Château d’If betraktas idag som ett av de mest kända europeiska fängelserna. Denna befästa fästning, som är byggd på en liten 30 000 kvadratmeter stor ö i Marseillebukten, med murar som skyddar varje centimeter av kusten, utgjorde en perfekt plats för ett fängelse. Under århundradena skickades många franska fångar dit, från de värsta brottslingarna till statsfiender och religiösa brottslingar. Den största källan till detta fängelses internationella berömmelse kom dock efter mitten av 1800-talet, när Alexandre Dumas släppte sin berömda roman Greven av Monte Cristo, som beskrev hur romanens hjälte Edmond Dantès överlevde sitt 14 år långa fängelsestraff och sin slutliga flykt från Château d’If. I verkligheten finns det inga dokumenterade lyckade rymningsförsök från detta fängelse.
Bygget av fästningen påbörjades 1524, och dess primära mål var att vara en befäst militär utpost som skulle skydda Marseille. Dess imponerande befästning och läge visade sig vara en perfekt grund för att dumpa oönskade fångar på denna ö, i likhet med det berömda fängelset Alcatraz i modern tid. Under sina aktiva år höll detta fängelse olika fångar, från de 3 500 franska protestanterna till de rika politiska brottslingarna som levde sitt straff i relativ bekvämlighet (förutsatt att de hade pengar att betala för att försörja sig själva) i sina privata celler, långt över de fattiga brottslingarna som lämnades i fönstertomma fängelsehålor fyllda med skräck, sjukdom och hunger.
Efter att ha fungerat som fängelse i mer än ett sekel avvecklades slutligen Château d’If och omvandlades till en offentlig turistattraktion den 23 september 1890. Populariteten av Alexandre Dumas bok och berättelserna om många kända invånare som tillbringade sitt straff där (en del sanna och en del falska, t.ex. den berömda ”Mannen med järnmasken” som i verkligheten aldrig satt fängslad där) visade sig vara framgångsrika när det gällde att samla stor uppmärksamhet hos allmänheten, och detta fängelse är en av de mest anmärkningsvärda fängelseturistplatserna i Europa.