Earnhardt Historia
1998 Daytona 500
Äntligen vinner Earnhardt Daytona 500
Daytona Beach, Florida (15 februari 1998)
Av Steve Waid
I en av de mest känslosamma avslutningarna i Daytona International Speedways historia, gjorde Dale Earnhardt, sjufaldig mästare i NASCAR Winston Cup Series vars prestationer är rena drömmen, något han inte kunnat göra på 20 år.
Han vann Daytona 500 – äntligen.
Och genom att göra det tog han bort den enda stämpeln i sin hyllade karriär. Det kan inte längre sägas att Earnhardt, rankad som en av de bästa förarna i NASCAR:s historia, inte kan vinna Daytona 500.
”Ja! Ja! Ja!” sa en översvallande Earnhardt i Victory Lane. ”Tjugo år! Kan du tro det!”
Trodde du det? Efter år då Earnhardt förlorade Daytona 500 på nästan alla tänkbara sätt – slut på bensin här, ett sönderskuret däck där, en saknad hjulmutter där borta – skulle ödet den här gången inte förneka honom.
Earnhardt, som nu har vunnit 31 lopp i Daytona, inklusive detta första Daytona 500, avslutade en förlustsvit på 59 lopp och tystade effektivt snacket om att han inte kunde köra 500 hårda, konkurrenskraftiga mil efter att på ett mystiskt sätt ha fått en blackout på det första varvet i Southern 500 i Darlington förra året.
I själva verket var han i Daytona 500 helt klart den sentimentala favoriten. Även de som inte räknar sig själva till hans fans sa att om deras utvalda förare inte kunde vinna så ville de att Earnhardt skulle vinna för att göra slut på hans år av meningslöshet.
”Den här vinsten är för alla våra fans och alla de människor som sa till mig, ’Dale, det här är ditt år'”, sa Earnhardt. ”Det var mycket hårt arbete som låg bakom detta och jag måste tacka varje medlem av Richard Childress Racing-teamet. Jag har haft många fantastiska fans och människor bakom mig genom alla år och jag kan inte tacka dem nog.”
”Daytona 500 är över. Och vi vann det! Vi vann det!”
Men han kunde mycket lätt ha förlorat det – igen – och om han hade gjort det skulle det med största sannolikhet ha gått till historien som en av de mest nedslående episoderna i hans karriär.
Som det visade sig höll Earnhardt tillbaka en ursinnig attack från Jeremy Mayfield, Rusty Wallace och Bobby Labonte när det 200 varv långa loppet rusade mot sin avslutning.
Earnhardt, i GM Goodwrench Service Plus Chevrolet, var loppets dominerande figur. Men som han själv kommer att berätta, har det aldrig varit tillräckligt i sig för att han ska vinna Daytona 500. Den här gången var det det.
Earnhardt, som ledde fem gånger under 107 varv, mer än någon annan förare, passerade teamkamraten Mike Skinner på varv 140 för att ta ledningen som han skulle behålla under resten av loppet, även om han säkerligen inte visste det då.
På varv 174 inleddes loppets andra varningsperiod efter att Robert Pressley och John Andretti snurrat ner på backstretch. Ett varv senare ledde Earnhardt paraden av ledare till depåvägen.
Det var uppenbart att detta skulle bli det sista stoppet och ledarna valde att göra det så snabbt som möjligt. Alla tog endast högerdäck.
Det var Earnhardt som åkte ut först, följt av Skinner, Mayfield, Wallace och Jeff Gordon, vinnaren av Daytona 500 1997.
När loppet startade igen var det bara 12 varv kvar att köra. Situationen såg ut så här: Earnhardt låg i täten med lagkamraten Skinner bakom sig. Det gav Earnhardt en idealisk draftingpartner och han skulle behöva den, för på tredje och fjärde plats låg Mayfield och Wallace, som blev lagkamrater i Penske-organisationen för den här säsongen när Roger Penske blev partner med Michael Kranefuss i Mayfields team.
Det stod klart att Earnhardt och Skinner skulle kombinera sina krafter för att undkomma Mayfield och Wallace, om de kunde.
Den strategin var dömd att misslyckas. På varv 179 blev Skinner knuffad högt ut ur dragningen i kurva ett och det gjorde att Mayfield och Wallace, i Fords, kunde närma sig Earnhardts bakre stötfångare. Gordon flyttade till fjärde plats och Skinner kämpade mot Labonte om femteplatsen.
Fem varv passerade när Earnhardt, som nu var ensam, tittade i backspegeln och höll foten i gasen när Penske Fords hotade honom bakifrån. Sedan, på varv 184, sköt Gordon till den låga sidan av Wallace i den första kurvan, men Wallace gjorde ett blockerande drag som bröt hans tandem med Mayfield och gav Earnhardt lite värdefullt utrymme.
På varv 194 gjorde Gordon ett nytt drag. Den här gången gick han till den höga sidan av Fords framför honom och delade dem och gick in på tredje plats bakom Mayfield.
Den löpande ordningen förblev så fram till varv 197, då Wallace sköt förbi Gordon på bakre sträckan och återigen förenade sig med sin lagkamrat.
Därefter, ett varv senare, tryckte Labonte, i Interstate Batteries Pontiac och polesegraren, sin bil till den höga sidan och lyckades ta sig förbi Mayfield när han kom ut ur fjärde kurvan för att gå in på andra plats. Samtidigt som han gjorde det drev Gordon tillbaka ut ur närkampen, offer för en tappad cylinder.
Det återstod två varv.
På varv 199 inleddes loppets tredje och sista varningsperiod när Andretti, Lake Speed och Jimmy Spencer krockade på bakre sträckan. När ledarna kom tillbaka till linjen skulle de få se de gula och vita flaggorna vaja samtidigt.
Den som kom först till dem skulle vinna loppet.
Earnhardt gav allt han hade. Han kunde utnyttja Rick Masts lappade Ford som en pickup och fick en liten paus när Labonte och Wallace trängdes om positionen.
Han korsade linjen före dem. Och läktarna bröt ut.
Ett sista, bekvämt, spänningsfritt varv var allt Earnhardt hade kvar att göra. Med den rutiga flaggan kom slutet på 19 tidigare års frustration.
”Jag hade en bra känsla efter torsdagen (12 februari, dagen då han vann sitt 125-mils kvallopp)”, sade Earnhardt. ”Jag visste att vi hade en bra racerbil och det är det som är viktigt. Vi jobbade hårt hela dagen för att hålla den på plats och för att hålla den på plats för att vinna.”
Earnhardt körde i snitt 172,712 mph – det tredje snabbaste loppet i Daytona 500-historien 
– och han hade i snitt ungefär ett handslag i sekunden när han tog sig till segergolvet. Pit road var kantad av besättningsmedlemmar från praktiskt taget alla team i Daytona 500. Ingen kunde minnas en sådan mottagningskedja.
En del av den sjufaldige Winston Cup-mästarens besättningsmän grät öppet när de återvände till garageområdet, deras förare hade äntligen vunnit det rikaste och mest prestigefyllda NASCAR-loppet.
Som för att visa sin upprymdhet för fansen rusade Earnhardt ut från depåvägen, in i gräset och klippte munkar. Senare skulle fansen hämta bitar av det sönderrivna gräset som souvenirer.
Segern var värd 1 059 150 dollar för Earnhardt och markerade den första gången i NASCAR Winston Cup Series racing som vinnarens andel av prispengarna var över 1 miljon dollar.
Labonte slutade tvåa, Mayfield trea och Ken Schrader, med brutet bröstben och allt, kom hem som fyra. Wallace blev femma, Ernie Irvan sjätte, Chad Little sjunde, Skinner åttonde, Michael Waltrip nionde och Bill Elliott tionde.
Earnhardt njuter av efterdyningarna av historisk seger
Shawn A. Akers
Daytona Beach, Florida (16 februari 1998)
Dales vinnande Chevrolet från Daytona 500 visas upp i DAYTONA USA.
Dale Earnhardt måste fortfarande nypa sig själv. En dag bort försöker han fortfarande övertyga sig själv om den största racingsegern i sitt liv.
”Jag vaknade i morse och kan fortfarande inte tro att jag vann Daytona 500”, säger Earnhardt, som vann ”Great American Race” i sitt 20:e försök i söndags på Daytona International Speedway.
Earnhardt var på plats på DAYTONA USA på måndagsmorgonen för en pressträff och för att träffa flera hundra inbitna fans som trotsade det regniga vädret, när hans vinnande Chevrolet nr 3 GM Goodwrench Service Plus Chevrolet ställdes ut i ”Gatorade Victory Lane” på ”The Ultimate Motorports Attraction” för nästa år.
”Jag pratade hela gårdagen (söndag) om loppet och om mina känslor om loppet, och de har inte förändrats ett dugg förutom att de har blivit bättre”, sade Earnhardt, som vid festen hade sällskap av sin fru Teresa, bilägaren Richard Childress och hans fru Judy, teamchefen Larry McReynolds, Dale Earnhardt Inc. President Don Hawk och PR-representant J.R. Rhodes.
”Känslan har blivit bättre. Jag njuter verkligen av det här och kommer förmodligen att njuta av det ett bra tag framöver.”
Det gör även Childress, som också vann sin första Daytona 500-seger i söndags.
”Jag vaknade vid tvåtiden i morse och kunde inte somna om på grund av spänningen”, sade Childress. ”Natten innan vaknade jag vid halv ett-tiden och kunde inte somna om igen och oroa mig för motorer och försöka tänka på något som kan gå fel nästa dag, så det var en fantastisk känsla att vakna upp och ha det problemet i stället för att oroa mig för något tävlingsrelaterat. Det är bara en otrolig känsla.”
DAYTONA USA kommer att visa upp den Daytona 500-vinnande bilen för tredje året i rad. Dale Jarretts Quality Care/Ford Credit Ford Thunderbird med nummer 88 var den första som fick den utmärkelsen, efter att Jarrett vann loppet 1996. Jeff Gordons Chevrolet nr 24 DuPont Refinishes Chevrolet var utställd fram till söndagens lopp, efter att Gordon vann loppet 1997.
”Jag är bara glad över att donera den. Jag har aldrig vunnit Daytona 500 förut”, sade Earnhardt. ”Jag vet inte hur det är med Richard, men jag är väldigt glad över det. Mycket upphetsad. Vi planerar redan för nästa år eftersom vi måste bygga en ny racerbil för Talladega.”
”Vi arbetar redan med att bygga en ny bil”, sade Childress. ”Vi har chassit och vi är redo att köra med det. Vi byggde den här bilen i augusti eller september. Det var då vi började arbeta med den.
”Under hela året sparar vi alltid ett av våra tester för att åka till Talladega och testa före säsongens slut. Vi testade den här bilen och vi visste direkt att det var en fruktansvärt bra bil. Vi gjorde en hel del tester. Den här bilen har fått många tester på sig, många mil, och vi kommer att vara mycket stolta över att ge den till Daytona.”
En tillfällighet är att Earnhardt, Gordon och Jarrett är de tre förare som inför Daytona 500 1997 spelade in en TV-reklam för att marknadsföra DAYTONA USA. Alla tre har nu donerat sina bilar till motorsportattraktionen efter att ha vunnit loppet.
Childress och Earnhardt har varit tillsammans under sex av Earnhardts sju mästerskap i NASCAR Winston Cup Series. Men aldrig har en seger varit så tillfredsställande för någon av dem. Den stora frågan kring Earnhardts karriär, ”Varför kan han inte vinna Daytona 500?”, gäller inte längre.
”Jag känner mig glad för alla inblandade, särskilt Richard”, sade Earnhardt. ”Han har kommit hit i fler år än vad jag har gjort. Alla besvikelser vi har haft här nere, oturen, de konkurrenskraftiga tävlingsbilarna… man jobbar bara så hårt när man kommer hit, fokuserad på det här loppet. Det är det enda loppet man har ett par månader på sig att planera för.
”De besvikelser man går igenom, de kapitel man skriver varje år om loppet, och att äntligen vinna det här loppet är lika stort för Richard Childress och honom och hans familj och hela hans organisation som det är för mig.
”Grejen med det är att alla de lopp vi förlorade vann vi det här loppet tillsammans. Vi vann det som ett team. Det fanns inte en enda man i det racingteamet som inte hade något att göra med den här vinsten.” 
Inom Earnhardts bil, som är intakt precis som den rullade in i speedwayens Victory Lane efter att ha skurit flera munkar i tri-ovalgräset, kommer Earnhardts hjälm och handskar också att vara en del av utställningen.
DAYTONA USA:s gäster går in i ”Gatorade Victory Lane” efter att ha sett ”The Daytona 500 Movie”, attraktionens premiärshow som föregås av en 15 minuter lång förhandsvisning om ”Världens största lopp”.
Copyright © 2001 The Earnhardt Connection
Startsida | Kontakta oss