GD Dess recenserar Elisa Gabberts senaste samling av skrifter, The Word Pretty, och överväger den lyriska essäens nya överflöd. På Los Angeles Review of Books skriver Dess: ”Den lyriska essän har spridit sig under de senaste åren. Dess föregångare kan spåras tillbaka till 1966 då Truman Capote, författaren till In Cold Blood (1965), introducerade idén om ’nonfiction novel’ i en intervju med George Plimpton för New York Times. Under årens lopp ledde den växande genren kreativ sakprosa, liksom den ökade publiceringen av personliga essäer, till utvecklingen av vad som kommit att kallas den lyriska essän.” Mer:
En inflytelserik definition av formen, av John D’Agata och Deborah Tall, publicerades i Seneca Review 1997:
Den lyriska essän påminner om dikten i sin täthet och formbarhet, sin destillation av idéer och språkets musikalitet. Den har del i essän i sin tyngd, i sin öppna önskan att engagera sig i fakta och smälta samman sin lojalitet mot det faktiska med sin passion för fantasifull form.
Lyriska essäer anses ofta ligga närmare medvetandeströmmar eller koanliknande gåtor än traditionella essäer. De är särskilt svåra att kritisera på grund av att de är förknippade med poesi och den poetiska frihet som de hävdar att de har rätt till. När D’Agata och Tall skrev att den lyriska essän ”har samma tyngd som essän” pekade de på de sätt som den bygger på vår gemensamma förståelse av vad en essä är. Även om en exakt definition av ”essä” har förblivit svårfångad kan läsarna i allmänhet enas om att genren vanligen presenterar en författares tankar om ett visst ämne; det handlar om en undersökning av ett ämne i form av ett argument. Argument består av premisser som leder till en slutsats. Liksom en konsert följer essäer alltså i allmänhet en logisk form.
Men lyriska essäer liknar mer jazz än en konsert. Idén att lyriska essäer är mer poetiska än logiska har gjort det möjligt för författare att leka med sanningen, vilket D’Agata gjorde i sin essä ”What Happens There” från 2010, där han rapporterade om Levi Presleys självmord i Las Vegas. Uppsatsen avvisades av Harper’s på grund av sakliga felaktigheter men publicerades slutligen i The Believer. Den pågående dialogen mellan D’Agata och faktagranskaren Jim Fingal förvandlades till boken The Lifespan of a Fact (2012), där de debatterade gränslandet mellan faktabaserad sanning och konst.
Dess fortsätter med att skarpt kritisera Gabberts samling. I sitt kanske mest generösa ögonblick skriver Dess:
När Gabbert helt enkelt kopplar ihop tankar eller bilder är hennes pratsamma ton – som tyvärr alltför ofta övergår i snark – lätt att smälta. Det finns många uttalanden som höjer på ögonbrynen, men du kommer troligen att ge dem ett passerkort för att kunna fortsätta läsa. Eftersom det inte finns någon formell argumentation i den här skrivstilen flyter man bara med i berättelsens ström. Men när Gabbert rör sig i analysens mer förrädiska vatten stöter hon på svårigheter och det blir problematiskt att följa henne.
Läs vidare på Los Angeles Review of Books.