Livslemhinnan och graviditet
Normalt sett är slemmet i livmoderhalsen (den nedre delen av livmodern som mynnar ut i slidan) tjockt och ogenomträngligt för spermier fram till strax innan ägget släpps ut (ägglossning). När ägget utvecklas i äggstocken produceras östrogen. Östrogenet kommer gradvis att förändra slemmet så att det blir klart och vattnigt. Som ett resultat av detta kan spermier lättare förflytta sig genom slemmet in i livmodern. Tidigare trodde man att om slemmet inte förändrades vid ägglossning skulle det vara osannolikt att en graviditet skulle inträffa.
Mediciners inverkan på livmoderhalsens slem
Clomid är ett vanligt förekommande fertilitetsläkemedel. Det fungerar genom att störa östrogen och östrogenets funktion. Eftersom produktionen av cervixslem är en östrogenberoende funktion kan vissa kvinnor märka en minskning av mängden cervixslem eller göra att det förblir tjockt och trögflytande i stället för att bli vattnigt vid tidpunkten för ägglossning. Även om denna effekt har observerats finns det inga bevis för att stödja teorin att detta minskade chansen till graviditet jämfört med kvinnor som tar Clomid och vars cervixslem förblev normalt.
Förrförra året förskrev fertilitetsläkare kvinnor med ”dåligt” eller tjockt cervixslem olika typer av östrogen i ett försök att förbättra cervixslemmet. Det finns inga bevis för att något av dessa ingrepp förbättrade chanserna till graviditet.
Postkoitaltest – Vad är det?
Förr i tiden utförde fertilitetsläkare en undersökning som kallades postkoitaltest (efter samlag). Detta test utvecklades som ett försök att ”mäta” om spermier kunde simma genom en kvinnas livmoderhals slem för att komma in i livmodern. Det utfördes tydligen för första gången 1866 av J. Marion Sims och beskrevs senare av Max Huhner, varför det också har kallats Sims-Huhner-testet.
Postkoitaltest – Hur utförs det?
Det fanns flera komponenter i det postkoitala testet.
- En kvinna skulle övervaka om hon hade ägglossning, vanligtvis med ett ägglossningsprognostest i hemmet som mäter det ägglossningsutlösande hormonet LH (luteiniserande hormon).
- Dagen efter det att ägglossningstestet visar positivt resultat (den faktiska ägglossningsdagen) har kvinnan och hennes partner samlag.
- Kort efter samlaget kommer kvinnan till fertilitetsläkarens mottagning. Läkaren skulle föra in ett spekulum i slidan så att livmoderhalsen kunde ses.
- Med en liten spruta skulle fertilitetsläkaren suga upp lite slem från insidan av livmoderhalsen och spruta upp det på ett mikroskopglas. Fertilitetsläkaren skulle under högförstoring räkna antalet rörliga spermier som sågs.
Postkoitaltest – Hur tolkar man resultaten?
Om inga rörliga spermier sågs, sades kvinnan ha ”fientligt livmoderhalsslem” och förklarades infertil eller oförmögen att bli gravid genom samlag. Om det däremot fanns många rörliga spermier, sades hon vara ”normal”. Det fanns ofta en eller två kategorier mellan dessa ytterligheter, beroende på hur många rörliga spermier man såg.
Postkoitaltest – varför det övergavs.
Studier som går tillbaka till 1990 visade att postkoitaltestet saknar validitet för att skilja mellan fertila och infertila par och tillförlitlighet när det gäller konsistensen i resultaten. Till exempel korrelerar inte närvaron och antalet simmande spermier i livmoderhalsens slem med sannolikheten för graviditet. År 1998 visade en mycket väl genomförd undersökning i Nederländerna att testet inte var fördelaktigt för par. Paren tilldelades slumpmässigt en av två grupper. En grupp genomgick testet efter samlag (interventionsgrupp) och en grupp gjorde det inte (kontrollgrupp). Paren följdes i två år. De som genomgick testet som en rutinmässig del av sin infertilitetsutredning fick fler tester gjorda totalt sett och spenderade mer pengar, men visade ingen förbättring av fertiliteten.
Denna studie gav fertilitetsläkare bevis av nivå I (en korrekt utförd randomiserad kontrollerad studie) för att stödja en klass E-rekommendation (goda bevis mot rutinmässig användning av test efter samlag). Med andra ord är rutinmässig användning av det postkoitala testet raka motsatsen till evidensbaserad medicin.