– Allt börjar med hjärnstammen, som sätter dig i sömnläge och – när du väl når REM-stadiet (rapid eye movement) – stänger av muskelrörelsen. Allt utom ögonen är tillfälligt förlamat. (Det är bra, för då skulle du fysiskt kunna spela ut dina drömmar.)
– Under tiden kan hjärnstammens nervceller avfyras på ett oregelbundet sätt. Vissa experter tror att drömmar uppstår när den tänkande delen av hjärnan försöker förstå dessa signaler.
– Delar av din främre hjärnbark – dvs. där din intelligens finns – är offline. Utan logik, resonemang eller omdöme gäller inte de normala reglerna för rum och tid. Därför svettas du ena stunden på ett prov för en klass du aldrig läst och i nästa stund kan du flyga.
– Drömmar engagerar hjärnans hippocampus, som är en vagga för minnen, och amygdala, som är en nyckelspelare för känslor. Det är därför de kan involvera verkliga händelser (om än på förvrängda sätt) och få dig att känna dig genuint rädd eller glad.
– Även om det inte finns något för ögonen att titta på, vaknar hjärnans visuella cortex, det område som tolkar bilder, till liv. Det är därför du kan ”se” allt som händer i ditt huvud.
– De flesta drömmar sker under REM-sömnen. Du kan dock ha icke-REM-drömmar, även om de tenderar att vara annorlunda – mer vardagliga och mindre ”bara i dina drömmar” (t.ex. att köra bil jämfört med att vinna på lotto).
– Även om människor tillbringar en till två timmar per natt i REM-sömn, kommer de flesta inte ihåg sina drömmar. Experter vet inte exakt varför, men det kan vara en copingmekanism: Om du minns allt, kan ditt sinne ha svårt att skilja mellan verkliga och drömda händelser.
– Faktum är att forskarna fortfarande är oeniga om varför du drömmer som du gör (är det bara helt slumpmässigt eller är det ett slags känslomässigt utlopp?). Drömmar kan hjälpa dig att bearbeta livets komplexa känslor eller, genom sina märkliga rekonstruktioner, omedvetet befästa minnen. Eller så är det kanske något mycket enklare: Eftersom drömmarna blir mer frekventa när du vaknar kan deras virtuella värld förbereda dig för att komma in i den verkliga världen.
Källor: Allan Hobson, Ph.D., Harvard Medical School; Delphine Oudiette, Ph.D., Northwestern University; Francesca Siclari, M.D., University of Wisconsin at Madison
.