Utbildningsinstitutioner runt om i landet fortsätter att diskutera betygsinflation – föreställningen att genomsnittet i klassen ökar, ofta på ett oförtjänt sätt. Boston College anslöt sig till kriget för att deflatera betygen genom betygsriktlinjer som infördes vid Carroll School of Management (CSOM) 2018.
Sittande i min första managementklass för terminen drabbades jag av den nedslående påminnelsen att andelen studenter som skulle klara sig bra i klassen (och vilka som inte skulle göra det) redan var bestämda. En gräns på 25-35 procent av studenterna kunde förvänta sig ett A, 50-70 procent ett B och resten ett C eller lägre. Ingen fick ens chansen att presentera sig, än mindre producera någon typ av arbete som kunde bedömas, innan de sorterades in i förutbestämda kategorier.
Istället för att uppmuntra eleverna att arbeta ännu hårdare kväver dessa riktlinjer dock främst andan hos nyfikna elever som annars skulle ha gjort sitt bästa. Så varför blir universitetsförvaltningarna allt mer och mer hängivna på att sänka studenternas betyg? Varför ses det som negativt för ett ökande antal studenter att överhuvudtaget lyckas? Problemet ligger i hur vårt samhälle ser på framgång.
”Vi har lärt oss att reagera med misstänksamhet när alla medlemmar i en grupp är framgångsrika”, säger Alfie Kohn, författare till böcker om mänskligt beteende och utbildning. ”Det gäller även när vi inte har någon anledning att tro att det har gjorts några avsteg. I Amerika betraktas spetskompetens som en bristvara. Framgång räknas inte om den inte uppnås av ett fåtal.”
Därmed är betygsriktlinjerna i sin kärna en garanti för att eleverna misslyckas. De får en liten minoritet att verka och känna sig mer kapabel, även om andra är lika förtjänta.
”Ett sätt att säkerställa detta resultat är att utvärdera människor (eller skolor, företag eller länder) i förhållande till varandra”, sade Kohn. ”På så sätt kommer hälften alltid att hamna under medianen – och se ut som misslyckade – även om alla har gjort ganska bra ifrån sig eller förbättrats med tiden.”
Att ”se ut som misslyckade” gäller inte bara den lilla procentandel elever som får ett bokstavligt F. På den konkurrensutsatta moderna arbetsmarknaden ses alla betyg under ett A, och definitivt under ett B, som i sig otillfredsställande och som ett sätt att avfärda individers självförtroende – vare sig man vill erkänna det eller inte. Redan detta borde uppmuntra BC, och alla andra högskolor, att överge sådana riktlinjer för betygsättning. Betygen bör återspegla vad en elev förtjänar, med hänsyn till hur han eller hon förstår materialet, hur mycket han eller hon anstränger sig och hur han eller hon utvecklas under hela kursen. Med dessa riktlinjer förlorar betygen i huvudsak sin ursprungliga betydelse och blir ett verktyg för att ställa en utvald grupp elever mot varandra – hur speglar detta elevernas faktiska arbete?
När han tillfrågades om CSOM:s riktlinjer för betygsättning 2018 nämnde Ethan Sullivan, senior associate dean for undergraduate programs in CSOM, betygsdeflation som ett sätt att skapa enhetlighet mellan professorer. Efter att tidigare ha sagt att betygsinflation uppstod på grund av att professorerna undvek negativa kursutvärderingar och sina löner, framställde Sullivan betygsdeflation som ett sätt att lösa ”kapplöpningen mot botten”. Han noterade också att vissa studenter väljer kurser enbart baserat på svårighetsgraden hos professorn som undervisar i klassen. Dessa synpunkter är välgrundade och ger upphov till legitima farhågor om skillnader mellan hur professorer betygsätter. Jag tycker bara inte att dessa farhågor bör föras ut på studentkåren – de bör bestå av institutionella justeringar av normerna mellan professorerna.
Riktlinjerna för betygsättning kan öka klasstorleken och minska de negativa utvärderingarna för vissa professorer, men de fläckar förtjänta studenters betygsutskrifter och sänker moralen. Att betona betyg på detta sätt minskar bara nyfikenheten och entusiasmen för ett visst ämne genom att uppmuntra studenterna att överfixera sig på sina individuella betyg. Även om administratörer kanske tror att sådana riktlinjer skulle uppmuntra fler studenter att arbeta ännu hårdare, är vad det mest gör att det etablerar en allmän attityd av ”varför bry sig?”
Och även om BC hävdade att rekryteringsansvariga för jobb sa att betygsriktlinjerna inte skulle ha någon negativ inverkan på BC-studenterna, är det svårt att tro att BC-studenter med sämre betyg inte kommer att missgynnas i jobbsökandet, om man beaktar politiken för andra starkt konkurrensutsatta skolor. Ta till exempel Harvard University och Brown University, två Ivy League-skolor i nordost som många BC-studenter måste konkurrera med för att få jobb i regionen. Enligt Business Insider var två tredjedelar av alla betyg som gavs till studenter i grundutbildningen A. Åtta av tio Harvardstudenter tar examen med utmärkelser.
Hur kan betygsdeflation därför inte påverka BC-studenter negativt? Visst kan vissa rekryterare som är medvetna om skolans policy ta hänsyn till det, men kommer studenterna verkligen att ha en solid chans när de jämförs med en student som får alla A från Harvard? Det verkar inte troligt.
Studenter vid Harvard och Brown är inte nödvändigtvis mer förtjänta av dessa betyg, det är bara det att de inte har betygsriktlinjer som de som fastställts vid skolor som BC. Och de två Ivy Leagues rykte som akademiskt rigorösa institutioner lider inte det minsta av denna uppvisning av ”betygsinflation”. Förespråkare av betygsriktlinjer som BC:s pekar ofta på hur uppblåsta betyg berövar eleverna erfarenhet från den verkliga världen genom att förbereda dem för konkurrens. Men betygsdeflation kan faktiskt beröva dem ett jobb helt och hållet.
Mitt huvudproblem med idén om betygsdeflation är inte själva procentsatserna eller idén om standardisering mellan klasser. Snarare kan jag inte förstå att sätta ett tak på elevernas framgång innan någon ens har chansen att ta upp en penna. Elevernas betyg bör vara oberoende av det arbete som utförs av den person som sitter bredvid dem i klassen. Alla kommer ändå inte att få ett A, men det bör vara 100 procent möjligt att uppnå för de elever som lägger ner omsorg på sitt arbete och som visar att de har en grundlig förståelse för undervisningen.