Hos normala försökspersoner användes maximal frivillig sammandragning (MVC) och elektrisk stimulering av ulnarnerven (UNS; 30-Hz-utslag på 0.33 s) jämfördes systematiskt med avseende på de krafter som genererades i olika riktningar (abduktion/adduktion och flexion) och vid olika grader av abduktion av pekfingret. Med ett ”viloläge” i handen där det inte fanns någon abduktion av pekfingret producerade UNS ungefär hälften av den abduktionskraft som framkallades av en MVC (medelförhållande 51 %). Kvalitativt sett kan man förvänta sig en sådan diskrepans eftersom UNS aktiverar två pekfingermuskler med motsatt verkan i momentens abduktions-/adduktionsplan: den första dorsala interosseus (FDI) och den första palmara interosseus (FPI). De abduktionskrafter som produceras av MVC och UNS var mycket känsliga för pekfingrets abduktionsvinkel: vid maximal abduktion vände den UNS-genererade kraften till och med sin verkningsriktning till adduktion (där FPI dominerar) och abduktions-MVC sjönk till 37 % av den i handens viloläge. Eftersom dessa nedgångar i MVC- och UNS-genererad abduktionskraft inte kunde förklaras av en förändring i momentarmen, verkade huvudalternativet vara abduktionsassocierade förändringar i FDI-fibrernas längd (analys av tidigare publicerade biomekaniska data). FDI och FPI jämfördes ytterligare genom tillämpning av ett UNS-genererat utmattningstest (5 minuters burst-stimulering), med pekfingret hållet i en ”neutral” vinkel, dvs. den abduktionsvinkel vid vilken FDI:s och FPI:s krafter i outtröttat tillstånd var i balans (noll nettokraft av UNS-genererad abduktions-/adduktionskraft) (ABSTRACT TRUNCATED AT 250 WORDS)