Med hjälp av ett brett tillämpningsområde för institutionen för traditionellt ledarskap i Sydafrika undersöktes i denna studie utvecklingen av traditionellt ledarskap under tiden efter apartheid, med särskilt fokus på perioden 1996-2012. Under denna period var den afrikanska nationalkongressens (ANC:s) regering avsedd att ta itu med de tidigare koloniala och apartheidrelaterade obalanserna när det gäller behandlingen av traditionella ledare. När det regerande partiet försökte ta itu med den situation som ANC upplevde under den aktuella perioden insåg det dock att det fanns fler utmaningar än vad man ursprungligen trodde. Efter befrielsekampen ville ANC anta ett pragmatiskt tillvägagångssätt för att tillgodose de traditionella ledarnas önskemål och intressen i den nybildade konstitutionella demokratin.Vid historiseringen av det traditionella ledarskapets utveckling i Sydafrika efter apartheidtiden har man utgått från att det traditionella ledarskapet utvecklades i ett demokratiskt samhälle kring kontrasterande debatter som utgick från gränssnittet mellan traditionalism och modernism, vilka i huvudsak skapades genom kapitlen 2 och 12 i Republiken Sydafrikas konstitution från 1996.Avhandlingen är en nationell studie som fokuserar på utvecklingen av det traditionella ledarskapet och består av nio kapitel. Även om de första kapitlen syftade till att ge en viktig bakgrund till ämnet, börjar avhandlingens kärna med att undersöka hur lagstiftningen och diskussionsdokumenten om det traditionella ledarskapet efter apartheidtiden har påverkat utvecklingen av det traditionella ledarskapet. I artikeln dras kontraster mellan lagstiftningen och politiken för traditionellt ledarskap före och efter 1996. Effekten av det konstitutionella och lagstiftningsmässiga erkännandet av traditionellt ledarskap exemplifieras genom att studera i vilken utsträckning traditionella ledare förväntades delta i det lokala styret. Eftersom den fördemokratiska institutionen för traditionellt ledarskap i viss utsträckning bestod av illegitima ledare på olika ledarskapsnivåer, nämligen kungar, hövdingar och huvudmän/huvudkvinnor, undersöktes i avhandlingen processerna och resultaten av legitimeringen av traditionella ledare fram till 2012. Detta gjordes genom att analysera lagstiftningen om mark eller egendom samt debatterna om kommunalt markägande kontra privat ägande inom ramen för det traditionella ledarskapet. Uppdragen om traditionellt ledarskap visade att arvstvister i traditionella samhällen tog sig olika uttryck, alltifrån nästan betydelselösa anspråk och hövdingeuppdrag med liten grund, till anspråk som tog sig uttryck i att man ifrågasatte uppfattningar om sedvänjor och stamhistoria. Detta resulterade i stora störningar i samhällen som kännetecknades av långa perioder av våld. För att exemplifiera det förväntade engagemanget från det traditionella ledarskapet i Sydafrika undersöktes i studien dessutom intentionerna, för- och nackdelarna med de rättsliga roller som de traditionella ledarna skulle kunna spela. Detta gjordes genom att utvärdera lagförslagen om traditionella domstolar från 2008 respektive 2012. Avhandlingen avslutades med en sammanfattning av studien, resultaten och rekommendationer.