Svamparna kommer från ett mycket, mycket gammalt evolutionärt arv och veckans ryggradslösa djur kommer från det äldsta av de gamla: Hexactinellida. Enligt Natural History Museum i London representerar denna grupp svampar de äldsta flercelliga organismerna i fossilregistret och de åtnjöt ”… sin maximala mångfald under kritan (för 99,6-65,5 miljoner år sedan) då dessa svampar bildade de enorma reven i Tethyshavet.”
Kända som glassvampar är uteslutande marina organismer och har en världsomspännande utbredning på djup mellan 10 och 6 000 meter, även om de oftast påträffas i kallt vatten (2-11o C) på djuphavssubstrat (>200 meter) där de överlever genom att filtrera sig själva.
Som namnet antyder har Hexactinellida ett nära samband med ”glas” i form av kiseldioxid och har inre skelett som består av aggregationer av sexspetsiga kiseldioxidspikuler som bildar ett styvt nät.
Som beskrivits av forskaren Martin Dohrmann har dessa spikuler ”… en triaxonisk och kubisk symmetri, (dvs. de består av tre axlar som är placerade i rät vinkel mot varandra). Den grundläggande spikulformen är hexactin, som har alla sex strålar (två per axel) fullt utvecklade – därav det taxonomiska namnet Hexactinellida.” Den styrka som denna konstruktion ger är förmodligen en av anledningarna till att dessa svampar kan överleva på så förkrossande djup.
Men medan skelettstrukturen hos dessa svampar är klart definierad är de omgivande vuxna mjukvävnaderna syncytial; deras celler är sammansmälta, vilket resulterar i en enda ”megacell” med många kärnor men få (om ens några) inre gränser. En sådan intim sammankoppling mellan cellerna har sina fördelar och det har visats att svampar kan använda syncytialvävnader för att sprida elektriska impulser ungefär som ett nervsystem.
För veckans inlägg fokuserar jag på en särskilt iögonfallande representant av Hexactinellida som heter Euplectella aspergillum. Denna svamp, som i vardagligt tal kallas ”Venus blomsterkorg”, kan hittas i västra Stilla havet nära Filippinska öarna på djup mellan 100 och 1 000 meter med en föredragen livsmiljö som djupvattens steniga substrat >500 meter ner. Den är radialsymmetrisk och uppvisar en vacker nätliknande ”vas”-morfologi som vanligtvis når en höjd mellan 10 – 30 cm.
Det inre (spongocoel) av denna märkliga organism är ibland värd för avgrundsräkor som kommer in i håligheten som larver och så småningom blir för stora för att komma ut.
Enstaka gånger mognar en han- och en honräka och fastnar i samma spongocoel, och anekdotiska rapporter tyder på att svampexemplar som samlats in med sådana räkpar har traditionellt presenterats som bröllopsgåvor i Japan för att symbolisera löftet ”tills döden skiljer oss åt”.
Referenser och vidare läsning:
- Eupectella aspergillum (Venus blomsterkorg) – Natural History Museum, London
- Euplectella aspergillum – Encyclopedia of Life.
- Hexactinellid Sponges – Encyclopedia of Life
- Dohrmann, M., A. G. Collins och G. Wörheide. ”New insights into the phylogeny of glass sponges (Porifera, Hexactinellida): monophyly of Lyssacinosida and Euplectellinae, and the phylogenetic position of Euretidae.” Molecular phylogenetics and evolution 52.1 (2009): 257-262.
- Dohrmann, Martin, et al. ”Phylogeny and evolution of glass sponges (Porifera, Hexactinellida)”. Systematic Biology 57.3 (2008): 388-405.
- Dohrmann, Martin, et al. ”Systematics and spicule evolution in dictyonal sponges (Hexactinellida: Sceptrulophora) with description of two new species.” Zoological Journal of the Linnean Society 163.4 (2011): 1003-1025.
- Soares, Beau McKenzie. Euplectella aspergillum. – Animal Diversity Web, University of Michigan.
- Wörheide, G., et al. ”1 Deep Phylogeny and Evolution of Sponges (Phylum Porifera)”. Advances in marine biology 61 (2012): 1.