Too Big to Fly

Jag befann mig nyligen i uppvärmningsområdet vid en tävling. Det stora rummet var fyllt av mattor och dessa mattor var fyllda med lag. Mitt lag höll på att sträcka ut sig och jag hade en stund för att observera andra lag på golven. Just då marscherade ett gymnasielag rakt förbi mig i en enda rad. Det var antingen de klarröda uniformerna (jag gillar starka färger) eller den militärliknande precisionen i deras rörelser som först fångade min uppmärksamhet. Men det var något annat med det här laget som fängslade mig. Varje tjej som gick förbi vårt lag verkade vara nästan exakt lika stor.

Jag kom på mig själv med att försöka hitta ”de små” flickorna längst bak i kön. Nej. Varenda en av dem såg ut som vältränade och friska basar. Varje tjej var mellan 5″6 och 5″10. Jag skulle gissa att de alla vägde runt 120 pund, plus eller minus 10 pund. Efter att ha sträckt ut sig (eftersom en ordentlig uppvärmning är mycket viktig) bildade det röda laget stuntgrupper. De längsta av flickorna ställde upp som back spots. Alla fyra flyers verkade vara lika långa som eller högre än sina baser. Återigen såg de vältränade och friska ut, men allt annat än ”stick figures.”

Det röda laget har ett så professionellt och seriöst förhållningssätt till allt jag hade observerat hittills (inklusive att gå in i rummet), så mina förväntningar var relativt höga på deras färdigheter. Men jag förväntade mig inte vad jag såg. Gruppens fullständiga friheter. Jag tror att min käke föll lite grann. Double Downs. Inte de där flygaren landar på sidan och baserna måste ”studsa” henne resten av vägen. Dessa var hela 720 graders rotationer med utrymme för flygarna att fånga sina basers axlar i vaggarna. Men de var inte färdiga. Reload to Crunch. Full uppåt (från Crunch!) till Heel Stretch. Sedan drog de Bow and Arrows. Förresten fanns det inga främre platser på stunts.

Okej, man var liksom tvungen att vara där för att uppskatta hur mycket det här laget stack ut. Detta var inte ett all star-lag. Det var en gymnasieskola. Baserna var inte killar på 200 pund eller ens tjejer på 160 pund. De såg ut som genomsnittliga, atletiska flickor. Den minsta flygaren såg ut att vara 20 pund tyngre än nästan alla andra tjejer i luften. Faktum är att de såg tyngre ut än några av flickorna som basade dem.

Förresten fortsatte detta fantastiska röda lag med att kasta vackra höga korgkast, en omfattande pyramidsekvens som var poesi i rörelse och avslutade rutinen med 5 Single-Base Extensions. Nej, inte 4, som i deras huvudstunt. De gjorde 5 stunts med hjälp av 15 tjejer och de andra 5 tjejerna kastade stående tucks.

Om man ser det här laget utföra sina färdigheter skulle det vara lätt att avskriva dem som en slump. De är det sällsynta ”perfekta” laget som på något sätt har välsignats med felfri teknik. Detta skulle dock vara lathet. Om du har varit med om cheerleading tillräckligt länge kanske du minns att detta brukade vara normen. OK, kanske inte svårigheten. Den har ökat exponentiellt. Jag talar om det faktum att flyers inte alltid var freakishly små. Någonstans på vägen slutade vi att sätta ”normalstora” tjejer i luften. Någonstans började vi i stället för att insistera på perfekt teknik rekrytera åttondeklassare i korridorerna för att få en plats i universitetsflyget. Med tiden har vi skapat en inställning bland både tränare och cheerleaders att en annars atletisk tjej kan vara för stor för att flyga. Vi måste ompröva den inställningen!

Det handlar verkligen om teknik. Tänk på ett handstående. Om en flicka på 120 pund kan hålla sin egen kroppsvikt (bekvämt) i ett handstående, så borde hon kunna hålla en flyer på 120 pund (bekvämt) i en förlängd stunt. Och det är av henne själv. För en Double-Base-stunt bör vikten inte vara någon faktor alls. Nyckeln är att använda god konditionering och att förstärka korrekt teknik.

På tal om konditionering, hur många barn i ditt cheerleadingteam kan inte göra en korrekt push up? Jag menar allvar. Jag slår vad om att det finns flera. Kanske till och med många. Jag tränade nyligen ett universitetslag där kanske 4 av 20 barn kunde göra en armhävningsövning. Det händer. Det borde inte vara så, men det händer. Vi måste åtgärda detta. Vi behöver våra cheerleaders som åtminstone har tillräckligt med styrka i överkroppen och kärnan för att kunna göra en push up, i stället för att gå ut och leta efter mindre och mindre flyers.

Och på tal om teknik, den kommer från konsekvens. Det kommer också från att INTE ge upp en tjej som har flugit hela mellanstadiet och plötsligt kom i puberteten och började växa. Missförstå mig inte. Det finns tillfällen då en flygare helt enkelt inte fungerar och hon måste omplaceras till en annan roll. Men en erfaren och begåvad flygare glömmer inte bort hur man flyger bara för att hon blev 15 (eller 14, eller 13).

Vad som har hänt är att vi har urholkat vår bas av bra flygare (det var förresten ett ordvitsord) genom att ta bort de minsta och yngsta barnen från deras ungdoms- eller JV-lag och placera dem i junior-, senior- och Varsity-lagen. Det innebär att flygarna aldrig har behövt lära sig att vara tajta och hålla sig korrekt eftersom de alltid bara har blivit muskulerade av äldre baser. Det betyder att baserna aldrig har behövt lära sig korrekt teknik eftersom de har haft flickor i storlek av barbiedockor att stunta med. Baserna har inte heller utvecklat sin styrka på samma sätt som de skulle ha gjort med normalstora flygare. Under årens lopp har tekniken blivit sämre även om svårigheten har ökat.

Personligen är jag trött på att se slarviga ”elitstunts”. Jag är trött på att se åttondeklassare som flyger på 12:e klassens baser. Jag är VÄLDIGT trött på att se samma 6:eklassare flyga i samma all star-gymnasiums Youth-, Junior-, Senior- och Senior Coed-rutiner. Men vad jag är särskilt trött på, och vad jag tror är roten till problemet, är uppfattningen att någon är för stor för att flyga.