Av de 28 personer som deltog i denna studie var 7 kvinnor och 21 män. Samtliga deltagare hade behandlats med den kirurgiska tekniken OA och såret var fortfarande öppet. Vid tiden för intervjun hade OA-såren varit öppna mellan 2 månader och 8 år.
Subjekten beskrev 6 kategorier relaterade till upplevelsen av att ha ett kroniskt OA-sår. Dessa kategorier är inte statiska utan varierar med tiden och resulterar i bildandet av en framväxande teori som föreslås av författaren och som beskriver en individs upplevelse av att leva med ett OA-sår i fyra sekventiella faser som kallas ”en andra chans i livet med ett öppet sår”. Några exempel på de ursprungliga koder som utgjorde grunden för teorin visas i eTabellen.
Fas I: Att inse att jag vaknade upp med ett fruktansvärt sår i buken. Personen befinner sig i en oväntad hälsosituation som kräver akut operation, och från en kirurgisk komplikation lämnas individen med ett OA. Följaktligen behöver individen flera operationer och stöd för att åtgärda OA och är inlagd på intensivvårdsavdelningen och kan förbli medvetslös i upp till flera veckor.
När patienten vaknar upp och är fullt medveten märker han eller hon OA-såret för första gången med chock. Individen är rädd för att öppna såret eller orsaka ytterligare skador på OA samt känner sig beroende av andra för dagliga sysslor (dvs. bada, äta, gå. Med erkännande av de svårigheter som ligger framför honom/henne upplever patienten blandade känslor när det gäller den möjliga död han/hon stod inför.
Under sjukhusvistelsen återfår individen sina krafter och är fast besluten att snabbt återvända hem; han/hon lär sig att gå igen, återupprättar sina matvanor och blir medveten om sina kroppsliga förändringar till följd av OA-såret. Information ges om nödvändigheten för patienten att återvända hem med en OA tills ett andra försök till förslutning kan göras i stället för att smittas av en potentiell infektion genom att stanna kvar på sjukhuset. I detta skede sa en försöksperson:
”Den dagen jag vaknade upp var jag där i rummet. Läkaren och en sjuksköterska kom in, öppnade mig och jag såg den där saken precis så där , den var stor. Att man måste vara väldigt försiktig när man rör sig och allt det där eftersom såret är stort, så naturligtvis blev jag den dagen verkligen chockad … för mig var bestörtningen enorm. Tänk att se allting helt rött och naturligtvis, förbittrad, som jag säger, det traumatiserade mig mycket.” (E01)
Steg II: blir desperat när jag ser hur såret förändrar och begränsar mitt liv. Personen återvänder hem med OA-såret, och den ursprungliga motivationen som drev honom eller henne att kämpa för att bli utskriven från sjukhuset börjar avta på grund av den avslappnade miljön i hemmet. Patienten är mer medveten om sina kroppsliga förändringar och begränsningar till följd av OA-såret. Känslor av ilska och sorg visar sig när patienten tittar på sin kropp, och han/hon kan tänka på sin kropp som deformerad nu. Medan såret förblir öppet har patienten dessutom ingen navel och det bildas ärr; dessa påminnelser om en för alltid förändrad kropp gör patienten ledsen. Såret dräneras ständigt och producerar en illaluktande lukt till den grad att patienten drar sig tillbaka från att interagera med andra och drar sig undan från samhället.
Individen förblir sysslolös större delen av tiden och begränsar sina kroppsliga rörelser av rädsla för att förvärra OA. Han/hon begränsar tiden utanför hemmet och går vanligtvis bara ut i sällskap med en annan person för att begränsa risken för att andra råkar stöta på hans/hennes OA, vilket också innefattar patientens ångest inför att använda allmänna kommunikationer. Individen fortsätter med behandlingen för att stänga såret, men det förblir öppet och han/hon undrar ofta vad mer han/hon skulle kunna göra för att främja läkningen. Exempel på uttryck som speglar denna situation är:
”Jag lämnade sjukhuset och i själva verket är det inte särskilt bra att gå ut med öppen buk, låt oss säga det på det sättet, och allt blir mer komplicerat”. (E21)
”Obehaget med såret och förtvivlan över att det inte sluter sig, det är omöjligt att den här saken inte sluter sig”. (E01)
”Att varje dag undra varför? Varför sluter det sig inte? Varför inte? Det har nu gått mer än ett år, och i går berättade läkaren för mig att det kan behövas ytterligare en operation, så det har redan påverkat mig mycket. Det har påverkat mig mycket.” (E04)
Steg III: att återfå kontrollen över mitt liv. När personen förstår att läkarna inte kan göra något mer för att stänga såret vid denna tidpunkt och att det bara är med egna ansträngningar som han/hon kan återfå sitt liv, letar han/hon efter sätt att ta kontroll. Personen motiveras ofta av att såret går mot att stängas, att han/hon har ett stödsystem på plats, att han/hon har en stark tro och att han/hon, trots vissa begränsningar, har förbättrat sina dagliga aktiviteter (t.ex. att han/hon kan gå).
På grund av denna förnyade energi identifierar patienten aktiviteter som han/hon kan utföra självständigt eller med lite hjälp. Dessutom börjar individen bada (med medvetenhet om förbandet), övervaka sitt näringsintag och gå utan hjälp.
För en person som befinner sig i denna återhämtning är det att gå utan hjälp av andra ett viktigt steg för att ta kontroll över sitt eget liv. Att göra saker för sig själv, anpassa sig till självständighet och till och med hjälpa till i hushållsarbetet är användbart för att lämna känslan av att vara överväldigad med att umgås med andra, att göra saker för sig själv, anpassa sig till självständighet och till och med hjälpa till i hushållsarbetet är användbart för att lämna känslan av att vara överväldigad.
Patienter med ett OA-sår uttryckte sin förändrade uppfattning om de kroppsliga förändringar de genomgått och de känslor som omger deras intima liv med sin partner. I detta skede uppstår liknande uttalanden som följande:
”Tja, det är som att man kommer tillbaka till sina egna sysslor och man känner sig bra, jag lär mig igen; återigen tar jag kontroll över mina saker, flyttar ensam, och man börjar vara tillräckligt modig. Jag kan, jag ska göra det.” (E26)
Steg IV: en andra chans i livet. I det här stadiet tar patienten allt ansvar för sårvården av sin OA med permanenta kompressionsbandageförband, men när han/hon inte kan göra det rör han/hon sig försiktigt, stabiliserar näringsintaget och fortsätter att göra framsteg mot och lära sig om läkning i hemmet, antingen på egen hand eller tillsammans med en erfaren vårdare. Dessutom lär sig individen att hantera sårexsudat (som visserligen minskar men fortfarande är ihållande) och tar bättre hand om såret, vilket förhindrar en illaluktande lukt. Genom att införliva dessa egenskaper i sin dagliga verksamhet förbättras patientens allmänna livskvalitet.
Den enskilde uppnår 2 avgörande steg som visar på sin återvunna självständighet och förmåga att övervinna rädslan för att vara i kontakt med människor: 1) att ensam delta i uppföljningsbesök och 2) att köra bil eller åka kollektivtrafik. Att bli oberoende genom mobilisering är en del av återhämtningsprocessen. Vanligtvis sker denna förändring utan överdrivna svårigheter att utföra fysisk aktivitet.
På grund av den positiva utvecklingen av såret känner sig patienten (om den är trogen) tacksam mot Gud för att han/hon fått en andra chans i livet; individen erkänner att han/hon överlevt en allvarlig sjukdom. Förhållandet mellan patienten och dennes familj förbättras. På samma sätt gör personlig reflektion över sin erfarenhet det möjligt för individen att bedöma de utmaningar han/hon övervunnit och visar honom/hon nya sätt att njuta av livet trots att han/hon har begränsningar. Optimism får patienten att tro att deras sår kommer att sluta sig och att deras framtid kommer att förbättras.
När individen ser sitt fysiska utseende minns han/hon nu sin närhet till döden snarare än sina negativa känslor inför såret. Denna nya känsla gör det möjligt för patienten att möta ånger, skjuta fåfänga åt sidan och lära sig att njuta av livet.
Både tron och hoppet om att såret stängs är grundförutsättningar för att personen ska vara redo att ta emot en ny operation för att försöka stänga OA-såret. Denna nya operation skulle tvinga dem att bli beroende igen, men de vet att processen är övergående precis som vid den första operationen. Ett par redogörelser av personer med en OA rapporterade följande:
”Gud gav mig en andra chans genom att lägga mig i händerna på dessa läkare och sjuksköterskor som var mycket hängivna mig. Och jag har kunnat bli tillräckligt stark för att fortsätta, och stödet från min familj har alltid funnits där tack vare Gud”. (E18)
”Jag vet inte. Jag tror att Gud har ett syfte och att saker och ting bara inte händer, Gud gav mig en ny chans att vara, som man brukar säga, ’berätta historier’.” (E23)