När det i en artikel i Guardian stod att Chigozie Obioma var den ”enda afrikanska författare” som stod på den långa listan för Bookerpriset 2015, hade journalisten i fråga uppenbarligen glömt att det fanns liv norr om Sahara. Tack och lov var den marockanskfödda författaren Laila Lalami, som också stod på listan, snabb att påminna honom och twittrade: ”Jag är afrikan. Det är en identitet som jag ofta förnekas men som jag alltid kommer att insistera på”.
Jag känner väl till Lalamis frustration. Varje gång jag måste deklarera min etniska tillhörighet blir jag påmind om att ”svart afrikan” till synes är den enda kategori som existerar. Eftersom jag är både algerier och britt förklarar jag ständigt varför jag identifierar mig som europé och afrikan – som om jag ”väljer” att vara afrikan, snarare än att det helt enkelt är ett faktum.
I politiken och den akademiska världen grupperas de nordafrikanska länderna vanligen tillsammans med Mellanöstern under paraplyet MENA. Vid konferenser om ”afrikanska” frågor som jag har deltagit i har Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten ofta haft en symbolisk representation, om ens någon alls.
Men identitetsjämförelsen är inte så enkel som att arabisktalande är lika med arabiska människor. Det finns fortfarande samhällen i hela Maghreb som talar berberspråk eller amazighspråk och en dialekt som kallas darija och som i hög grad innehåller franska och spanska fraser. Att vara arab är dessutom inte ett alternativ till att vara afrikan eller till och med svart. Mauretanier och sudaneser kan identifiera sig som alla tre samtidigt.
Religionsargumentet är inte heller vattentätt. Islam är den dominerande religionen i delar av Östafrika och Sahelområdet, med särskilt stora grupper i Tanzania, Kenya, Nigeria, Senegal, Etiopien och Eritrea. Kanske handlar det då helt enkelt om färg. Kan det vara så att vara afrikan är att vara svart? Och i så fall, vilken nyans är lämplig? Är sydsudaneserna, med ett pigment som är mörkt, rikt och vackert, mer afrikanska än sina grannar i norr med ljusare hud? En kategorisering baserad på ras är säkert alltför reducerande och bortser från kontinentens stora mångfald av nationer, kulturer och etniciteter.
Det lämnar kvar frågan om kultur. På en fest frågade en nigerian mig om Algeriet: ”Är det konservativt som Saudiarabien?”, frågade han. ”Nej, svarade jag. ”Det är konservativt som Nigeria.”
Oavsett om det gäller fotboll, musik eller film har algerierna mer gemensamt med nigerianerna än saudierna. De ivorianska coupé-décalé-legendarerna Magic System har slagit sig samman med rai-tungviktarna Cheb Khaled och 113 samt ett antal mindre kända maghrebiska artister. Under Afrikanska mästerskapen i fotboll samlas folkmassor runt tv-apparater över hela kontinenten för att se sina landslag spela, i ett evenemang som för samman Afrikas alla hörn.
Migrantupplevelsen förenar också kontinenten. I Frankrikes banlieues delar invandrare från de tidigare afrikanska kolonierna – norr och söder om Sahara – trånga förhållanden samt en känsla av isolering och diskriminering. De araber som kör sportbilar eller shoppar på Champs Elysées kommer oftare från Gulfstaterna än från Maghreb.
Det finns säkert något att säga om att nordafrikaner försöker distansera sig från ”svarta Afrika”. Detta handlar lika mycket om källor till inflytande och makt (efter självständigheten vände sig länder som Egypten och Algeriet till Mellanöstern för att hitta en modell för en islamisk nation, eller norrut till Europa för ekonomiska partnerskap) som det handlar om den rasism som existerar här liksom överallt annars i världen.
Det klister som kanske starkast binder samman Nordafrika med resten av kontinenten är kolonialhistorien. I Frankrikes kolonialtrupper ingick soldater från Algeriet, Senegal, Mali, Burkina Faso, Benin, Tchad, Guinea, Elfenbenskusten, Niger och Republiken Kongo. Dessa afrikaner kämpade sida vid sida i andra världskriget och spåren av detta finns fortfarande kvar i det kollektiva minnet i dessa länder. Britterna använde soldater från Egypten, liksom många från de andra före detta kolonierna, däribland Nigeria, Sydafrika och Kenya.
1962 kämpade både Nordafrika och Sydafrika mot kolonialism och apartheid när Nelson Mandela åkte till Marocko för att få militär utbildning hos algeriska FLN. År 1969 stod Alger värd för den panafrikanska kulturfestivalen. Historiskt sett har afrikanska nationer haft gemensamma kamper.
Nordafrika gynnas naturligtvis av att vara knutet till Mellanöstern, både när det gäller affärer och utveckling. Saudi är bland de fem största handelspartnerna både när det gäller import och export med Egypten, men detta förhållande bör inte vara exklusivt. Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen och Egypten delar inte bara ett kolonialt förflutet med resten av Afrika, utan också en fysisk kontinent. Även om identitet till stor del är subjektivt är vissa saker ovedersägliga och att Nordafrika ligger i Afrika är en del av detta.