Men även om många yngre EDM-fans i dag känner till progressiv house som den rave-centrerade festivalmusiken med händerna i luften som Swedish House Mafia, Hardwell, Nicky Romero och många andra har varit pionjärer inom, har det inte alltid varit just det. Progressive Houses rötter är i själva verket knutna djupt in i underjorden och i själva början av den elektroniska musik som vi känner den idag. Trots sina djupa rötter är dess sanna form, eller sound, ofta omtvistad, varvid linjerna och egenskaperna som definierar ”progressive house” sedan dess har blivit suddiga. Oavsett detta är progressive houses historia, och uppkomsten till dess nuvarande form, onekligen fängslande.
Första tiden &influenser
Progressive houses tillkomst anses allmänt ha skett i början av 1990-talet. Vid denna tidpunkt är det värt att notera att både house och techno har stigit i betydelse efter discots död (eller snarare återuppståndelse). Genrer som Eurodance och trance började också öka i popularitet, vilket i sin tur skulle ge upphov till ytterligare raves och subkulturer under den elektroniska musikens paraply.
Medan techno var, och till stor del fortfarande är, mörk och mekanisk, satt house och disco på andra sidan av spektrumet, med sitt soulorienterade ursprung. I och med framväxten av trance blev dock mer melodiska element allt vanligare, särskilt på den brittiska new age-musikscenen vid den tiden, vilket i sin tur placerade progressive house någonstans mitt emellan de tidigare nämnda genrerna. Dess skapande kan sägas ha inneburit en brygga, eller snarare en korsning, mellan trance och housemusik. Med tiden skulle separationen från dess nordamerikanska ursprung och de alltmer framträdande europeiska influenserna bli uppenbara.
Vissa hävdar också att progressive houses ursprung härstammar från Eurodance. Många musikentusiaster anser att progressive house var en kommersiell, avskalad version av Eurodance, vilket i slutändan ledde till den motreaktion den fick. Som ett resultat av dess omfattande och eklektiska ursprung kan vissa former av progressiv house ofta misstas för techno, tech-house eller till och med deep house.
Efter att ha påverkats av ljudet av house & techno, som båda grundades i USA, uppstod progressiv house på den brittiska undergroundscenen i början av 90-talet. Även om Storbritannien hade sin egen livliga rave-scen på 80-talet & 90-talet med hardcore, garage och jungle, etablerade sig progressiv houses uppkomst i huvudsak som ett brittiskt skapat sound. Det fungerade som en alternativ rave-scen till de hårdare stilar av elektronisk musik som uppstod tidigare.
Främre spår som Leftfields ”Not Forgotten”, Gat Decor’s ”Passion” och React 2 Rhythm’s ”Whatever You Dream” exemplifierar de tidiga influenserna av progressiv house. Att införliva en housemusik-känsla & tempo, med trance & techno-ljuduppsättningar förde på ett träffande sätt samman det bästa av båda världarna.
Sasha & John Digweed
Den gradvisa framväxten av progressiv house skulle snart förstärkas av två bona fide-ikoner inom genren – Sasha & John Digweed. Efter att ha skapat en stark vänskap tillsammans i början av 90-talet via sitt dåvarande bolag Renaissance, uppträdde de två regelbundet på bolagets lokal i Mansfield, England. När de finslipade sitt hantverk och växte närmare varandra började Renaissance snabbt uppskatta den spirande duons stil och begärde därefter att de skulle skapa en samlings-CD.
Och även om de inte visste vad de hade skapat vid den tidpunkten, släpptes ”Renaissance: The Mix Collection” skulle få en djupgående effekt på tillväxten av progressiv house. Albumet, som även innehöll en del tranceelement, rusade upp till en 9:e plats på den brittiska sammanställningslistan. Som ett resultat av detta möttes det därefter av stora lovord, med sådana som det numera nedlagda Q Magazine och DJ Mag, som båda rankade ”Renaissance: The Mix Collection” på deras topp 10 & topp 5 DJ-mixer/album genom tiderna.
Trots framgångarna med Renaissance var Sasha & Digweeds ikonstatus inte riktigt officiell ännu, men detta skulle dock förändras i och med utgivningen av det efterföljande samlingsalbumet 1996 – två år senare. När vi talar specifikt om Storbritannien finns det ett album som förändrade klubbscenen – ”Northern Exposure”. Samlingsalbumet som satte Storbritanniens nyaste duos namn på kartan blev vad som utan tvekan var toppen av deras kollektiva insatser. Det nådde en toppnotering på plats 7 på den brittiska samlingslistan och fick även en silvercertifiering med mer än 60 000 sålda enheter. Den fick beröm för sina sömlösa mixar och sitt eklektiska sound.
Det var detta album som gav progressiv house sina ränder. Många fans kommer att hävda att det satte riktmärket – en klassiker för många musikfans. Som ett resultat av ”Northern Exposures” framgång öppnades dock snart flodluckorna, och ett överflöd av mix-cd-skivor som ”Ministry Annual” och ”Trance Anthem” kom snart ut på marknaden. Även om vissa kan säga att de bara kopierade konceptet som Sasha & Digweed genomförde, kan man hävda att de efterföljande samlingsskivorna i själva verket är en partiell återspegling av det stora arv som duon skapade.
Minimal minimalism
Det mörkare, minimalistiska, teknoinfunderade ljudet som dominerade den brittiska undergroundsfären i mitten av 90-talet var en passande återspegling av mycket av den underjordiska elektroniska musiken vid den tiden. Men i samband med uppkomsten av trance och electro i mitten och slutet av 2000-talet förändrades dynamiken i progressiv house igen. Dessutom växte det gradvisa popinflytandet på undergroundmusiken exponentiellt, med sång och syntar som blev vanligare.
Ordet ”progressivt”, definieras som; ”sker eller utvecklas gradvis eller i etapper”. Denna definition skulle snart exemplifieras med den nya vågen av progressiv house, när sådana som Steve Angello och Axwell dök upp med sina egna unika stilar. En större betoning på break > build-up > drop-låtstrukturen blev allt tydligare, och man avlägsnade sig från genrens tidigare låtar, där energin i låten var konstant under hela låtens längd. Denna låtstruktur följde den euforiska formel som manifesteras i trancemusik, där de utdragna break- och build-up-delarna av spåret intensifierar effekten av droppen. Axwell-låtar som ”Feel The Vibe” och ”Watch The Sun Rise” visade en tidig användning av den ovannämnda formeln, som skulle bli särskilt populär på festivaler.
Snart skulle sådana som Avicii, Eric Prydz, Swedish House Mafia och Hardwell bli kungligheter inom EDM med sina syntorienterade, sånginfluerade, kommersiella progressiva house-hymner som rockade huvudscenerna på Ultra Miami och Tomorrowland. Medan ikoniska låtar som ”Levels” och ”Spaceman” representerade det moderna progressiva houseljudet, innehöll låtar som Eric Prydz’ ”Opus” och ”Loving You” (Pryda) element från genrens förflutna. Deras längd och gradvisa uppstigning i brytningarna förkroppsligade definitionen av ”progressiv”. Den långsamma uppbyggnaden och det gradvisa tillägget av ytterligare lager representerar på ett träffande sätt genrens moderna utveckling, medan spårens rena längd och lockande uppbyggnad är en hyllning till det tranceinflytande som började i början av 2000-talet.
Moderna dagar
”Numera kan man hitta äkta progressivt house, som jag känner det, maskerat som Techno, Tech House eller till och med Deep House! Gränserna mellan genrerna är numera så suddiga att de sällan är meningsfulla längre!” – Dave Seaman.
Förre Mixmag-redaktören och den världsberömde skivproducenten Dave Seaman sammanfattade exakt det nuvarande tillståndet för progressiv house med detta citat. I mitten och slutet av 2010-talet började artister som Guy J, Yotto och Henry Saiz att skapa en klyfta mellan kommersiella och underjordiska stilar av progressiv house. Ljudet från bolag som Anjunabeats och Bedrock hjälpte progressive house-fans att se genren återvända till sin födelseplats i underjorden.
Om man tittar på de mest sålda progressiva houseartisterna på Beatport under de senaste 12 månaderna finns artister som Boris Brejcha, Stan Kolev, Christoph och Jem Cooke på topp 10. När man tittar tillbaka på Seamans tidigare citat är det lätt att förstå var han kommer ifrån. Boris Brejcha, till exempel, beskriver sin musik som ”High-Tech Minimal”, men många av hans låtar faller under den progressiva housebanan. Låtar som egentligen kan vara melodisk-techno kan klassificeras som progressiv house på Beatport eller Traxsource. Detta är inte på något sätt en kritik av dessa webbplatser, utan snarare ett exempel på hur suddiga gränserna har blivit mellan de ovannämnda genrerna på grund av den elektroniska musikens snabba tillväxt.
Trots detta är progressiv houses nuvarande form, för det mesta, den som ligger närmast den ursprungliga formen. När man analyserar Stan Kolevs senaste singel ”Gaia Nouveau” är genrens utveckling uppenbar. Genrens techno-ursprung kan höras ganska tydligt, med sin mörka, grubblande natur, medan den minutlånga break &-uppbyggnaden i den senare halvan av låten visar tecken på den strukturella formel som gjorde trance så polariserande. Dessutom är den passande användningen av de reverbdränkta syntarna som finns utspridda i hela spåret en subtil hyllning till den användning av syntar som gjorde det kommersiella varumärket progressive house till en sådan succé.
Om man ser tillbaka
Som det är uppenbart har progressive house förändrats i takt med tiden. Från dess tranceinfluenser på 90-talet & 2000-talet till det technoinfluerade varumärke som fansen känner till och älskar idag, har genren utan tvekan förändrats och varierats genom tiderna. Oavsett vilken form den kommer i kommer fansen alltid att älska och uppskatta den för dess eklektiska ursprung och smittsamma ljud. Men det väcker också frågan – har progressiv house en sann form? Är det bara en kameleont som blandar sig med tiden, eller har det återgått till sin ursprungliga form?