Vad är problemet? Spotta. Spotta på golvet. Att suga upp en fet snopp och kasta ut den på trottoaren.
Hur länge har det pågått: Män – och kvinnor – har spottat ända sedan naturlagarna bestämde att spottkörtlar ska sitta i var och en av våra kinder. Under en tid var det relativt socialt acceptabelt att spotta. På 1800-talet var spottkoppen – bokstavligen en skål för att lägga långa strängar av dribblande – ett vanligt inslag på pubar, bordeller, salonger, hotell, affärer, banker och järnvägsvagnar. Saker och ting förändrades först när tuberkulosen slog igenom på 1900-talet och spotta blev otidsenligt och ett hälsoproblem. Nu är det oftast illa omtyckt.
Sedan dess fortsätter mycket spott att spottas.
Var sker det: Um, överallt, i princip? Men det finns också några definitiva platser. Fotbollsmatcher är en stor plats, med spott som sprutas ur munnen på spelarna när de travar längs sidlinjen i väntan på att domaren ska signalera ett frisparkskast. Samma sak gäller för löpning, cricket och cykling. Musiker tycks också vara heta på att släppa ut resterna av sin mun när de uppträder – ta Slowthai, som spottade i munnen på en beundrare i december förra året till allmän beundran.
Den genomsnittlige mannen är dock inte en kompetent ”rockstjärna” (med flera varumärkeskampanjer i bagaget), och inte heller en halvprofessionell fotbollsspelare, trots vad hans oändliga pubprat om Sunday League försöker ge vid handen. Han är helt enkelt på väg att ta sig in i den lokala pubens pissoar efter att ha pissat.
Okej, men varför? ”Det finns en visceral natur i att spotta”, säger professor Ross Coomber, som 2013 skrev en akademisk artikel där han undersökte karaktären och innebörden av offentligt spottande i sex asiatiska länder. I dessa länder, säger han, är det vanligare att spotta; det fanns inte samma reaktion på tuberkuloskrisen som här i Storbritannien, där skyltar med ”spottaförbud” infördes på bussar och tåg.
”Ärligt talat känns det som en ganska gammal grej att spotta”, säger Joe, 31 år. ”Åtminstone offentligt i alla fall. Men jag gjorde det i morse när jag cyklade. Jag var också ute och joggade och spottade då. I går kväll, på bion, märkte jag att jag spottade i pissoaren.”
Här i Storbritannien var det ursprungligen funktionellt att spotta ut saliv – man gjorde det för att det skulle få dig att bli frisk. ”Det skulle ha varit vanligt i gruvstäder och i de arbetsområden där folk brukade få överbelastade lungor”, säger han. Men när attityderna förändrades och gruvstäderna stängdes, blev spottandet mer animaliskt. Det är i samma medium som ett lejons vrål eller en flodhästs snyting i den meningen att det får ett budskap att gå fram utan att använda ord, men av en halvt avhuggen människa i skor, och därför mindre imponerande.
”En del män spottar för att de visar en viss grad av aggressivitet”, förklarar Ross. ”På fotbollsplanen är det män som visar att de är beslutsamma. Jag spottar nu. Jag blir aggressiv och bestämd – det visar att jag bryr mig.”
Men hur är det med den vanliga killen på puben eller på gatan? ”Du kan vara på en busshållplats och det finns några killar som spottar på golvet”, säger Ross. ”De kanske inte säger något till dig, men du vet att det finns en större betydelse i spottet. Beroende på vad det är, av vilken anledning och i vilket sammanhang, finns det budskap i spottet.”
Det är i grund och botten ett medvetet spottande och ett sätt att markera revir. När det gäller det där med att häckla en tjockis i toaletten? ”Att spotta är en socialt oacceptabel sak att göra”, säger Joe. ”Men det här känns som det sista stället där det är accepterat.”
@ryanbassil