Denna berättelse publicerades ursprungligen på Invisible Gamer den 8 februari 2017.
När jag reflekterade över denna lista från 1992 märkte jag att jag hade utelämnat många viktiga och riktigt bra spel. Det är bara ett tecken på det spirande och mångfacetterade landskap som videospel utvecklades till, en linje som verkligen drogs, enligt min mening, 1991. Från och med nu kan jag bara föreställa mig att ett större antal spel som folk verkligen håller nära och kära kommer att utelämnas. Men å andra sidan är den här listan en blandning av mina personliga favoriter och ett standardkriterium för vad som fortfarande ”känns” bra (med den här posten) 25 år senare. År 1992 markerar också början på de kulturella trådar som vi förknippar med 90-talet, eftersom decenniet helt och hållet avlägsnade sig från 80-talets influenser. Bill Clinton valdes till USA:s president, Aladdin cementerade definitivt Disneys strimma som skulle bryta ut i en egen renässans, och Sublimes debut 40oz. to Freedom förde den nästan 90-talsbegränsade ska till huvudfåran.
Notera: Tidigare poster i den här serien byggdes upp med nordamerikanska utgivningsdatum i åtanke. Från och med nu kommer spelen att beaktas för det år de först släpptes, oavsett territorium. Tack och lov gick inga större spel förlorade i den här översättningen. På grund av den här idéns alltmer komplexa karaktär kommer det dessutom att bli svårt att skriva utförligt om varje spel jag spelade. Viss hjälp kommer dock att komma i form av andra Invisible Gamer-skribenter.
Ett hedersomnämnande – Pocky & Rocky
Utvecklare/förläggare: Natsume
Austin Clark: Jag spelade Pocky & Rocky med min mamma hela tiden som barn. Det var ett av de där spelen som jag hyrde så mycket att det förmodligen hade varit smartare att bara köpa det. Varför spelade vi det så mycket? Därför att det är ett fantastiskt samarbetsspel som utvecklats från andra shoot ’em up-spel från arkaden. Det handlade inte om ett rymdskepp som sköt utomjordingar; det var en färgstark, fantasifull tolkning av japansk folklore och mytologi. Handlingen var frenetisk och oavbruten, och fiendemönstren gör det till en perfekt co-op-upplevelse. Min mamma och jag lyckades aldrig slå det, men 20 år senare träffade en kompis och jag en kompis och lyckades med nöd och näppe slå spelet på lätt. Det var härligt.
#9 – Lunar: The Silver Star
Utvecklare: Game Arts/Studio Alex
Utgivare: Game Arts/Studio Alex
Utgivare: Game Arts/Studio Alex
Working Designs (NA)
Sega CD var ett märkligt skivbaserat tillägg till den då blomstrande Genesis, ett tecken på tiden då CD-tekniken var det nya och spännande. Även om Sega CD i slutändan inte slutade med att bli en otroligt välunderstödd kringutrustning, gjorde ett antal viktiga spel tillägget till ett värdefullt tillägg. Lunar: The Silver Star var ett av dessa spel. Lunar var ett ganska ambitiöst, långvarigt rollspel som definierades mer av sitt berättande än av sina spelinnovationer. Faktum är att spelet är ganska linjärt och enkelt. Bortsett från sitt unika, ganska öppna formationssystem har Lunar inga coola, djupa mekaniker. Ändå är dess enkelhet en av dess starkaste dragningskrafter. Jag gillar enklare rollspel som låter spelaren uppleva spelet fullt ut, en välkommen designfilosofi när det gäller Lunars betoning på berättelse och längd. Det utnyttjade faktiskt den nya CD-tekniken mycket effektivt och byggde upp ett omfattande epos med imponerande (för den tiden) anime-liknande mellansekvenser. PlayStation ”Complete” remake är det bästa sättet att spela spelet, men trots det är originalet ett ofta förbisett rollspel med en unik konststil och värld.
#8 – E.V.O.: Search for Eden
Utvecklare: Almanic
Utgivare: Almanic
Utgivare: E.O.E: Enix
E.V.O.: Search for Eden är ett av de spel som jag på något sätt känt till (och varit intresserad av) under en stor del av mitt liv men aldrig spelat. Tack och lov, när jag väl löste upp dess backlog-status blev jag otroligt glad över att hitta ett revolutionerande och tekniskt roligt rollspel/plattformspel. E.V.O. påminner mig om ActRaiser på bästa sätt; de är båda märkliga genrehybrider som tänjde på gränserna för vad som kunde göras på konsol. E.V.O. utspelar sig över årtusenden och spelarna tar med sig sin grundfisk till människans tidsålder och utvecklar den till olika former på vägen. E.V.O. gör ”leveling” till en verkligt tillfredsställande och visuellt representativ process, då erfarenhet ger spelaren möjlighet att lägga till olika evolutionära anpassningar till sin varelse. Det finns ett antal förgrenade vägar som resulterar i verkligt unika skapelser, och dolda hemligheter lägger till nya delar och evolutioner i mixen. Det otroligt unika och innovativa metaspelet upplevs genom ett gediget och kampbaserat plattformsspel, fullt av en fantastisk blandning av briljant utformade fiender och bossar. E.V.O. har till och med en ganska övertygande och märklig ”alternativhistorisk” handling som förklarar de mirakulösa händelser som spelarens varelse upplever. Inget som liknar E.V.O. har gjorts under de 25 år som gått sedan det släpptes, och det är en av de högsta komplimanger jag kan ge det.
#7 – Super Mario Kart
Utvecklare/förläggare: Nintendo
Jag växte inte upp med Super Mario Kart, vilket jag antar att många av dem som hävdar att det är det bästa i serien gjorde. Jag spelade det för första gången först när jag förberedde mig för den här listan från 1992, så jag tror att min förälskelse i det talar för dess bestående förmåga att ge ren, polerad, kartbaserad underhållning. Det finns en anledning till att alla kartbaserade spel använder Super Mario Kart som mall. På typiskt Nintendo-manér är Super Mario Kart utformat med tillgängligheten i åtanke, och slutresultatet accentueras av genomtänkt polering och expansiva alternativ. Naturligtvis ser Super Mario Kart förenklat ut i jämförelse med sina efterföljare, men antalet banor, karaktärer, lägen och andra alternativ gör det till ett komplett och väl avvägt paket till skillnad från många andra racing- eller sportbaserade spel från den tiden. Den rikedomen av innehåll gör att du bara kan uppleva den tajta, otroligt roliga Läge 7-raceringen om och om igen.
Austin Clark: För mig är Super Mario Kart fortfarande ett av de bästa Mario Kart-spelen i serien, inte bara på grund av dess arv utan också på grund av hur unikt det känns jämfört med resten av serien. Det kan vara 16-bitars stilen på SNES som påverkar mig, men Super Mario Kart spelar, känns och låter lite annorlunda än de andra spelen. Än idag älskar jag det soundtracket. Och jag älskar hur vansinnigt skarpa drivorna är, och än idag älskar jag det där stridsläget. Om du aldrig har provat det ursprungliga Mario Kart och tror att det bara är en prototyp som har förbättrats, ber jag dig att gå tillbaka och ge det ett försök. Det är fortfarande något speciellt.
#6 – Shining Force
Utvecklare: Climax Entertainment/Camelot
Utgivare: Climax Entertainment/Camelot
Utgivare: Climax Entertainment/Camelot
Sega
Jag är riktigt dålig på strategispel, turordningsbaserade eller i realtid. Och ofta gör strategispelen inte mycket för att bjuda in mig och hjälpa mig att bli bättre. De är oftast komplexa, avskräckande saker som kräver mycket studier, övning och misslyckanden för att bli bra. Jag kanske misslyckades mycket när jag spelade Shining Force, men spelet fick mig att vilja fortsätta att försöka. Shining Force är ett turordningsbaserat strategispel som effektiviserar och personifierar strategiprocessen. Det finns inte en massa siffror eller komplexa taktiker eller enorma kartor. Istället är spelets gränssnitt inte olikt ett traditionellt rollspel, och mellan striderna kunde det inte vara enklare att handla din grupps utrustning och föra handlingen framåt. När du väl är i strid hjälper den relativt lilla skalan till att hantera strategins stressnivåer, och karaktärernas individualitet hjälper till att planera i enlighet med detta. Shining Force’s största styrka är dess rekryteringssystem. Spelet har ett så bra tempo, med nya, unika karaktärer som ständigt ansluter sig till din titulära armé, att striderna alltid känns som om de har en ny vändning eller ett nytt element. Att hitta gömda, väldesignade och otroligt användbara karaktärer är inte otroligt svårt eller trubbigt, och att välja en bataljon från din större besättning att skicka ut i strid är en utmanande men ändå spännande utsikt. Spelets stridsanimationer, musik och konststil gör att varje handling som görs i spelet är otroligt tillfredsställande, en anmärkningsvärd effekt när man slutför en särskilt svår strid. Shining Force är ett av de mest beroendeframkallande och givande strategispelen jag någonsin spelat, som någon som inte nödvändigtvis dyrkar genren. För det förtjänar det denna plats som ett av de bästa spelen från 1992.
#5 – World of Illusion Starring Mickey Mouse and Donald Duck
Utvecklare/utgivare: Sega
Jag hade en märklig upplevelse när jag spelade World of Illusion Starring Mickey Mouse and Donald Duck. När jag först startade upp spelet valde jag Kalle eftersom…duh. När jag fortsatte att spela märkte jag att spelet verkade bekant. Men jag skyllde det på att jag hade spelat föregångaren Castle of Illusion och att det liknade andra Musse Pigg/Donald Duck-spel från Sega. Sedan nådde jag biblioteksnivån och såg den krympta Kalle Anka-riten stå bredvid ett massivt akvarium där guldfisken från Pinocchio simmade. Och jag drabbades av en våg av nostalgi. Jag vet inte när, var eller hur, men jag insåg att jag hade spelat det här spelet under de formativa åren av min barndom, och att jag inte visste det när jag gick in i det. Trots de nostalgipoäng World of Illusion kan ha förtjänat i det ögonblicket står det ändå som ett riktigt gediget och fantasifullt plattformsspel. Det är lite som det ursprungliga Kingdom Hearts (minus Final Fantasy-karaktärerna) när Musse och Kalle navigerar genom banor inspirerade av olika Disneyfilmer som Snövit och Den lilla sjöjungfrun. Plattformslivet är ganska grundläggande, även om karaktärernas förmågor att attackera med en cool cape och nivåspecifika traverseringsvridningar håller saker och ting fräscha under hela det relativt korta spelet. I slutändan är det dock World of Illusion Starring Mickey Mouse and Donald Ducks nebulösa spelkänsla som höjer dess plats på den här listan. Dess Genesis-ljudeffekter och grafik, kompletterade med en utomvärldslig och magisk stil som påminner om det bästa från Disney, är så betryggande och uppfyller löftet om videospel i stort genom att transportera spelarna till en annan värld.
#4 – Landstalker
Utvecklare: Utvecklare: Climax Entertainment
Förläggare: Climax Entertainment
Sega
Om du hade berättat för mig att två spel från Climax Entertainment skulle vara med på min lista över de bästa spelen från 1992 skulle jag ha sagt: ”Vem?”. När Climax stängde 2014 eller 15 var dessa två spel fortfarande det bästa som studion någonsin hade producerat. Visserligen utvecklade Climax Shining Force tillsammans med Camelot, men deras användargränssnitt, grafiska stil och tendens att strömlinjeforma genrer finns också överallt i Landstalker. Spelet är ett isometriskt actionäventyr, men liksom Shining Force gör det inte allt för komplicerat. Landstalker hämtar definitivt mycket inspiration från Legend of Zelda, som i sin tur förenklade det expansiva rollspelet något. Pusslen och striderna gör att man kan koppla ihop dem på egen hand, men spelet baserar också karaktärens utveckling på föremål, till exempel hälsouppgraderingar eller starkare utrustning. Det är svårt att göra fel med Zelda-formeln, och Landstalker är unikt i sin synvinkel. Det isometriska spelet är i huvudsak kakelbaserat, och plattformsspelet (ett annat unikt element) och de mer actionbaserade pusslen integrerar perspektivet. En något glömbar handling stöds dock av minnesvärda scenarier, karaktärer och bitar av ganska rolig dialog, vilket gör Landstalker till en innehållsrik upplevelse som tillfredsställer på nästan alla punkter.
#3 – Final Fantasy V
Utvecklare/utgivare: Square
Final Fantasy V var en del av en riktigt häftig rörelse inom rollspelsromantikerna från det tidiga 90-talet som betonade ännu mer spelarstyrning och anpassning. Det djup till vilket spelarna kan anpassa sitt parti med ett utökat jobbsystem, som introducerades för första gången i Final Fantasy III, möjliggör så många unika scenarier, där vart och ett av dem utspelar sig på ett annat sätt än de andra beroende på partiets sammansättning. Precis som i Final Fantasy III höjer handlingen med ”det finns en annan värld” spelets insatser till en episk skala, även om det saknar några av de stora ögonblicken och karaktäriseringen i Final Fantasy IV. Ändå var Final Fantasy V det bästa i serien vid den tiden, eftersom det blandade den mer berättelsetunga stilen i Final Fantasy II och IV med den mer tekniska stilen som det första Final Fantasy, III och, ja, II.
Michael Burns: Final Fantasy V är utan tvekan ett fantastiskt spel, men i stället för att lovorda dess förtjänster eller tala om hur det har format alla de bästa spelen i serien vill jag använda det här utrymmet till att tala om varför det är ett av de viktigaste spelen i branschens historia. Final Fantasy V är spelet som inledde en epok av demokrati – en epok där spelarna inte bara hjälplöst bad förlagen att ge dem sina mest efterlängtade spel, utan tog saken i egna händer – till allas fördel. Detta var nämligen ett av de allra första spelen som fick en översättning för spelare som inte talade japanska. Och eftersom denna fanöversättning sammanföll med framväxten av datorbaserad emulering i slutet av 90-talet fick de flesta spelare utanför Japan sitt första smakprov på spelet på en dator.
Oavsett de juridiska frågorna är detta betydelsefullt av två anledningar. Ett: utgivaren Square, som ursprungligen hade karakteriserat spelet som ”för svårt” för västerländska spelare, uppmärksammade detta och gav senare ut spelet på nytt med en officiell engelsk översättning till PlayStation- och Game Boy Advance-plattformarna (som är kärnan i ett årligt välgörenhetsevenemang som kallas Four Job Fiesta). Två: Fanöversättningar, där Final Fantasy V utan tvekan var den mest kända föregångaren, har blivit en slags småindustri, vilket innebär att spelare över hela världen kan spela spel på språk som deras förläggare aldrig hade resurser att ta itu med. Rollspel som Star Ocean, Mother 3 och till och med de senaste Fire Emblem-spelen på 3DS har haft inofficiella översättningar för spelare som desperat ville spela dem innan deras förläggare ville det. Det bästa av allt är att vissa utgivare nu använder fanöversättningar i officiella utgåvor. Det är troligt att vi aldrig skulle ha sett Ys: The Oath of Felghana eller Steins;Gate på engelska annars. Final Fantasy V var starten på allt detta, och därför går det inte att överdriva hur viktigt det är.
#2 – Wolfenstein 3D
Utvecklare: id Software
Utgivare: Apogee Software
Wolfenstein 3D var en uppenbarelse. Det var bara inte så många som visste det ännu. Doom var förstapersonsskjutaren som tog världen med storm, men Wolfenstein 3D lade relativt tyst grunden, nästan på egen hand. Det fanns förstås förstapersonsspel före Wolfenstein, och till och med spel där man sköt saker, men Wolfenstein var verkligen den första förstapersonsskjutaren. Och det är fortfarande otroligt roligt. Spelet är så snabbt och nazisterna är ett tillfredsställande mål. Återkopplingen från någon av de tre pistolerna i spelet är grov och översätts på något sätt ut genom skärmen och högtalarna. Spelet från ögonblick till ögonblick är lika enkelt som vilket annat förstapersonsskjutspel som helst, egentligen, men Wolfenstein 3D:s labyrintiska nivåer döljer så många hemligheter att jag har upptäckt en hel handfull nya föremålsfyllda gömställen och skrevor varje gång jag har kört igenom spelet. Wolfenstein 3D har också några av de mest tillfredsställande bossarna i förstapersonsskjutarnas historia, var och en av dem är massiva, klumpiga sprites som är briljant utformade och övertygande skräckinjagande. Att besegra Mecha-Hitler är förstås ett av de ikoniska ögonblicken för nazistförnedring i fiktionen, tillsammans med Captain America som slår Hitler och Gotenks som krossar ”Diktatorn” och hans armé i Dragon Ball Z-filmen Fusion Reborn. OK, det sista kanske bara är ikoniskt för mig.
#1 – Dragon Quest V: Hand of the Heavenly Bride
Utvecklare: Chunsoft
Utgivare: Chunsoft
Utgivare: Chunsoft: Enix
Dragon Quest V: Hand of the Heavenly Bride är ett mästerverk. Som jag har berättat började min Final Fantasy-stil att glida mot Dragon Quest runt Dragon Quest IV och Final Fantasy III. Dragon Quest V var första gången som jag kände mig helt överväldigad av serien, särskilt i jämförelse med min relativt milda njutning av Final Fantasy V. Medan Final Fantasy hade experimenterat ganska radikalt med varje del, byggde Dragon Quest stabilt och lugnt vidare på sin grundläggande ram, och förbättrade sitt berättande samtidigt som det förändrade spelupplägget. Dragon Quest V var den ultimata kulmen på den trenden. Dragon Quest V:s generationsövergripande berättelse är episk, i ordets sanna litterära bemärkelse, och innehåller ett antal känslomässiga och överraskande vändningar som översätts vackert genom pixlarna. Berättelsen påverkar spelstrukturen på ett liknande men mer sammanhängande sätt som Dragon Quest IV. Dragon Quest V följer en karaktär genom hela sitt liv, vilket leder till att olika delar av världen öppnas upp, nya karaktärer och utmaningar att möta. Det gör saker och ting lite mer lätthanterliga, till skillnad från när man släpps in i en enda stor värld, och det gör utvecklingen mer minnesvärd och meningsfull. Denna meningsfullhet översätts till ett viktigt beslut i spelet, då din spelarkaraktär måste välja någon att gifta sig med. Utfallet förändrar faktiskt vissa delar av spelet, även om det inte är alltför drastiskt. Ändå visar det på en mer berättelsebaserad inställning till rörelsen ”RPG player agency” som jag nämnde tidigare, medan Final Fantasy tog itu med tekniska spelmekaniker och Romancing SaGa försökte definiera konceptet med en föränderlig och dynamisk öppen värld. Ändå gjorde Dragon Quest V en stor förändring i spelupplägget som skulle komma att påverka en hel generation av spel, och ett fenomen i synnerhet. Dragon Quest V gör det möjligt för spelaren att rekrytera fientliga monster och slåss tillsammans med dem, byta ut dem mot dina mänskliga följeslagare eller spara dem som potentiella backuper. Strategin för vilka monster du ska ta med dig ut i världen och slåss mot fördjupar bara det beprövade Dragon Quest RPG-spelet, och de kommer väl till pass. Efter att ha förlorat nästan alla andra gruppmedlemmar avslutade ett sista svagt monster den slutboss som jag hade stött på i timmar. När det kommer till kritan har Dragon Quest V:s bestående inverkan på mig dock inget att göra med den visserligen solida, roliga och tillfredsställande processen att slåss, slipa, hitta dolda hemligheter, hantera gruppmedlemmar och uppgradera utrustning. Det är något mer känslomässigt, något som är knutet till berättelsen, det beslut jag fattade och de karaktärer som min hjälte lärde känna och förlora under loppet av sitt tragiska liv. I slutändan känns dock hans framgång som din, och det typiska lyckliga slutet har så mycket större effekt när det utmanande spelet och berättandet fungerar tillsammans. Dragon Quest V: Hand of the Heavenly Bride har en av de finaste 16-bitars RPG-berättelser jag har upplevt, och det hjälper spelet att behålla sitt enorma värde 25 år senare.
Genesis och dess utbud höll 1992 på att utvecklas till att bli värdefulla konkurrenter och alternativ till det dominerande Super Nintendo, som producerade otroligt ambitiösa och djupa RPG-spel som fortfarande betraktas som några av de bästa idag. Kanske är det därför som det finns ett jämnt antal Sega- och Nintendospel på den här listan, något som aldrig tidigare har hänt. Och PC-spelandet blomstrade som aldrig förr, och introducerade nya innovationer och spelstilar. 1992 är definitivt det år som jag har spelat flest PC-spel hittills, även om endast ett spel tog sig upp på listan. Hur som helst, har du spelat något av spelen på den här listan? Vilka är dina favoriter från 1992? Låt oss veta!