NASCAR-historia kan mätas på flera sätt, oavsett om det handlar om årtionden, vissa förares närvaro eller olika mästerskapspoängformat. För mig själv och många andra i NASCAR-branschen finns det hur saker och ting var före 2001 och hur saker och ting var efter det. Det kan diskuteras, men jag skulle vilja påstå att ingen hel säsong såg en större skillnad mellan början och slutet än 2001.
För att bilarna ens kom ut på banan på Daytona International Speedway fanns det redan två förändringar av monumental betydelse på plats. Den första av dessa var att Dodge återvände till sporten. Dodge hade arbetat på en återkomst till NASCAR, som på högsta nivå hade befolkats enbart av Chevrolet, Ford och Pontiac i sex år. Katalysatorn för denna comeback var Dodge:s deltagande i NASCAR Gander RV & Outdoors Truck Series. Sedan gjorde tillverkaren en massiv personalkupp när de samlade ihop förare och ägare, särskilt när Ray Evernham meddelade att han skulle leda insatsen samt äga ett Dodge-team med två bilar.
Med tanke på de framgångar som Evernham hade haft med Jeff Gordon på 1990-talet var detta en seismisk händelse i NASCAR-världen. Förutom Evernhams team med Bill Elliott och nykomlingen Casey Atwood bytte Bill Davis Racing, Chip Ganassi/Felix Sabates Racing, Petty Enterprises och Melling Racing till Dodge.
Därefter omarbetades det mångåriga avtalet om TV-sändningar med nya partners FOX och NBC som ersatte ABC/ESPN, CBS/TNN och TBS. FOX, som under de föregående åren hade samlat på sig utmärkelser för sin innovativa NFL-bevakning, skulle ha en unik uppsättning med de erfarna programledarna Mike Joy och Chris Myers, tillsammans med den pensionerade mästerskapsvinnande föraren Darrell Waltrip och besättningschefen Larry McReynolds.
FOX hade flera nya förbättringar, t.ex. ett segment som kallades ”Crank It Up”, där programledarna avstod från att prata i två till tre minuter, och där ljudet från bilarna var det enda ljudet som tillhandahölls. Detta uppmuntrade tittarna att skruva upp volymen på sin TV för att simulera upplevelsen av att befinna sig på banan. Nätverket var också pionjär med ”FoxTrax”, där en markör skulle peka ut upp till tre specifika bilar i en grupp, vilket gjorde det lättare för tittarna att se en viss bil bland den massiva gruppen av bilar i en tid som föregick högupplösta bilder.
Säsongen inleddes på ett imponerande sätt, med många av Speedweeks-tävlingarna i Daytona där man kunde se tvåsiffriga ökningar av ledarbytena jämfört med den föregående säsongen. Men händelserna på det sista varvet i Daytona 500 satte en helt annan ton för säsongen.
Medans Michael Waltrip flög över linjen för att vinna sin första seger i karriären, sveptes hans ägare och vän in i det tumult som utbröt bakom honom i kurva 3. För alla som inte såg på den dagen är det svårt att förklara hur det var.
Personligen växte jag upp som ett fan av Dale Earnhardt. Den svarta nr 3 var NASCAR för mig. Liksom många andra tyckte jag när kraschen inträffade att det var olyckligt men att han kunde återhämta sig nästa vecka. Intervjun med Ken Schrader, tillsammans med bilden av Dale Earnhardt Jr som sprintar mot vårdcentralen på fältet, var min indikation på att det kunde vara något fel. Adam Pettys, Kenny Irwins och Tony Ropers dödsfall under de föregående nio månaderna hade varit en allvarlig påminnelse om att denna sport fortfarande var en mycket farlig form av underhållning. Men tanken att den legendariske mannen i svart skulle falla offer för ett så tragiskt öde verkade otänkbar.
Momenten kändes som timmar. Det fanns ingen Twitter att uppdatera, ingen heltidskälla för racingnyheter att stirra sig blind på i jakt på en liten bit information. Loppet hade gått lite väl länge, så när FOX slutade sända klockan 17.00 ET fanns det ingenstans att vända sig. Sedan kom de brytande nyheterna strax före kl. 19.00. Med några få uttalanden från den dåvarande NASCAR-ordföranden Mike Helton krossades sportens översvallande oskuld på ett ögonblick.
NASCAR-världen krossades, men som många gånger tidigare reste sig de människor som gjorde sporten till vad den var till en enda person. Öppningsceremonin helgen därpå på Rockingham Speedway gjorde mig stolt över att vara NASCAR-fan och ännu stoltare över att vara Earnhardt-fan.
Showen fortsatte och Steve Park, en annan förare i Dale Earnhardt Inc, gjorde en medryckande hyllning. Park höll undan Bobby Labonte, föraren som hans tidigare teamägare hade varit tvåa efter bara ett år tidigare, och tog en vild seger.
Hyllningen fortsatte två veckor senare på Atlanta Motor Speedway. Kevin Harvick, NASCAR Xfinity Series-utmanaren som hade placerats i den bil som Dale Earnhardt körde, höll undan för Jeff Gordon i en fotofinish som speglade den som Earnhardt hade när han vann loppet år 2000 med Labonte bredvid. Under sin firande burnout höll Harvick tre fingrar högt ut genom bilfönstret som en hälsning till den sjufaldige mästaren.
När säsongen fortskred framstod Dale Jarrett och Jeff Gordon som de mest betydelsefulla titelaspiranterna. I april presenterade två utmaningar ett unikt, men oroväckande hinder för förare och team. Den första var loppet på Talladega Superspeedway. Det skulle bli första gången serien skulle köra en restrictor plate-bana sedan Earnhardts död två månader tidigare. Intressant nog var det också platsen för hans sista seger i NASCAR Cup Series år 2000. Förarna bad varandra att vara smarta och respektfulla under loppet. Uppenbarligen fungerade det, för för bara andra gången i historien avslutades ett lopp på Talladega utan varningsflagga.
Då, den 29 april, ägde cuploppet på Auto Club Speedway rum på vad som skulle ha varit Earnhardts 50-årsdag. Hans långvariga motståndare Rusty Wallace tog hem segern och gick ett segervarv med en svart flagga prydd med Earnhardts bil och signatur.
Under sommarmånaderna började Gordon distansera sig från Jarrett. Dessutom gick Jarretts lagkamrat Ricky Rudd på en heta strimma som etablerade honom som en förare av mästerskapskaliber. Men vid horisonten fanns ett ännu mer skrämmande hinder: Independence Day helgens återkomst till Daytona. Med bara några få varv kvar att köra ställde sig fältet upp för en omstart. Dale Earnhardt Jr. hade genomgått en miserabel säsong, både på och utanför banan fram till dess. Men den kvällen skulle han inte låta sig förnekas. Den yngre Earnhardt skar sig igenom gruppen för att återta ledningen och tog sin första seger för året. Bilden av honom som står på sin bil tillsammans med Waltrip har fått ett eget liv under åren sedan dess.
Men medan Jarrett vacklade fortsatte Gordon att vinna och Sterling Marlin anslöt sig till Rudd som ett möjligt titelhot. Marlin tog den första segern för Dodge sedan återkomsten i augusti på Michigan International Speedway, och Rudd skulle ta sin andra seger för 2001 på Richmond Raceway, bara tre dagar innan livet i Amerika skulle förändras för alltid.
Såväl som Earnhardts död markerade slutet på oskuldsfullheten i NASCAR, markerade tisdagen den 11 september 2001 ett liknande slut på oskuldsfullheten för hela landet. Världen stannade till. För ett ögonblick fanns det inga flygplan på himlen. Det fanns rädsla, sorg och panik. Teamen uppmanades att stanna hemma den helgen, eftersom loppet på New Hampshire Motor Speedway skulle flyttas till årets sista lopp, dagen efter Thanksgiving.
När loppen återupptogs veckan därpå på Dover International Speedway fanns bevisen på patriotism överallt. Amerikanska flaggor vajade överallt på läktarna och var framträdande på nästan alla bilar. För andra gången på mindre än tre månader blev en framträdande återkomst en Earnhardt Jr. seger, då Little E tog hem segern.
Gordon fortsatte att köra om fältet och kom längre bort i poäng när säsongen gick mot sitt slut. Marlin skulle vinna igen på Charlotte Motor Speedway, men det började kännas som för lite, för sent. Sedan fortsatte den årslånga hyllningen att komma, den här gången på Talladega, platsen för Earnhardts sista seger bara ett år tidigare. Och som han hade gjort två gånger det året stal Earnhardt Jr. showen. Earnhardt tog ledningen sent och tog den första av fyra raka segrar på den 2,66 mil långa tri-ovalen i Alabama.
Gordon skulle fortsätta att ta hem mästerskapet, och trots hans dominans lyckades häpnadsväckande 19 förare vinna ett cuplopp 2001, varav fem för första gången i sina respektive karriärer. Det verkade passande att Gordon skulle vinna titeln. Det var Gordon som vann sin första titel (1995) säsongen efter att Earnhardt vunnit sin sista (1994), ett ögonblick som nu ses som ett symboliskt överlämnande av facklan.
Och även om FOX och NBC fortfarande sänder tävlingar i dag har lovordet för båda övergått till en mer negativ reaktion från massorna. Täckningen må vara bristfällig på många områden, men vad de tillförde sporten kan man inte bortse från. År 2001 innehöll det högsta antalet tävlingar på nätverks-TV någonsin fram till dess, vilket gjorde det möjligt för tittarna att få en mycket mer omfattande titt på sporten vecka för vecka.
Intimidatorns död medförde de mest otroliga framstegen inom förarsäkerheten hittills. Mjuka väggar, även kända som SAFER-barriären, utvecklades som ett direkt resultat av den dödliga kraschen för att minska den stöt som bilen och föraren var tvungna att absorbera. Head and Neck Restraint System, eller HANS-anordningen, blev obligatorisk för NASCAR-ansvariga i ett försök att öka sannolikheten för att en förare skulle överleva en sådan kollision. Även om morgondagens bil var en flopp ur tävlingssynpunkt var den full av specialdesignade säkerhetsfunktioner som fanns av en enkel anledning: för att sporten inte skulle behöva begrava fler av sina begåvade stjärnor.
Tjugo år senare har den gjort just det.
Om författaren
Frank Velat har varit en ivrig följare av NASCAR och andra motorsporter i över 20 år. Han bidrar med en blandning av passionerat fan och objektiv författare till sitt arbete. Frank erbjuder unika perspektiv som alla kan relatera till, och minns sportens förflutna samtidigt som han omfamnar dess framtid. Följ med @FrankVelat på Twitter.