- Brandon Yu
- 2 år sedan
Kossisko har äntligen gjort sin debut. Åtminstone är det så den Berkeley-födde sångaren och rapparen kallar det som räknas som hans femte utgivna skiva.
”För mig är ”Low” som kulmen på allting”, säger han på telefon från Los Angeles, där han numera bor. ”För mig är det som mitt första riktiga album med en hel cirkel.”
Den här förklaringen är den typ av välbekant reklamsentiment som andra artister har upprepat. Men den här gången, för Kossisko – som är planerad att uppträda på New Parishs 10-årsjubileumsshow lördagen den 26 januari tillsammans med rapparkollegorna G-Eazy och AllBlack från East Bay – finns det en tydlig känsla av inte bara allvar, utan även sanning. Allt som har kommit före ”Low”, ett mörkt studsande, genreöverskridande album som släpptes i slutet av förra året, har i efterhand känts som tydliga experiment av en hiphopkonstnär som letar efter sig själv bortom de traditionella definitionerna av ”rappare”-etiketten.
Mast anmärkningsvärt är att Kossisko Konan numera bara går under sitt förnamn och har gjort sig av med sin tidigare rapparidentitet, 100s. Den 26-årige mannen byggde först upp en betydande följarskara som 100s på ”Ice Cold Perm” och ”Ivry”, mixtapes som i stort sett kan karakteriseras som kvinnofientlig ”pimp rap”, där han tog på sig en karikatyrartad ”player”-personlighet och rappade med oförfalskad raunch över Bay Area-influerade G-funk-ljud.
”Det var jag som bara kanaliserade s- jag gick igenom ilska och sorg och, uppenbarligen, kåthet”, säger han med ett skratt, ”genom den här linsen av den här typen av karaktär.”
”Ilska” är ett ord som används ofta när man analyserar ursprunget till hans karriär, och en överraskande inspirationskälla bakom den nästan komiskt förvrängda 100-talskaraktär som han spelade. Men Kossisko kan spåra den specifikt tillbaka till sitt förhållande till sin mor i tonåren, när hans föräldrar ryckte upp honom från Berkeley och skickade honom till en internatskola på Elfenbenskusten i två år. Bay Area-rap blev en form av tillflykt under en traumatisk period, säger han, och de tidiga manifestationerna av 100s började bildas.
”Kulturchocken och allt jag gick igenom gjorde att jag behövde känna mig sammanlänkad”, säger Kossisko. ”Så jag tror att jag började utveckla (100s) som ett sätt att hantera det jag gick igenom.”
En betydande kommersiell och kritisk framgång kom ut av 100s – ”Ivry” släpptes under det inflytelserika indie-skivbolaget Fool’s Gold – vilket pekar på en lovande karriär. Men vid 22 års ålder såg Kossisko en personlig och konstnärlig återvändsgränd som 100s.
”Jag växte upp och kände att jag hade gjort det jag ville göra”, förklarar han. Han ville att hans konst skulle utvecklas, och 100s ”höll på att bli en parodi på sig själv”.
I musikvideon till hans låt ”Ten Freaky Hoes” offrar en grupp lättklädda kvinnor 100s, innan ett meddelande dyker upp, där han tar farväl av sina fans:
”Till 100s-fansen, jag uppskattar var och en av er, men det är nu dags för mig att fortsätta min resa. Så detta är ett farväl. – Kossisko”
”Han såg begränsningen i den gimmick som han hade skapat vid den tidpunkten”, säger Cole M.G.N., den Grammy Award-belönade, Oakland-födda producenten bakom ”Low”, som först träffade Kossisko under 100-perioden. ”Jag tror att mycket av det har att göra med när han började känna att ironin i den karaktär som han hade skapat med 100s inte uppfattades av publiken på samma sätt som han hade tänkt sig.”
De konstnärliga begränsningarna var helt tydliga efter vad som kom härnäst. I Kossiskos debutsingel ”This May Be Me” (med en slumpmässig titel, säger han) och det efterföljande albumet ”Red White N Cruel”, släppte han rappandet helt och hållet. Istället, som Kossisko, sjöng han på retrodansbeats och utstrålade en könsbrytande, androgyn aura – saker som han aldrig hade kunnat göra inom den hypermaskulina arenan 100s.
”Red White N Cruel”, som släpptes 2015, visade hur han kraftfullt vände sig bort från 100s mot en Prince-liknande disco-vibbe. Experimenterandet fortsatte på hans släpp från 2017, EP:n ”Maldoror 1”, då han för första gången slog sig ihop med Cole M.G.N.
”Han sa: ’Jag vill göra saker som låter som Nine Inch Nails och Marilyn Manson'”, minns producenten. Den skivan producerade fyra korta låtar med mörkt industriell och metallisk pop som speglar en låg period i Kossiskos liv.
Dessa uppfinningar, som vanligtvis ses och endast är genomförbara hos megawattpopstjärnor med en hängiven skara anhängare, speglar en viss orädd autenticitet för en oberoende artist som Kossisko. Han erkänner att det sannolikt inte var det säkraste eller mest bekväma draget att släppa 100s på sin höjdpunkt. Men han är snabb att notera att ”det är inte, liksom, påhittat.”
Han är uppriktig när han analyserar sin resa – förändringarna är en återspegling av hans sökande efter en röst som på rätt sätt inrymmer honom och hans eklektiska musikaliska influenser från Mac Dre till David Bowie till Depeche Mode.
Med ”Low” har Kossisko funnit en fullt förverkligad version av sin identitet genom att ironiskt nog återvända till den bekymmerslösa energin från 100s, till en del. Albumet hoppar runt på en turné av ljud, från ”Starboy”-era Weeknd-vibben i spåret ”Heaven”, till New Orleans-bouncen i ”Cattin Off”, till den utmärkande alternativa popavslutaren ”Lady Diamond”. Han rappar igen, och texterna är sexgalna, men inte utan avsikt och introspektion.
”Det är berättelsen om en framgångsrik, avtrubbad, deprimerad missbrukande rappare”, säger Kossisko.
Låtarna börjar ofta med mörka ljudliga undertoner innan de ger sig av till smittsamt funkiga beats. På låtar som ”Funeral”, som Kossisko kallar det närmsta han kommer en 100s-liknande låt, rappar han sprudlande: ”Jag får rock bottom att se sexig ut.” Och senare: ”
Albumet är mer modernt än hans tidigare skivor och känns som det mest förberedda för mainstreamframgångar. Det är också den skiva som kanske återförenar Kossisko med 100-talet fans, som fortsätter att klaga på rapparens undergång och pepprar kommentarsfältet på hans YouTube-videor.
Oakland-rapparen AllBlack, som medverkar på ”Low”, minns att han var förbryllad – så tidigt som på ”Ivry” – när han märkte glimtar av förändring i sin väns musikaliska bana. Nu hänvisar han till Kossisko som en person som saknar motstycke när det gäller att tänja på gränserna.
”Han är elektrifierande. Period”, säger AllBlack.
På ”Low” är teatraliteten och de större än livets skrytningar från en tidigare identitet fortfarande närvarande, men Kossisko verkar vara i sin fulla form, kapabel att avslöja hela sin talang – och även sig själv.
”Det här är förmodligen den jag är”, säger Kossisko och erkänner att ”jag ville inte helt konfrontera vem jag var” när han gömde sig bakom 100s.
”Men det här är just det. Det är bara jag.”
Kossisko: The New Parish 10th Anniversary Show, med headliner G-Eazy. 21.00 lördag 26 januari. $75. The New Parish, 1743 San Pablo Ave., Oakland. www.thenewparish.com