Tot ofta får studenter som studerar Förintelsen intrycket att judar helt enkelt var hjälplösa offer som saknade mod eller medel att slå tillbaka. Det är vanligt att höra folk fråga: ”Varför gjorde inte judarna motstånd?”. Den Nobelprisbelönade författaren och Förintelseöverlevaren Elie Wiesel föreslår att man omformulerar frågan. Han förklarar: ”Frågan är inte varför alla judar inte kämpade, utan hur så många av dem gjorde det. Plågade, slagna, utsvultna, var hittade de styrkan – den andliga och fysiska – att göra motstånd?”
I själva verket kämpade judarna tillbaka mot antisemitismen och nazisternas förtryck på alla tänkbara sätt. De gjorde det genom personliga handlingar, från dokumentation i dagböcker till skapande av konst och poesi; genom organiserad spridning av information om tyska brott via underjordiska tidningar, pamfletter och fotografier; genom att organisera revolter och tillhandahålla hjälp och bistånd genom kommittéer, matinsamlingar och soppkök i getton; genom sådana uppoffringar som en rabbins modiga åtagande att avstå från säker passage för att stanna hos de kvarlämnade, och genom det väpnade motståndet från de så kallade partisanerna, som upprättade kampläger men också familjeläger som var en fristad för såväl unga krigare som äldre och mycket unga.
I den här resursen fokuserar vi på motstånd sett genom linsen av de förstahandsupplevelser som judiska partisaner, kvinnor och män som stred i de allierades och Sovjetunionens arméer och i motståndsbrigader över hela Östeuropa. (Jewish Partisan Educational Foundation definierar en partisan som ”en medlem av en organiserad grupp kämpar som attackerar eller trakasserar en fiende, särskilt bakom fiendens linjer; en gerilla.”) Det fanns cirka 30 000 judar som aktivt deltog i partisanmotståndsgrupper i tio länder i Europa. Judiska partisaner var ofta unga kvinnor och män som flydde från ghetton och läger och stred i övervägande icke-judiska, men ibland i helt judiska, partisangrupper.
Majoriteten av de judar som flydde från lägren och ghettona gjorde det för att överleva, inte för att starta eller ansluta sig till motståndsgrupper. När de väl fann trygghet i skogarna eller bergen i Sydeuropa lyckades en del av dem ansluta sig till befintliga partisangrupper, även om en djupt rotad antisemitism hindrade många av dem från att accepteras av andra grupper eller tvingade dem att dölja sin identitet medan de kämpade. Ett litet antal partisaner bildade helt judiska grupper, främst för att undvika denna extrema antisemitism. Andra flydde till obeväpnade ”familjeläger”, varav några fick vapen för självförsvar.
Varför bildade inte judarna organiserade motståndsrörelser tidigare, och varför deltog inte fler judar? Till stor del på grund av att tyskarna var mycket skickliga på att dölja sin plan för systematisk utrotning av den europeiska judenheten. Till detta bidrog bedrägeriet med att judar förflyttades till ”arbetsläger” som tillhandahöll arbetskraft som var avgörande för att främja Tysklands krigsansträngningar. Utan att förstå omfattningen av det planerade folkmordet antog judarna Tysklands ekonomiska rationalitet; ur ett rent ekonomiskt perspektiv var det logiskt att behålla denna arbetskraft i fångenskap. Många kunde helt enkelt inte föreställa sig att nazisterna avsiktligt skulle förstöra denna viktiga tillgång och var inte medvetna om att judar mördades precis utanför sina samhällen eller deporterades direkt till läger som byggts med det enda syftet att utföra massmord.
För varje tysk soldat som dödades eller för varje sabotagehandling mördades hundratals andra. Motståndet i ghettona var bokstavligen ett sista motstånd, vilket äventyrade livet för alla som bodde i ghettot och resulterade i dess ”likvidering”, dvs. att alla dess invånare deporterades. Denna typ av motstånd kunde bara genomföras när man var nästan säker på att alternativet var döden.
Att slå tillbaka betydde olika saker för olika partisaner. Vissa satte som sitt främsta mål att rädda judiska liv, andra hoppades på att bromsa nazisternas angrepp som förberedelse för ett allierat angrepp, andra kämpade i hederns, rättvisans och hämndens namn. Utan att känna till dessa motståndshandlingar kommer elever som studerar Förintelsen inte att få en fullständig förståelse för hur judar agerade under den tyska ockupationen och de många sätt på vilka judar aktivt gjorde motstånd och kämpade tillbaka mot nazisternas grymheter.