Om du fick ett hål borrat genom skallen i historisk tid var oddsen för att överleva denna prövning mycket bättre i det antika inkaväldet i Sydamerika än i Nordamerika under det amerikanska inbördeskriget, enligt en ny studie.
Forskarna kom fram till detta genom att studera mer än 800 inkakranier som hittats i Peru och som hade genomgått trepanation – en metod där en kirurg skär, skrapar eller borrar ett hål i huvudet på en person. Mellan 17 och 25 procent av dessa Inka-patienter dog innan deras skallar läkte, konstaterade forskarna.
I jämförelse, under det amerikanska inbördeskriget (1861 till 1865) dog mer än dubbelt så många – mellan 46 och 56 procent av soldaterna – så snart efter trepanationen att deras skallar inte hann läka, upptäckte forskarna.
”Det är en stor skillnad”, säger forskaren i studien, dr David Kushner, klinisk professor i fysisk medicin och rehabilitering vid University of Miami Miller School of Medicine, i ett uttalande. ”Frågan är: Hur kunde de gamla peruanska kirurgerna få resultat som vida överträffade de resultat som kirurgerna under det amerikanska inbördeskriget fick?”
Forntida praxis
Trepanering är tusentals år gammal och gjordes historiskt sett för att undertrycka huvudvärk, kramper och psykisk ohälsa, samt för att fördriva upplevda demoner. Med tanke på att inkariket existerade drygt 300 år före det amerikanska inbördeskriget är det imponerande att inkaernas trepanationspatienter hade dubbelt så hög överlevnadsfrekvens som inbördeskrigspatienterna, säger Kushner.
Den skillnaden beror troligen på hygienen, eftersom de sanitära förhållandena var notoriskt dåliga på inbördeskrigets slagfält, säger forskarna. Till exempel använde inbördeskrigets kirurger regelbundet osteriliserade medicinska verktyg, och till och med sina bara fingrar, för att gräva in i huvudskador eller bryta upp blodproppar, säger John Verano, medforskare i studien och världskännare på peruansk trepanation vid Tulane University i New Orleans.
Nästan alla soldater från inbördeskriget som skadades av skottlossning drabbades senare av en infektion, men inkafolket tycks ha haft en mycket lägre infektionsfrekvens, säger forskarna.
”Vi vet inte hur de gamla peruanerna förhindrade infektioner, men det verkar som om de gjorde ett bra jobb med det”, säger Kushner. ”Vi vet inte heller vad de använde som bedövning, men eftersom de var så många , måste de ha använt något – möjligen kokablad. Kanske fanns det något annat, kanske en jäst dryck. Det finns inga skriftliga dokument, så vi vet helt enkelt inte.”
Inkakranierna som forskarna studerade – vissa med så många som sju hål i dem – är daterade till 400 f.Kr. Dessa kranier tyder på att inkafolket förfinade sina trepanationsfärdigheter under århundradena. Inkafolket lärde sig till exempel att inte perforera dura, det skyddande membranet som täcker hjärnan – en riktlinje som Hippokrates kodifierade i det antika Grekland vid ungefär samma tidpunkt, på 500-talet f.Kr.
Det gick dock något sämre för de tidiga inka-patienterna med trepanation – som levde mellan 400 f.Kr. och 200 f.Kr. – än för inbördeskrigspatienterna, eftersom ungefär hälften av dessa gamla inka-patienter dog. Det var mycket bättre att vara en trepanationspatient från 1000 till 1400 e.Kr., då upp till 91 procent av patienterna överlevde.
”Med tiden, från de tidigaste till de senaste, lärde de sig vilka tekniker som var bättre och mindre benägna att perforera dura”, säger Kushner. ”De verkade förstå huvudets anatomi och undvek målmedvetet de områden där det skulle blöda mer. De insåg också att det var mindre troligt att större trepanationer skulle lyckas lika bra som mindre trepanationer. Fysiska bevis visar definitivt att dessa forntida kirurger förfinade förfarandet med tiden. Deras framgång är verkligen anmärkningsvärd.”
Läkare praktiserar fortfarande trepanation i dag, även om det numera, när de tar bort en bit av någons skalle, vanligtvis kallas för en kraniotomi. Denna operation och andra typer av modern hjärnkirurgi har ”mycket, mycket låg” dödlighet jämfört med historiska tider, sade Kushner.
”Och precis som i det gamla Peru fortsätter vi att utveckla våra neurokirurgiska tekniker, våra färdigheter, våra verktyg och vår kunskap”, sade han.
Studien publicerades i juninumret av tidskriften World Neurosurgery.
Originalartikel på Live Science.
Relevanta nyheter