Valutareglering, statliga restriktioner för privata transaktioner i utländsk valuta (utländska pengar eller fordringar på utländska pengar). Huvudfunktionen för de flesta system för valutakontroll är att förhindra eller avhjälpa en negativ betalningsbalans genom att begränsa köp av utländsk valuta till ett belopp som inte överstiger inkomsterna av utländsk valuta.
Invånare är skyldiga att sälja utländsk valuta som kommer i deras besittning till den utsedda myndigheten för valutakontroll (vanligen centralbanken eller ett specialiserat statligt organ) till kurser som fastställs av myndigheten. Vissa system tillåter mottagare av valuta från vissa källor att sälja en del av dessa inkomster på en fri marknad. Eftersom kontrollmyndigheten på så sätt blir den enda marknaden för utländsk valuta kan den bestämma för vilka ändamål utländsk valuta kan användas och fastställa det belopp som är tillgängligt för varje ändamål.
En kontrollerad växelkurs är vanligen högre än en kurs på den fria marknaden och har till följd att exporten dämpas och importen stimuleras. Genom att begränsa den mängd utländsk valuta som en invånare kan köpa kan kontrollmyndigheten begränsa importen och på så sätt förhindra en minskning av sina totala guldreserver och utlandsbalanser.