Artistiskt sett anses John Lennon ofta vara den mest avantgardistiska av Beatles. Hans samröre med Yoko Ono och deras efterföljande samarbeten (Two Virgins, ”Revolution 9” och många experimentella filmer) stöder faktiskt den slutsatsen. Paul McCartney bekräftade sitt tidiga intresse för 1960-talets konströrelse genom att stödja Indica Gallery och sitt intresse för noise music-pionjärer som Karlheinz Stockhausen.
Hursomhelst, George Harrison har också sysslat med experimentell musik, såsom hans album Electronic Sound från 1969. I sin intervju från 1987 med den framlidne Billboard-chefredaktören Timothy White hävdade Harrison att albumet var ”en massa skräp” och tillade ”ordet avantgarde, som min vän Alvin Lee brukar säga, betyder egentligen ’Aven’t-got a clue!'”. Så vad som än kom ut när jag pillade med rattarna så gick det på band – men några fantastiska ljud uppstod.”
Trots sina senare kommentarer om avantgardet visade Harrison tydligt en viss nyfikenhet på rörelsen, inte bara genom Electronic Sound utan även på White Album-spåret ”Long, Long, Long, Long”. Dess kusliga ton, okonventionella struktur och ljudeffekter återspeglar det experimentella ljudet i andra Beatles-spår som ”Tomorrow Never Knows” eller ”A Day in the Life”. Dessutom förebådar det lyriska innehållet en frekvent trope i Harrisons soloarbete: att jämföra andlig och romantisk kärlek.
Som Harrison förklarade i I Me Mine vänder sig texten till Gud snarare än till en älskare. En annan inspiration kom från en nära vän: Bob Dylan. Harrison baserade låtens ackordstruktur på Dylans ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”; som han förklarade: ”D till e-moll, A och D – dessa tre ackord och hur de rörde sig”. Enligt Keith Badmans The Beatles: Off the Record skrev Harrison texterna på kalenderblad med en veckas överblick för den 11-14 augusti 1968. Vid denna tidpunkt var låtens arbetstitel ”It’s Been a Long Long Long Long”.
Inspelningen började den 7 oktober 1968: Vid den tidpunkten var den reviderade titeln ”It’s Been a Long Long Long Long Long Time”. Harrison (gitarr), McCartney (orgel, bas) och Ringo Starr (trummor) spelade in hela 67 tagningar av rytmspåret, inklusive det märkliga ljudet mot slutet av låten. Det mystiska ljudet liknar en vibration som ökar i intensitet och orsakar en obehaglig känsla hos lyssnaren. I likhet med gitarråterkopplingen från ”I Feel Fine” är ljudet resultatet av en lycklig olycka. ”Det stod en flaska Blue Nun-vin ovanpå Leslie-högtalaren under inspelningen, och när vår Paul slog någon orgelton började Leslie vibrera och flaskan skramla”, skrev Harrison i sin självbiografi.
The Beatles avslutar låten med ett spöklikt ylande från Harrison, ett avslutande g-moll elfte ackord och Starrs dunkande trummor. Inspelningen fortsatte nästa dag, med Harrison som lade in leadsång och ytterligare akustiska gitarrpartier. (McCartney avslutade också ytterligare ett basspår.) På den sista inspelningsdagen, den 9 oktober, bidrog McCartney med bakgrundssång medan George Martins assistent Chris Thomas spelade en pianodel.
Musikforskaren Alan Pollack beskriver ”Long, Long, Long, Long” som ”en ojämlik blandning av stilar som är typiska för tiden: en trevägskorsning mellan jazzvalsning, folksång och psykedelia från det sena 1960-talet”. Walter Everett, författare till The Beatles as Musicians: Revolver through the Anthology, kallar låten för ”intressant textmålning”. Med andra ord den musikaliska tekniken att komponera musik som framkallar textens innebörd. Everetts tes om textmåleri gäller även i det lätt förvrängda akustiska gitarrriffet, som fungerar som en centrerande sång eller ett mantra.
Musiken når ett crescendo när George Harrison inser hur mycket han har lidit för att nå denna andliga platå. Hans till synes dubbelspåriga, eteriska röst utstrålar till en början fred och lugn. ”It’s been a long long long long time / How could I ever have lost you / When I loved you”, sjunger han mjukt. När han drar ut ordet ”love” betonar han sin hängivenhet till sin nyfunna andlighet. ”So many tears I was searching / So many tears I was wasting”, klagar Harrison och drar ut det sista ”oh” som om han är i känslomässigt tumult.
Musiken sjunker sedan ner och reflekterar hur det har lugnat hans kaotiska liv att hitta Gud. ”Nu kan jag se dig, vara dig / Hur kan jag någonsin tappa bort dig?” Harrison frågar, orden ”see you” syftar möjligen på hans erfarenheter av transcendental meditation. Raderna ”How I want you / Oh I love you / You know that I need you” skulle lätt kunna tolkas som romantisk kärlek och passion; i samband med ”Long, Long, Long, Long” hänvisar de dock till hans hängivenhet och önskan att lära känna och förstå en högre makt. Det är ett erkännande av hans växande beroende av andlighet.
Trots detta inledande lugn efterliknar slutet det kaos som frammanas i avsnittet ”So many tears I was searching”. Ringo Starrs trummor slår in när det vibrerande ljudet virvlar in mellan högtalarna, och Harrisons utomvärldsliga ylle avslutar låten. Det är här som ”Long, Long, Long, Long” speglar avantgardet, eftersom den skramlande Blue Nun-flaskan fungerar som ett osannolikt instrument.
Noise music-pionjärer som John Cage använde sådana tekniker och förvandlade vardagliga föremål till musikinstrument. Ylset illustrerar Harrisons kamp för att finna fred och lugn i sitt liv, denna andlighet symboliseras av det akustiska gitarrriffet. Det motivet grundlägger sången på samma sätt som Gud har grundlagt kompositörens liv.
En kort tid efter ”Long, Long, Long, Long” skulle George Harrison fördjupa sig ytterligare i noise-musik genom Electronic Sound. Även om han inte fortsatte detta experimenterande i sin solokarriär, utforskade han ytterligare andliga teman: ”What Is Life” (All Things Must Pass), ”Don’t Let Me Wait Too Long” (Living in the Material World) och ”Learning How to Love You” (33 1/3) innehåller texter där romantiska och religiösa bilder vävs samman, vilket gör det möjligt för lyssnarna att själva avgöra vad orden betyder. ”Long, Long, Long, Long” utgör en sällsynt resa in i avantgardet, men den är också ett förebud om Harrisons solokarriär.
”Long, Long, Long, Long” upplevde ett ovanligt återupplivande 2004, när DJ:n och producenten Danger Mouse samplade låten för ”Public Service Announcement”, öppningslåten för ett Beatles/Jay-Z mashup-projekt med titeln The Grey Album.
- Författare
- Renoverade inlägg
- Beatles Gift Guide: Kit O’Toole tipsar om album, böcker, filmer, boxar med mera – december 16, 2020
- Grip Weeds, Richard Barone, Anderson Council med flera – ”Jem Records Celebrates John Lennon” (2020) – oktober 30, 2020
- ”John Lennon 80: De sista dagarna i livet” av Kenneth Womack: Böcker – 24 september 2020