Total Sorority Move | Jag är 21 och har aldrig haft en pojkvän

”Pratar du och den där killen fortfarande med varandra?” är en fråga som jag ofta får höra. Jag brukar svara med ”vi sms:ar då och då” eller spela ut ”han var en idiot” för att avfärda ämnet. I verkligheten verkar det bara aldrig fungera. Då och då klagar en väninna på hur länge hon har varit singel, och för skojs skull och för att få lite kul, så chirrar jag då och då in att jag har varit singel i hela mitt liv. ”Vänta, du har aldrig haft en pojkvän? Varför inte?!” Det finns många ursäkter som jag skulle kunna klamra mig fast vid, som ”Jag är för kräsen” eller ”Jag har helt enkelt inte tid för ett förhållande”. Men ärligt talat? Jag vet inte varför jag ännu inte har passerat denna enkla milstolpe. Jag är inte en 10:a, men jag är verkligen inte ful. Jag tycker att jag har en hyfsad personlighet, jag vet att jag kan föra en konversation. Så varför är jag singel? Vid tjugoett års ålder är jag den enda person jag känner som inte har haft någon pojkvän. När jag tänker efter, tror jag att jag egentligen bara har varit på en dejt.

Förstå mig rätt, jag har haft några intresserade kandidater under min livstid. Men precis som ett urverk verkar de alla försvinna innan det någonsin kommer till ”pojkvän”-stadiet. I junior high minns jag att jag grät till min mamma när alla mina vänner började få de där heliga ”kryssa ja eller nej”-lapparna. Som varje bra mamma skulle göra försäkrade hon mig om att junior high är en besvärlig tid. Jag var säker på att jag skulle få en pojkvän precis som alla andra när gymnasiet kom. Jag övertygade mig själv om att jag skulle hitta någon om jag bara var vackrare, hade bröst eller hade tagit bort min tandställning. Listan fortsatte. Jag skruvade av det och tillskrev min singelhet till det faktum att jag var en senblommare och smärtsamt blyg.

I slutet av mitt första år på gymnasiet hade jag så att säga ”blommat upp” på vissa områden och hade helt gjort mig av med alla blyga ben i min kropp. Det var säkert så här det gick till. Under den tiden tävlade alla tjejer i min ålder om att nå den där ”Facebook Official”-statusen. Jag deltog i jakten på den perfekta kandidaten. Jag fick visserligen mer manlig uppmärksamhet, men i slutändan var det ingen som var intresserad av något annat än det fysiska. Min pappa gav mig den klassiska pappaledningen: ”Du är singel för att pojkar är skrämda av dig”. Även om det var en betryggande tanke hade många av mina vackrare vänner pojkvänner, så det lurade mig inte. Bakom de ”Forever Alone”-memes jag frekventerade (#tbt) undrade jag verkligen om det var något fel på mig. Jag bestämde mig för att sluta vänta och tog saken i egna händer. Jag försökte intressera mig för saker som killar gillade, men blev då stämplad som ”en av bröderna”. Så jag valde det motsatta tillvägagångssättet och försökte förkroppsliga allt jag trodde att killar ville ha, och försökte bli en ”Stepford Housewife” i miniatyr. Det kändes som om jag hade provat allt, men fortfarande kom tillbaka tomhänt. När jag ser tillbaka på det måste jag skratta åt hur fruktansvärt desperat jag måste ha sett ut. Jag insåg att jag var ~för mogen~ för high school-killar, och det jag verkligen letade efter skulle jag definitivt hitta i det land av oändliga alternativ som college är.

Till min förvåning var college inte precis den buffé av pojkvänner som jag hade förväntat mig. Jag skapade min grupp av singelvänner och såg hur de en efter en hamnade i förhållanden. Vad är det här för trolleri?! Varför var det så lätt för dem? Jag tillbringade min beskärda del av nätterna i tredje hjulet, vilket jag inte hade något emot. Men lika snabbt som jag såg mina vänner hamna i förhållanden, lika snabbt såg jag dem ta slut. Genom mina vänners relationer bevittnade jag en uppsjö av pojkproblem och en helt ny nivå av hjärtesorg som jag inte hade sett tidigare. Men vad jag aldrig kunde förstå var hur lätt de var villiga att springa tillbaka in i dessa relationer. Vad som var ännu värre var när de så snabbt hittade rebounds! Jag var förvånad över några av de tjejer jag hade träffat som nästan inte hade någon ”singeltid” mellan förhållanden. Det som jag en gång trodde var skicklighet, insåg jag att det egentligen mer var en identitetskris. Vissa av dessa tjejer visste verkligen inte vem de var om de inte var någons flickvän. Jag hade blivit så oberoende och självsäker att allt annat var så främmande. För en gångs skull var jag lättad över att jag inte hade något förhållande att ta itu med.

Men även om jag nu vill tro att jag är mer självsäker och säker på mig själv än jag någonsin varit, låt mig inte lura er att tro att jag inte ibland tänker på vad jag går miste om. Nej, jag tillbringar inte mina kvällar med att gråta i en balja med glass, men då och då smyger sig en osäkerhet in. Är det casual dating som är skulden? Kommer jag någonsin att hitta en pojkvän? Jag vet inte. Men vad jag vet är att oavsett om jag hamnar med eller utan någon så kommer jag att klara mig bra.