Subscribe

Rösterna ulluerar, når nya höjder och sedan genast nya dalar, glider och skuttar mellan varje ton däremellan, som om man för att sjunga en tonhöjd nödvändigtvis måste slingra sig genom alla andra i dess närhet. Bältena uppbådar en sådan volym att de praktiskt taget tar konkret form; att absorbera dem innebär att det nästan inte finns utrymme för dig själv att ta ett andetag. Sedan smälter de virtuosa solona bort och lämnar kören i ett tyst men perfekt blandat gospelackord som dundrar med det bortom.

Och det är bara i öppningsnumret.

”The Color Purple”, vars Tony-belönade revival hade premiär onsdagen den 2 maj på SHN:s Orpheum Theatre, handlar om kraften i den mänskliga rösten, både musikaliskt och i vidare bemärkelse. Musikalen, som är anpassad efter Alice Walkers roman från 1982, följer Celie (Adrianna Hicks), en svart kvinna i Jim Crow-tidens Georgia för vilken skräck är oansenlig. Incest präglar hennes barndom, tills hennes far (J.D. Webster) säljer henne till Mister (Gavin Gregory), som ville gifta sig med hennes syster Nettie (N’Jameh Camara) om han inte kunde gifta sig med sin riktiga älskade, den kringresande underhållaren Shug Avery (Carla R. Stewart). Under hela tiden slår männen i Celies liv henne och hånar henne med hennes fulhet – förhållanden som Celie accepterar som om de vore vetenskapliga fakta.

”The Color Purple” passar illa in i #MeToo-eran. Med en bok av Marsha Norman och musik och text av Brenda Russell, Allee Willis och Stephen Bray låter föreställningen både sin publik och sina skurkar komma undan för lätt. Vi uppmanas att fördöma våld i hemmet och rasism och sedan gratulera oss själva för att vi är så upplysta, och sedan får Celies främsta förövare, hennes livslånga plågoande, möjlighet att slingra sig tillbaka in i hennes liv efter att hon har undvikit honom, allt genom att göra en enda god gärning. Musikalen antyder vidare att om Celie bara hade insett att hon var ”för vacker för ord” hela tiden, hade hon kanske kunnat övervinna sin lott i livet tidigare. Det är en subtil form av offerklander. Även om sången ytligt sett försöker höja Celie, så förbigår den de djupa samhällsstrukturer som håller henne nere.

Hicks Celie kontrasterar markant mot Whoopi Goldbergs framträdande i filmversionen av berättelsen från 1985. Där Goldberg var stilla och tyst, med ögonen ständigt nedfällda, alltid i behov av att någon annan skulle lyfta hennes hakan åt henne, är Hicks listig och udda, med en rått-och-snackig framtoning och så tunga fysiska manér att det verkar konstigt att de andra karaktärerna inte anmärker på dem. Det är nästan lite för lätt för denna Celie att övergå från offer till självständig entreprenör, och andra intrigtrådar, under John Doyles ledning, kan kännas lika godtyckliga. I synnerhet flimrar attraktionen mellan Celie och Shug till och från nästan som om den inte hade ägt rum alls.

Men genom allt detta görs den mänskliga längtan överdådigt absurd, särskilt av Carrie Compere som Sofia och J. Daughtry som Harpo, älskare som vrider sig i smärta vid tanken på att hålla händerna borta från varandra. Lusten infekterar hela ensemblen. I en upprorisk scen blir en rad av pistande par till cylindrar i en motor, som går på högvarv och sedan svalnar, som är kaxiga i sina ryggsnaps och svischande i sina hästkrafter.

Och sedan har vi de härliga rösterna, med övermänskliga bälgar av eländigt mänsklig smärta. Det är särskilt uppfriskande på Orpheum Theatre, vars föreställningar ofta förlitar sig alltför mycket på att vara snygga, att se dessa sångare relativt osmyckade. Doyles scenografi består av föga mer än slitna träpaneler och stolar, som blir allt från fälthändernas verktyg till snickarborden. I denna musikal är röster allt man behöver.

Lily Janiak är San Francisco Chronicles teaterkritiker. E-post: [email protected] Twitter: @LilyJaniak

För att se en trailer: https://bit.ly/2rfhQ6A