När jag var liten älskade jag ”Hey, Arnold!”. Serien är fantastisk, och den blues-esque känslan i serien gjorde att den alltid stack ut. Allt från introt till sluttexterna var speciellt, och serien hade alltid mer bra än dåliga sidor. Alltid mer hjärta än fyllmedel.
Det fanns alltid två enskilda, speciella, nostalgiska avsnitt som jag hade glömt bort tills jag köpte den kompletta serien i en box för ett par år sedan: julavsnittet om Arnold och en av de som bor i hans hus (som jag HÅRTLIGT rekommenderar, om du vill ha en fantastisk julgrej att titta på), och det här drygt tio minuter långa avsnittet som heter ”The Haunted Train”.
Jag älskar den urbana legendkänsla som detta avsnitt har.
Jag älskar atmosfären i det (som, återigen, ”Hey, Arnold!” alltid gjorde bra).
Animationen är lite snurrig, och det är därför jag inte gav det ett perfekt betyg, men avsnittet är legendariskt när det gäller skräck för barn.
Det är också en mycket kortvarig rysare som jag inte är helt övertygad om att en vuxen som inte hade sett den som barn skulle känna samma sak som jag gör med den.
Avsnittet hade premiär dagen innan jag fyllde två år, och det har fastnat hos mig sedan dess som ett skrämmande avsnitt. Jag fyller 24 år om mindre än två veckor, och jag kan inte tro att den här saken fortfarande påverkar mig på liknande sätt, tjugotvå år senare. Det påverkar mig på nya sätt nu också. Jag älskar avsnittet. Jag tycker att alla barn borde få se den, av de föräldrar som växte upp med den kuslighet som avsnittet hade. Jag tror att era barn en dag kommer att tacka er för sådana här saker. Detta är återigen ett av de bästa avsnitten som ”Hey, Arnold!” någonsin har haft, punkt slut.
Även den avslutande blueslåten om den galna lokföraren är kuslig och vacker. Det påminner mig om hur jag alltid kände för avsnittet av ”The Grim Adventures Of Billy And Mandy”, när meteor utomjordingen landar och sjunger en sång om att äta grannens hjärnor.
Den konstnärliga stilen i ”Hey, Arnold!” har alltid förvånat mig, men slutet på det här avsnittet är visuellt fascinerande. Jag kan inte komma över det, efter att just nu ha sett det igen.
Vad en underbar tid 90-talet var. Jag saknar gamla Nicktoons som denna.