2 enorma saker jag lärt mig av 2 års nykterhet

I dag för två år sedan satt jag på ett flyg med en baksmälla i steg fem. Ni vet, den sorten där man skulle gråta om det fanns någon fukt kvar i kroppen? När dryckesvagnen kom förbi gjorde jag något som jag aldrig tidigare hade gjort när jag hade fått möjlighet att beställa vin – jag bad om vatten.

Även sedan dess har jag behållit denna vana att välja vatten, eller kaffe, eller något annat än alkohol. Jag har behållit denna praxis att säga ja till min hälsa och mitt välbefinnande.

Under de senaste två åren har det funnits tusentals små mikroinlärningar och tecken som fortsätter att stödja detta beslut och denna ansträngning att hålla mig nykter. Det finns dock 2 saker som sticker ut mest – dessa är de största sakerna jag har lärt mig under de senaste två åren utan alkohol:

Det är viktigt att släppa skam

Med facit i hand kan jag nu se hur mycket skam jag regelbundet utsatte mig själv för när jag drack. Kanske var jag inte så långt att jag behövde hälla upp en drink åt mig själv på morgonen när jag vaknade, och ibland kunde jag gå i månader utan att ha något problem. Men en sak var klar, när det gällde alkohol hade jag inte förmågan att känna när jag hade fått nog. Jag ville alltid ha mer.

I kommentarsfältet till mitt första inlägg om nykterhet frågade några personer varför jag inte bara använder självkontroll:

Varför inte bara dricka en då? Det kan jag göra. Jag har bara självkontroll.

Under hela mitt 20-tal trodde jag också att det bara var en fråga om självkontroll. Detta är den mest missförstådda saken om alkoholism och är ett ganska skadligt råd att ge till någon som kämpar.

Jag har aldrig känt mig mer lättad än när jag började läsa Living Sober och lärde mig att det aldrig handlade om självkontroll (de ger dig den här boken gratis i AA, förresten, men du kan köpa den här om du hellre vill läsa den på egen hand). Anonyma alkoholister, fjärde upplagan, kärleksfullt kallad ”Den stora boken”, hänvisar också till alkoholism som en besatthet blandad med en allergi, och detta låter sant för mig: Besattheten av att nästa gång kommer det att bli annorlunda, och allergin av att inte reagera på substansen på samma sätt som andra gör. Är det inte därför som vissa av oss blir beroende av mat, teknik, kärlek och uppmärksamhet eller porr? Vi är alla så olika uppbyggda, och medan vissa kan ha självkontroll och sunda gränser har andra aldrig haft den förmågan.

Den andra delen av skammen kom från att jag dolde min nykterhet. Jag var rädd att jag skulle bli dömd för att jag inte kunde hantera alkohol i mitt liv – kanske för att jag dömde mig själv så hårt om detta. Men jag har blivit så förvånad över att gång på gång upptäcka att människor inte är annat än imponerade. Jag hade aldrig sett det komma!

Deras reaktioner är det som hjälpt mig att acceptera och uppskatta att den nyktra vägen faktiskt är vägen för starka människor. Människor som är villiga att ta bort en krycka. Människor som är villiga att känna livet fullt ut.

Nu sitter jag i förarsätet. Jag vaknar inte längre med en tornande skräck eller ser en kvinna i spegeln som jag skäms för.

I mitt tidigare inlägg om detta kringgick jag hur stort problem alkoholen hade varit för mig och jag djupdykte inte i det program jag använde för att bli nykter, men jag vill inte ha några masker på mig nu, och även om det är ett anonymt program känner jag att det inte hjälper någon att hålla det hemligt.

Efter lite övertalning från en vän i början av min nykterhet gick jag till ett AA-möte, dök direkt in i ett 12-stegsprogram och deltog också i Refuge Recovery-möten (ett buddhistiskt tillvägagångssätt). Jag fick en sponsor i Berlin och gick till ett möte nästan varje dag under de första tre månaderna av min nykterhet. Ibland grät jag på mötena, jag uttryckte hur svårt det var, och jag möttes av så mycket stöd och kärlek, det var otroligt. De 12 stegen hjälpte mig att bli brutalt ärlig mot mig själv om var jag var i förnekelse, och genom alla mina andliga övningar i livet har detta varit den mest djupgående. Även som en person som kämpar med ordet ”Gud” kunde jag lägga mina känslor för det åt sidan så att jag kunde få ta del av de andra fördelarna som programmet hade att erbjuda. Jag tror ärligt talat att alla skulle ha nytta av ett 12-stegsprogram. Det handlar om radikal ärlighet mot dig själv och att rätta till dina fel. Russell Brand förklarar det bra i sin bok, som jag rekommenderar som ljudbok.

Att gå till det första mötet är skrämmande, men när man väl är där kan det kännas som ett hem. Om du inte gillar det första mötet kan du försöka igen. Det finns många olika format och det tog tid för mig att hitta de som jag gillade bäst.

Det hjälper mig också att titta på kvinnor som jag beundrar och som är nyktra. Gabrielle Bernstein, Brené Brown, Natalie Portman och nyligen Anne Hathaway har alla talat om sitt beslut att sluta dricka. Här finns också en lista över rockstjärnor. Jag älskar hur de alla arbetar för att destigmatisera det och det är delvis därför jag är så öppen idag även om det skrämmer mig. Detta för mig till min andra stora insikt:

Feeling Our Feelings is Beautiful

Under de första månaderna efter att jag slutade dricka och röka märkte jag hur skarp jag blev. Hjärndimmorna lättade och jag blev mycket mer i samklang med min kropp och mitt känslomässiga tillstånd. Jag hade aldrig insett hur mycket jag hade strulat med min förmåga att lyssna på mig själv tidigare.

Omkring den här tiden började jag fördjupa mig i meditation och andliga övningar. Det fanns ett utrymme, ett tomrum kvar, och jag visste att jag var tvungen att fylla det med något annat. Jag lärde mig om andningsarbete, tantriska praktiker och Emotional Freedom Technique. Jag blir fortfarande stressad, jag nedvärderar mig själv och saker gör mig upprörd. Eftersom jag inte längre väljer att sträcka mig efter ett glas vin, whisky, öl eller något annat måste jag använda andra sätt att ta mig igenom det.

Nu känner jag smärtan. Jag sitter med den och tillåter den. Inom buddhismen säger en av de fyra ädla sanningarna att saker och ting är ständigt föränderliga och obeständiga. Jag vet att när smärtan kommer upp att den inte kommer att vara för evigt. Jag vet också att tillväxt ofta föregås av stor kamp. Men jag vill inte längre gömma mig för något av det. Jag känner mig lyckligt lottad att jag känner allting fullt ut nu, och jag behöver inte ifrågasätta om mina känslor är verkliga eller orsakade av en come-down. Jag är förresten glad att kunna rapportera att min ångest i stort sett försvann efter att jag slutade.

Jag har också lärt mig att känna mer kärlek och medkänsla. Jag har dagar när jag har PMS och kämpar och saker och ting inte går bra, men oftare kan jag närma mig människor med jämnmod och tålamod. Jag antar bara att alla gör sitt bästa, eller om någon är aggressiv har jag lärt mig att inte ta det personligt. När du är ståndaktig och har gjort arbetet med att förstå dig själv och vara medkännande mot andra spelar det som andra människor gör mot dig mycket mindre roll. Du vet att det egentligen handlar om dem, inte om dig.

Jag har så mycket mer tid för mig själv numera, exponentiellt mer pengar och mer självförtroende än någonsin. Jag vet att jag kan tacka nykterheten för detta. Det är jag skyldig mig själv. Det känns verkligen jävligt bra.

Kanske låter allt detta för bra för att vara sant eller som om jag svävar på ett moln, och ibland känner jag att jag gör det. Jag kan inte säga hur tacksam jag är för att jag känner mer glädje än sorg dessa dagar. Allt jag kan göra är att dela med mig av min egen erfarenhet.

Och jag vet att jag aldrig riktigt är ur vägen. Beroendet är förföriskt och då och då kommer en fantasi in i mitt sinne om att jag skulle kunna festa som jag brukade göra under en helg. Att det skulle vara roligt och konsekvensfritt, eller när saker och ting är svåra att jag bara skulle kunna försvinna in i Berlins undre värld ett tag. Kanske skulle jag aldrig komma ut.

Det är därför jag bara tar ett steg i taget. Förr var det omöjligt att föreställa sig att jag skulle kunna sluta med alkohol i hela mitt liv, och ibland beklagar jag mig över att jag inte kommer att dricka vin i Italien eller hantverksöl i Portland, och jag önskar att det skulle vara annorlunda. Att jag kunde vara ”normal” som de som bara kan ha 1 eller 2 och för vilka det inte är något problem, men det är inte den hand av kort som jag fick och det är inte värt att låtsas något annat.

Här är en sista tanke som jag fann vacker i mitt tidiga tillfrisknande: För att shamaner verkligen ska kunna bli shamaner måste de först läka sig själva. Jag brukade känna mig som ett offer för min smärta och min historia, men nu ser jag på min kamp och känner tacksamhet för den. Utan lidande skulle jag aldrig ha försökt läka, och jag är så tacksam för den här resan.

Och om du läser det här och letar efter ett svar är allt du behöver göra att bestämma dig för att inte dricka i dag, och fatta samma beslut i morgon. Vet att du inte behöver göra det på egen hand, och att veta att det är helt möjligt.

Du är starkare och mer kapabel än du tror. Du är aldrig för trasig.

I dag firar jag två år. Jag hoppas att jag om 20 till kommer att skriva ett inlägg som detta igen.

Nykter i Sydostasien: Få varje nytt inlägg levererat via e-post (3x inlägg per vecka, ingen spam, aldrig. Läs vår integritetspolicy här.)

Klicka för att läsa fler inlägg om

Spirituella resor

381delar

• Dela
• Tweet
• Pin