I biblisk hebreiska finns det ungefär 20 olika ord som betecknar ”synd”. Man kan därför dra slutsatsen att de gamla israeliterna hade fler begrepp som uttryckte olika nyanser av synd än vad västerländskt tänkande och västerländsk teologi hade. En studie av det bibliska syndbegreppet kan därför inte bortse från mångfalden av ord som betecknar synd. Dessa ord måste undersökas i sitt sammanhang, dvs. i de formler och litterära enheter där de förekommer. En analytisk studie av de tre vanligaste orden – ḥeṭʾ, peshaʿ och avon (ʿawon) – har genomförts av R. Knierim. Eftersom dessa ofta förekommer tillsammans (2 Mos 34:7; 3 Mos 16:21; 4 Mos 14:18; Jes. 59:12; Jer. 33:8; Hes. 21:29; Mika 7:18-19; Ps. 32:1, 5; 51:3-7; 59:4-5; Job 7:20-21; 13:23; Dan. 9:24; jfr Jes. 1:2, 4; Hes. 33:10, 12), även i poetisk parallellism, kan det inte finnas någon märkbar skillnad i betydelse mellan dem, men de är ändå inte helt enkelt synonyma.
Roten ḥṭʾ förekommer i Bibeln 459 gånger. Den ursprungliga betydelsen av verbet ḥaṭaʾ är att ”missa” något, ”misslyckas”, vilket framgår av 1 Mosebok 31:39; 3 Mosebok 5:15-16; 4 Mosebok 14:40; Domare 20:16; Psaltaren 25:8; Ordspråksboken 8:36; 19:2; och Job 5:24, vilket tyder på att synd som betecknas av ḥṭʾ ursprungligen betraktades som ett misslyckande, en brist på perfektion i utförandet av en plikt. Roten ḥṭʾ betecknar ett misslyckande i ömsesidiga relationer och motsvarar alltså den moderna idén om ”kränkning” snarare än ”synd”, som är ett teologiskt begrepp. Den som uppfyller kraven i en relation eller ett avtal är rättfärdig, ẓaddik (ẓaddiq); den som inte gör det förolämpar (ḥṭʾ l-) sin partner. ”Vad är det för brott jag begått för att du har jagat mig så hett efter mig?” Jakob frågar Laban (1 Mos 31:36). David ställer en liknande fråga till Jonatan i samband med hans förhållande till Saul (1 Sam. 20:1). Detta förhållande var av sådan art att det krävde av David att han skulle ägna all sin förmåga åt Sauls tjänst, och av Saul att han skulle behandla David som sin lojala undersåte. Skyldigheten var ömsesidig så länge den upprätthölls av båda parter. När Saul och David befann sig i samma grotta och David nöjde sig med att klippa av kjolen på Sauls mantel, ropade han till Saul att det nu stod klart att han inte hade ”förolämpat” honom (1 Sam. 24:12). Saul erkände då att David var rättfärdig och att han själv var förövaren (jfr I Sam. 26:21), eftersom han inte hade uppfyllt sina skyldigheter. All bristande lydnad mot överordnade är en ”förolämpning”, eftersom det i förhållandet mellan underordnade och överordnade förväntas att de förstnämnda ska lyda de sistnämnda. Den egyptiske bagaren och bägaren som satt i fängelse tillsammans med Josef hade skickats dit för att de hade ”misslyckats” med att lyda Faraos order (1 Mos 40:1; 41:9). Faraos folk anklagades för att ha ”misslyckats” (ḥṭʾ) med sin plikt när de inte gav någon halm till israeliterna så att de kunde göra tegelstenar (2 Mos 5:16). Samma sak gäller för varje handling som står i konflikt med eller orsakar upplösning av en gemenskap. Ruben erkände alltså att hans bröder ”syndade” mot sin bror Josef (1 Mos 42:22). När ammoniternas kung angrep Israel skickade Jefta ett meddelande till honom och förklarade att det alltid hade funnits ett fredsförhållande mellan de två folken, och han riktade följande förebråelse till honom: ”Jag har inte ’syndat’ mot dig, men du gör mig orätt genom att kriga mot mig” (Judg. 11:27). ”Synden” är här ett brott mot förbundsförhållandet mellan folken. När Sennacherib hotade Juda år 701 skickade kung Hiskia en budbärare till honom och sade: ”Jag har ’syndat'” (II Kung 18:14). Hiskias ”synd” bestod i ett brott mot hans vasallskyldigheter. En ”syndig” handling, dvs. en handling av pliktförsummelse, är alltså en fråga mellan två parter. Den som inte uppfyller sina skyldigheter i förhållande till den andra är en syndare i förhållande till den senare; han ”syndar mot honom”, dvs. ”han sviker honom”, och ger på så sätt den andra ett anspråk på honom.
Enligt I Samuelsboken 2:25 kan underlåtenhet att fullgöra sin plikt beröra förhållandet mellan människor eller mellan Gud och människa: ”Om en människa kränker mot (ḥṭʾ) en människa skall Gud medla, men om en människa kränker mot (ḥṭʾ) Gud, vem skall då agera som medlare?” Detta avsnitt visar att ”synden” mot Gud uppfattades som en ”kränkning”, som ett misslyckande med att uppfylla sin skyldighet gentemot Gud. Eftersom roten ḥṭʾ betecknar en handling är detta misslyckande varken en abstraktion eller en permanent diskvalificering utan en konkret handling med dess konsekvenser. Denna handling definieras som ett ”misslyckande”, en ”förseelse”, när den strider mot en norm som reglerar förhållandet mellan Gud och människa. Så till exempel förekommer överträdelsen av lagen om förbud (ḥerem) i Josua 7:11, 20 och 1 Samuelsboken 15:3-19 som en ”överträdelse” eller ”synd” mot Gud med tanke på de traditioner som delvis finns nedtecknade i 5 Mosebok 20:10-18. Att äktenskapsbrott är en ”synd” mot Herren (1 Mos 20:6, 9; 39:9; 2 Sam 12:13) följer av en lag som 2 Mos 20:14. Sociala missförhållanden som stigmatiseras som ”synder” av profeterna (Jes. 58:1ff.; 59:2ff.; Jer. 2:35; 5:25; Hes. 14:13; 16:51; 33:14; Hos. 12:9; Amos 5:12; Mika 3:8; 6:13) strider i själva verket mot bud i den gudomliga lagen, t.ex. 2 Mosebok 20:16 (13); 23:1-9; 5 Mosebok 27:17-19. Begreppet ḥṭʾ sträcker sig inte bara till juridiska, moraliska och sociala frågor utan även till kultiska förpliktelser och till och med till ofrivilliga överträdelser av rituella föreskrifter (3 Mos 4-5) eller av tillfälliga gudomliga föraningar (4 Mos 22:34).
Nomenen ḥeṭʾ, haṭaʾah eller ḥaṭṭaʾt, peshaʾ och ʿawon, och även motsvarande verb, betecknar en ”synd” i ordets teologiska bemärkelse när de karakteriserar en mänsklig handling som ett ”misslyckande”,” ett ”brott” eller en ”krokig” handling med hänvisning till föreskrifter som slutligen utgår från förbundets stipulationer. Det är inte handlingens yttre natur som gör den syndig. I det bibliska tänkandet är det förhållandet som skapar rätten till Guds skydd som också skapar synden. Det skulle inte finnas någon synd om det inte fanns någon förbundslag. Syndaren är den som har misslyckats i sitt förhållande till Gud, i den mån han inte har uppfyllt sin skyldighet gentemot Gud. Med andra ord är det en ”synd” att kränka eller bryta förbundet (jfr Jer 14:20-21). Den bibliska läran om synd beskrivs således i Jeremia 16:10-12 på följande sätt: ”När du berättar allt detta för detta folk och de säger till dig: ’Varför har Herren hotat oss med en så fruktansvärd olycka? Vad är vårt brott? Vad är det för brott (ḥṭʾ) vi har begått mot Herren, vår Gud?” – svara dem då: Det är för att era fäder har övergivit mig. De följde andra gudar och dyrkade dem och lydde dem, men de övergav mig och höll inte min lag. Och ni har gjort ännu värre än vad de gjorde, eftersom var och en av er följer sina egna envisa, onda böjelser och vägrar att lyssna på mig.”” Även Adams och Evas synd, även om den inte beskrivs som sådan i Bibeln, var en handling som förstörde ett särskilt förhållande mellan Gud och människan (1 Mos 3). Arvsynden förekommer inte i Bibeln som en medfödd fördärv som är gemensam för alla människor till följd av de första föräldrarnas fall. Den bibliska traditionen vet snarare att ”det finns ingen människa som inte syndar” (1 Kung 8:46; jfr Pred 7:20). Det hyperboliska språk som psalmisten använder för att beskriva sin egen syndighet: ”Jag föddes till och med i orättfärdighet, min mor födde mig i synd” (Ps 51:7; jfr 1 Mos 8:21), understryker bara syndens oundvikliga karaktär. Ingen kan undkomma den, eftersom synden också kan vara ofrivillig (3 Mos 4-5) eller utgå från okunnighet (1 Mos 20:6; 4 Mos 22:34). En människa är ansvarig för alla sina handlingar. Därför kan sjuka människor dra slutsatsen att deras sjukdom är ett straff för att de har förolämpat Gud (Ps 38:4, 19; 41:5). Detta betyder dock inte att de gamla israeliterna inte gjorde skillnad mellan en oavsiktlig synd och en synd som begås avsiktligt. Denna distinktion framträder tydligt i 4 Mosebok 15:27 och 30. Den psykologiska känslan av skuld kommer också till uttryck i olika texter (Ps 51; 78:17, 32; Ordspråksboken 21:4; 24:9; Job 31:30; jfr 1 Mos 4:7; 5 Mos 15:9; 22:26). Den subjektiva aspekten av en handling beaktas till och med i lagen, särskilt i 2 Mosebok 21:13-14 och 5 Mosebok 19:4-5.
Tanken på ”dödlig” eller ”dödlig” synd har sitt ursprung i bibliska uttryck som förbinder ḥṭʾ med mwt (”dö”, ”död”; 4 Mos 18:22; 27:3; 5 Mos 21:22; 22:26; 24:16; 2 Kung 14:6; Hes 3:20; 18:4, 20; Amos 9:10; 2 Krön 25:4). Den äldsta texten som förbinder de två är förmodligen Amos 9:10, från åttonde århundradet f.Kr.: ”Alla syndare i mitt folk skall dö för svärdet”. Sambandet mellan formeln som uttrycker dödsdom och ett så obestämt ord som ”synd” eller ”brott” kan inte vara ursprungligt. Det måste betraktas som en generalisering som härrör från en teologisk reflektion. Dess ursprungliga ”inställning i livet” (sitz im leben) är fortfarande synlig i 5 Mosebok 21:22 och 22:16, som hänvisar till den civila domstolens förfaranden. 4 Mosebok 18:22 och 27:3, som båda hör till den prästerliga traditionen, återspeglar i stället den sakrala rättens sfär. I de återstående texterna används begreppet ”dödssynd” i ett sammanhang av ”profetisk” förkunnelse.