Kommentar
Visions of Johanna är en av Dylans mest ambitiösa texter, och enbart av den anledningen förtjänar den stor respekt. Med popmusikens mått mätt är Visions ett epos, en tragisk opera som grubblar över hur kärleken kan övervinna tomheten i vår ensamma och annars meningslösa tillvaro.
Jag tror inte att det är en av Dylans absoluta storheter. Det finns några rader, åtminstone i mitt tycke, som verkligen misslyckas:
Han har verkligen en massa fräckhet att vara så värdelös och allt,
Muttrar småprat mot väggen
medans jag är i hallen
Tro många enkla rim där för mig.
”She’s delicate and seems like the mirror” känns pinsamt varje gång jag hör det.
”Louise holds a handful of rain, temptin’ you to defy it”. På något sätt är det intressant, om än obegripligt.
”The ladies play blindman’s bluff with the key chain”. Blind’s Man Bluff är en lek med tagg, så jag förstår inte vad en nyckelring har med det att göra.
Och hur är det med den där biten om att ”fiskbilen exploderar”? Vad?
Många av Dylans kommentatorer älskar den näst sista raden – The ”harmonicas play the skeleton keys and the rain”. Dylanförfattaren John Hinchey skriver:
Skelettnycklarna är en tät makaber, men de är också nycklarna till riket, mästarnycklar som öppnar regnets hemligheter, i sig en av Dylans mästarsymboler. Regn i Dylan förknippas alltid med kvinnor. Men det tycks fungera som en symbol inte för kvinnor utan för den känslomässiga lögnen, även om han identifierar andens liv som vinden, som här figureras i harmonikamusiken.”
Nu minns jag varför jag hatade vissa av mina litteraturkurser på college. Jag tycker att repliken är nonsens, men det kanske bara är jag.
Men trots alla dess uppenbara brister kan jag inte hävda att Visions är ett av Dylans mer intressanta verk. I Visions tog Dylan den populära sången till platser som den vanligtvis inte kommer till, från rimmande ”moon” och ”June” till reflektioner över meningen med tillvaron. Visions – liksom många av Dylans låtar – är litteratur på fonografen.
Enligt mig försöker Visions visa hur kärlekens kraft – i det här fallet berättarens kärlek till Johanna – kan överskrida fulheten och hopplösheten i en kall och likgiltig värld. Det faktum att kärleksaffären tycks ha tagit slut gör den ännu mer gripande. Många har kommenterat att det övergripande temat i sången – insikten om att kärleken är svaret först när kärleken har rymt ur buren – liknar Eliots mästerverk The Love Song of J. Alfred Prufrock.
Dylan har återvänt till samma tema om och om igen under hela sin karriär. Shelter From the Storm, Farewell Angelina, Your Gonna Make Me Lonesome When You Go, Isis. För Dylan är kärleken mellan en man och en kvinna vårt stora hopp om frälsning, men den glider alltid på något sätt ur vårt grepp; den är alltid på ett eller annat sätt antingen ouppnåelig eller i slutändan kortlivad.
Den allra första raden – ”Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryingin’ to be so quiet?” – drar in lyssnaren genom att rikta en fråga direkt till honom. Det liknar det sätt på vilket Hank Williams inleder I’m So Lonesome I Could Cry.
Hear that lonesome whippoorwill?
He sounds too blue to fly
Nästa rad kan vara min favorittext av alla Dylans texter: ”We sit here stranded, though we’re all doin’ our best to deny it”. Existentialisterna – hjältarna från min collegetid, Camus och Sartre – skrev hela böcker som försöker fånga denna känsla av förtvivlan och hopplöshet. Dylan gör det ganska bra på bara två rader.
Med de följande raderna beskriver Dylan det tråkiga och banala i ett förhållande av ömsesidig bekvämlighet som han har med Louise, som är helt okej på sitt eget sätt men som uppenbarligen brister i jämförelse med hans madonna, Johanna. En ny karaktär – ”little boy lost” – dyker upp i den tredje strofen, uppenbarligen Johannas nya älskare. Dylan avslutar sångerna med en rad outlandish surrealistiska bilder som beskriver tomheten i ett liv utan kärlek.
Det finns några saftiga biografiska element som involverar Joan Baez (igen) och som bara är för underhållande för att lämna ut. Som tidigare diskuterats hade Dylan och Baez upplöst ett förhållande inte alltför länge innan Visions skrevs. Namnet Johanna ligger så nära Joan att det verkar be lyssnaren att göra kopplingen. Dylan hänvisar till Johanna som ”Madonna”, vilket var en term som ofta användes för att beskriva Baez i hennes jordmors- och blomsterbarnsperiod i mitten av sextiotalet. Dylan-biografen Anthony Scaduto beskriver en intervju med Baez där hon säger att Allen Ginsberg en gång frågade henne om hon trodde att sången handlade om henne. Hon kände att Ginsberg försökte få henne att säga att den var det, möjligen på Dylans uppmaning.
Baez antydde sina egna tankar om saken i sin låt Winds of the Old Days, en låt där hon ger sin reaktion på nyheten om Dylans ”comeback”-turné 1974:
And get you down to the harbor now
Most of the sour grapes are gone from the bough
Ghosts of Johanna will visit you there
And the winds of the old days will blow through your hair
En version av Visions finns på Live 1966. Den är bra, men den överlånga munspelspausen drar ner på helheten.
En version från Never Ending Tour.
Marianne Faithfull är en utmärkt tolkare.
Visions of Johanna vinner!
Texter
Ain’t it just like the night to play tricks when you’re tryingin’ to be so quiet?
Vi sitter här strandade, även om vi alla gör vårt bästa för att förneka det
Och Louise håller en handfull regn, frestar dig att trotsa det
Ljusen flimrar från det motsatta loftet
I det här rummet hostar värmerören bara
Den countrymusikaliska stationen spelar mjukt
Men det är ingenting, verkligen inget att stänga av
Bara Louise och hennes älskare så sammanflätade
Och dessa visioner av Johanna som erövrar mitt sinne
På den tomma tomten där damerna spelar blindman’s bluff med nyckelknippan
Och alla-nattliga flickor viskar om eskapader på D-tåget
Vi kan höra nattvakten klicka med sin ficklampa
Fråga sig själv om det är han eller de som är galna
Louise, hon är okej, hon är bara nära
Hon är fin och verkar som en spegel
Men hon gör det bara alltför kortfattat och tydligt
att Johanna inte är här
Spöket av elektricitet ylar i hennes ansiktsben
Vid dessa visioner av Johanna har nu tagit min plats
Nu, lilla pojke vilse, han tar sig själv så allvarligt
Han skryter om sitt elände, han gillar att leva farligt
Och när han nämner hennes namn
Han talar om en avskedskyss till mig
Han är verkligen fräck att vara så värdelös och så
Muttrar småprat mot väggen medan jag är i hallen
Hur kan jag förklara?
Oh, det är så svårt att komma vidare
Och dessa visioner av Johanna, de höll mig uppe efter gryningen
Inom museerna, oändligheten går upp på rättegång
Voices echo this is what salvation must be like after a while
But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles
See the primitive wallflower freeze
When the jelly-faced women all sneeze
Hear the one with the mustache say, ”Jösses
Jag hittar inte mina knän”
Oh, juveler och kikare hänger på mulans huvud
Men dessa visioner av Johanna, de får allt att verka så grymt
Handlaren talar nu till grevinnan som låtsas ta hand om honom
Säger, ”Säg mig någon som inte är en parasit och jag ska gå ut och be en bön för honom”
Men som Louise alltid säger
”Du kan inte titta på så mycket, eller hur?”
När hon själv förbereder sig för honom
Och Madonna, hon har fortfarande inte visat sig
Vi ser denna tomma bur nu frätas sönder
Där hennes scenkappa en gång flödade
Fiddlaren, han går nu ut på vägen
Han skriver att allt har återgetts som han var skyldig
På baksidan av fiskbilen som lastar
Medans mitt samvete exploderar
Harmonikorna spelar på skelettnycklar och regnet
Och dessa visioner av Johanna är nu allt som återstår