Tummelina

”Tummelina” (danska: Tommelise) är en litterär saga av H.C. Andersen som först publicerades av C. A. Reitzel den 16 december 1835 i Köpenhamn, Danmark tillsammans med ”Den stygga pojken” och ”Den resande följeslagaren” i den andra delen av Fairy Tales Told for Children. ”Tummelina” handlar om en liten flicka och hennes äventyr med utseende- och äktenskapstokiga paddor, mullvadar och mickar. Hon lyckas undvika deras avsikter innan hon blir förälskad i en blomsterfeprins i hennes storlek.

”Tummelina” är huvudsakligen Andersens uppfinning, även om han hämtade inspiration från sagor om miniatyrmänniskor som till exempel ”Tom Thumb”. ”Tummelisa” publicerades som en av en serie på sju sagor 1835 som inte mottogs väl av de danska kritikerna som ogillade den informella stilen och bristen på moral. En kritiker applåderade dock Tummelina. Den tidigaste engelska översättningen av ”Tummelina” är daterad 1846.

Handlingen

I den första engelska översättningen från 1847 av Mary Howitt inleds sagan med att en tiggardrottning ger en bondkvinna ett kornhorn i utbyte mot mat. När den väl är planterad kommer en liten flicka, Tummelina (Tommelise), fram ur dess blomma. En natt förs Tummelina, som sover i sin vagga av valnötsskal, bort av en padda som vill ha den lilla flickan som brud till sin son. Med hjälp av vänliga fiskar och en fjäril flyr Tummelina från paddan och hennes son, och driver på en liljekonvalj tills den fångas av en hjortskinnbagge som senare förkastar henne när hans vänner avvisar hennes sällskap.

Tummelina försöker skydda sig från elementen, men när vintern kommer är hon i desperat knipa. Hon får till slut skydd av en gammal åkermus och sköter sin bostad i tacksamhet. Musen föreslår att Tummelina ska gifta sig med sin granne, en mullvad, men Tummelina tycker att det är motbjudande att gifta sig med en sådan varelse eftersom han tillbringade alla sina dagar under jorden och aldrig såg solen eller himlen. Åkermusen fortsätter att pressa Tummelina in i äktenskapet och säger att mullvaden är en bra match för henne och lyssnar inte på hennes protester.

I sista stund flyr Tummelina från situationen genom att fly till ett avlägset land tillsammans med en svala som hon vårdat tillfrisknande under vintern. På ett soligt blomsterfält träffar Tummelina en liten blomsterfeprins precis i hennes storlek och som hon tycker om, och de gifter sig. Hon får ett par vingar som hon kan följa med sin make på hans resor från blomma till blomma och ett nytt namn, Maia.

I H.C. Andersens version av sagan hade en blåfågel tittat på Tummelinas berättelse ända sedan början och varit förälskad i henne sedan dess. I slutändan blir fågeln hjärtskärande när Tummelisa gifter sig med blomsterfeprinsen, och flyger iväg och kommer så småningom fram till ett litet hus. Där berättar han Tummelinas historia för en man som antyds vara Andersen själv och skriver historien i en bok.

Bakgrund

Hans Christian Andersen föddes i Odense i Danmark den 2 april 1805 som son till skomakaren Hans Andersen och Anne Marie Andersdatter. Andersen var ensambarn och ett bortskämt barn, men delade en kärlek till litteraturen med sin far som läste för honom Tusen och en natt och Jean de la Fontaines fabler. Tillsammans byggde de panoramabilder, pop-up-bilder och leksaksteatrar och gjorde långa utflykter på landsbygden.

Andersens far dog 1816, och från och med då var Andersen utlämnad åt sig själv. För att undkomma sin fattiga, analfabeterande mor främjade han sina konstnärliga böjelser och uppvaktade den kultiverade medelklassen i Odense genom att sjunga och recitera i deras salonger. Den 4 september 1819 lämnade den fjortonårige Andersen Odense för att åka till Köpenhamn med de få besparingar som han hade fått från sina föreställningar, ett rekommendationsbrev från ballerinan Madame Schall och ungdomliga drömmar och planer på att bli poet eller skådespelare.

Efter tre år av avvisningar och besvikelser hittade han till slut en beskyddare i Jonas Collin, direktör för det kungliga teatern, som trodde på pojkens potential och fick pengar från kungen för att skicka Andersen till ett gymnasium i Slagelse, en provinsstad på västra Själland, med förhoppningen att pojken skulle fortsätta sin utbildning vid Köpenhamns universitet vid lämplig tidpunkt.

I Slagelse blev Andersen undervisad av Simon Meisling, en kort, kraftig, flintskallig trettiofemårig klassiker och översättare av Vergilius’ Aeneis. Andersen var inte den snabbaste eleven i klassen och fick generösa doser av Meislings förakt. ”Du är en dum pojke som aldrig kommer att lyckas”, sa Meisling till honom. Meisling tros vara modellen för den lärda mullvaden i ”Tummelisa”.

Märke- och folklivsforskarna Iona och Peter Opie har föreslagit sagan som en ”avlägsen hyllning” till Andersens förtrogna, Henriette Wulff, den lilla, bräckliga, puckelryggiga dottern till den danske Shakespeareöversättaren, som älskade Andersen som Tummelisa älskar svalan; det finns dock inga skriftliga bevis för att stödja denna teori.

Källor och inspiration

”Tummelina” är i huvudsak Andersens uppfinning men hämtar inspiration från den traditionella sagan om ”Tom Thumb” (båda sagorna börjar med att en barnlös kvinna rådfrågar en övernaturlig varelse om att skaffa ett barn). Andra inspirationer var de sex tum stora Lilliputerna i Jonathan Swifts Gullivers resor, Voltaires novell ”Micromégas” med sin skara av enorma och miniatyrlika människor och E.T.A. Hoffmanns hallucinatoriska, erotiska berättelse ”Meister Floh”, där en liten kvinna på ett spänns höjd plågar hjälten. En liten flicka figurerar i Andersens prosafantasi ”En resa till fots från Holmens kanal till Amagers östra udde” (1828), och en litterär bild som liknar Andersens lilla varelse inuti en blomma återfinns i E. T. A. Hoffmanns roman ”En resa till fots från Holmens kanal till Amagers östra udde” (1828). Hoffmanns ”Prinsessan Brambilla” (1821).

Publicering och kritiskt mottagande

Andersen publicerade två delar av sin första samling Sagor berättade för barn år 1835, den första i maj och den andra i december. ”Tummelina” publicerades första gången i decemberdelen av C. A. Reitzel den 16 december 1835 i Köpenhamn. ”Tummelina” var den första sagan i häftet som innehöll två andra sagor: ”Den stygga pojken” och ”Den resande följeslagaren”. Sagan återpublicerades i samlade utgåvor av Andersens verk 1850 och 1862.

De första recensionerna av de sju sagorna från 1835 kom inte förrän 1836 och de danska kritikerna var inte entusiastiska. Sagornas informella, pratsamma stil och deras brist på moral ansågs olämpliga i barnlitteraturen. En kritiker erkände dock att ”Tummelina” var ”den mest förtjusande saga man kan önska sig.”

Kritikerna erbjöd inte Andersen någon ytterligare uppmuntran. En litterär tidskrift nämnde aldrig sagorna alls medan en annan rådde Andersen att inte slösa sin tid på att skriva sagor. En kritiker konstaterade att Andersen ”saknade den vanliga formen för den sortens poesi och skulle inte studera förebilder”. Andersen kände att han arbetade mot deras förutfattade meningar om vad en saga borde vara och återvände till romanförfattandet i tron att det var hans sanna kall. Den kritiska reaktionen på sagorna från 1835 var så hård att han väntade ett helt år innan han publicerade ”Den lilla sjöjungfrun” och ”Kejsarens nya kläder” i den tredje och sista delen av Fairy Tales Told for Children.

Engelska översättningar

Mary Howitt var den första som översatte ”Tommelise” till engelska och publicerade den som ”Thumbelina” i Wonderful Stories for Children år 1846. Hon godkände dock inte öppningsscenen med häxan och lät i stället den barnlösa kvinnan ge bröd och mjölk till en hungrig tiggarkvinna som sedan belönade sin värdinna med en kornknopp.

Charles Boner översatte också sagan 1846 som ”Little Ellie” medan Madame de Chatelain döpte barnet till ”Little Totty” i sin översättning från 1852. Redaktören av The Child’s Own Book (1853) kallade genomgående barnet för ”Little Maja”. H. W. Dulcken var troligen den översättare som stod för namnet ”Thumbelina”. Hans i stor skala publicerade volymer av Andersens sagor utkom 1864 och 1866. Fru H.B. Paulli översatte namnet till ”Little Tiny” i slutet av 1800-talet.

På 1900-talet översatte Erik Christian Haugaard namnet till ”Inchelina” 1974, och Jeffrey och Diane Crone Frank översatte namnet till ”Thumbelisa” 2005. Moderna engelska översättningar av ”Tummelina” finns i Jean Hersholts sexbandiga fullständiga utgåva av Andersens sagor från 1940-talet och Erik Christian Haugaards översättning av de fullständiga sagorna 1974.

Kommentarer

För sagoforskarna och folkloristerna Iona och Peter Opie är ”Tummelina” en äventyrsberättelse ur den kvinnliga synvinkeln med dess moral att människor är lyckligast med sina egna. De påpekar att Tummelina är en passiv karaktär, ett offer för omständigheterna, medan hennes manliga motsvarighet Tom Thumb (en av sagans inspirationskällor) är en aktiv karaktär, som gör sig påmind och anstränger sig.

Folkloristen Maria Tatar ser ”Tummelina” som en berättelse om en bortsprungen brud och konstaterar att den har betraktats som en allegori om arrangerade äktenskap och en fabel om att vara trogen sitt hjärta som upprätthåller den traditionella uppfattningen att kärleken till en prins ska värderas högre än allt annat. Hon påpekar att i den hinduiska tron bor en tumstockstor varelse som kallas det innersta jaget eller själen i hjärtat på alla varelser, både människor och djur, och att konceptet kan ha migrerat till europeisk folklore och tagit form av Tom Thumb och Thumbelina, som båda söker förvandling och förlossning. Hon upptäcker paralleller mellan Andersens saga och den grekiska myten om Demeter och hennes dotter Persefone, och trots de hedniska associationerna och anspelningarna i sagan noterar hon att ”Tummelisa” upprepade gånger hänvisar till Kristi lidande och uppståndelse och till det kristna begreppet frälsning.

Andersen-biografen Jackie Wullschlager påpekar att ”Tummelisa” var den första av Andersens sagor som dramatiserade lidandet hos en person som är annorlunda och som till följd av sin annorlundahet blir föremål för hån. Det var också den första av Andersens sagor som innehöll svalan som symbol för den poetiska själen och Andersens identifiering med svalan som en flyttfågel vars livsmönster hans egna resdagar började likna.

Roger Sale anser att Andersen uttryckte sina känslor av social och sexuell underlägsenhet genom att skapa karaktärer som är underlägsna sina älskare. Den lilla sjöjungfrun, till exempel, har ingen själ medan hennes mänskliga älskade har en själ som sin födslorätt. I ”Tummelina” antyder Andersen att paddan, skalbaggen och mullvaden är Tummelinas underordnade och bör stanna på sina platser i stället för att vilja ha sin överordnade. Sale antyder att de inte är underlägsna Tummelina utan helt enkelt annorlunda. Han menar att Andersen kan ha gjort viss skada på djurvärlden när han färgade sina djurkaraktärer med sina egna känslor av underlägsenhet.

Jacqueline Banerjee ser sagan som en misslyckandeberättelse. ”Inte överraskande”, skriver hon, ””Tummelina” läses nu ofta som en berättelse om specifikt kvinnligt inflytande”. Susie Stephens anser att Tummelina själv är en grotesk och konstaterar att ”det groteska i barnlitteraturen är en nödvändig och välgörande komponent som ökar den unga läsarens psykologiska välbefinnande”. Barn attraheras av de katartiska egenskaperna hos det groteska, menar hon.