Vad är skillnaden mellan att höra och lyssna

Våra fem sinnen har gett upphov till ett stort lexikon. För synen har vi, bland hundra andra, verbet se, men också verbet titta. Man ser oavsiktligt, men man tittar medvetet.

När man tittar på någon annan med en viss oförskämdhet säger man: ”Vad tittar du på?”, inte: ”Vad ser du? När vi råkar se en bok som intresserar oss närmar vi oss den för att titta närmare på den.

För hörselsinnet har vi två andra verb som fungerar parallellt med de nämnda: att höra och att lyssna. Vi hör ljud och lyssnar på vad de berättar för oss. Det är en klassiker.

Det är dock inte så tydligt. Vi går i steg.

RAE förklarar att lyssna är ”att vara uppmärksam eller använda örat för att höra”. Och den ger som exempel: ”Psykoanalytikern lyssnade på Carlos Rodó utan otålighet” (i romanen El desorden de tu nombre av Juan José Millás). Och att ”därför är lyssnandet frivilligt och innebär en avsiktlig handling från subjektets sida, till skillnad från att lyssna, som helt enkelt innebär att ’uppfatta genom att höra eller vad han säger'”. Och exemplet: ”Jag hörde åska. Det började regna ”i (La octava maravilla, av argentinska Vlady Kociancich.

Hursomhelst har vi här bara exempel på motsatsen. Skulle någon säga att det i ”Oíd mortales, el grito sagrado, libertad, libertad, libertad, libertad, libertad” handlar om ofrivillig hörsel, om att inte uppmärksamma dessa nyckelord?

Det samma gäller sången där Joaquín Sabina talar till sin psykoanalytiker: ”Oiga, doktorn”, säger han. Och om det är något som analytiker skryter om så är det att de lyssnar.

Akademin kände redan igen denna fram- och återvändo av betydelse, det måste sägas. I Diccionario Panhispánico de Dudas förtydligar de: ”Eftersom ’oír’ har en mer allmän innebörd än ’escuchar’ kan det nästan alltid användas i stället för det sistnämnda, något som redan förekom i den klassiska spanskan”.

De tycker mindre om att vi använder ”escuchar” i stället för oír, men vilket botemedel, det användes och används fortfarande. De säger: ”Mindre berättigad är användningen av ’escuchar’ i stället för ’oír’, för att helt enkelt hänvisa till att uppfatta ett ljud genom örat, utan att det finns någon föregående avsiktlighet från subjektets sida, men det är en användning som också har funnits sedan klassisk tid och som fortfarande används i dag, hos prestigefyllda författare, särskilt amerikanska, så det finns ingen anledning att kritisera den. Ett exempel ges av Cervantes själv: ”Dess hemska och fruktansvärda vrål hördes nära och fjärran”, skriver han i Los trabajos de Persiles y Segismunda, 1616. Och närmare: ”Bälgarna skrek, däcken sladdade i dammet, bromsarna lossnade och skrik hördes”, skriver kubanen Severo Sarduy i Pájaros de la playa (Fåglar på stranden), 1993.

”Talarna har inga problem, de säger vad de vill säga”, säger den argentinske lingvisten Alejandro Raiter i en intervju med Clarín. Problemet, förklarar han, uppstår i det skriftliga språket, när detaljerna är mer detaljerade. De är kort sagt verb för perception, som är mycket lika varandra. Och han ger ett exempel från Zoom: ”Jag hörde att de lyssnade dåligt på mig”, där det uppenbarligen är samma upplevelse, att höra dåligt, från den ena sidan och från den andra.

Dessa verb korsar varandra permanent, förklarar lingvisten. Det förklarar att man inte kan analysera ord isolerat. Det finns alltid den situation i vilken det sägs, den geografiska plats där det sägs, den tid då det sägs. När man talar talar man med allt detta.

Kan någon säga att det i ”Oíd mortales, el grito sagrado, libertad, libertad, libertad, libertad, libertad” handlar om ofrivillig hörsel, att man inte uppmärksammar dessa nyckelord?

De som vill ha en rak linje – talet undgår som bekant sådana regler – pekar dock på skrattretande fall: Vissa fall, dock, Ett vanligt exempel på missbruk: grannar som bevittnar en händelse uppger att ”man hörde gräl och skrik”. Lyssnade de på sina grannar och lyssnade på deras samtal och gräl, eller hörde de spontant röster och rop på gården? De förstnämnda är flitiga och de sistnämnda är tillfälliga vittnen. Argumenten och skrikandet ”kunde höras”.

Det finns också programledaren som, för att höra en telefondeltagare, säger: ”Maria, jag kan inte höra dig”. Så oförskämt! Varför vill han inte lyssna på Maria, om det är hon som bestämmer programmet? Vad som händer är att han inte hör henne ordentligt, vilket är väldigt annorlunda.

Det finns ett klassiskt och mycket illustrativt exempel på detta: ”Föreläsaren sa i en viskning: ’De som sitter på bakre raden, kan ni höra mig?’, varpå man svarade: ’Vi lyssnar mycket noga på er, professorn, men vi hör er knappt'”.

La Vanguardia/ Redacción

PK