Sport på 1950-talet och 1960-talet handlade om idrottaren. Innan spelreglerna ändrades för att passa TV, innan produktstöd och innan amatöridrotten subventionerades, fanns idrottaren. Rent och okomplicerat fick de oss att vilja göra bättre ifrån oss, att sträva efter excellens, att nå framgång och att försöka göra vårt personliga bästa.
Namn som Jackie Robinson, Stan Musial, Jim Brown, Ben Hogan, Rocky Marciano och Sugar Ray Robinson satte ribban ganska högt på femtiotalet.
Snart följde de nya idrottshjältarna Mickey Mantle, Roger Maris och Sandy Koufax i deras fotspår på sextiotalet, och de blev både vanliga ord och nationalhjältar. Andra namn skulle också dyka upp som Wilma Rudolph, flickan som fick höra att hon aldrig skulle kunna gå och som sedan blev världens snabbaste kvinna. Cassius Clay, den självutnämnda vackraste mannen i boxning, Wilt Chamberlain, den basketspelare som gjorde flest poäng fram till Michael Jordan, eller Arnold Palmer som utsågs till ”Årtiondets idrottsman”, vilket inte var dåligt för en golfspelare.
Det här är bara några av de namn som fick oss att jubla vid segrar och gråta vid förluster, som förde människor samman som åskådare och som för evigt band dem samman i vänskap. Dessa var 50- och 60-talets idrottshjältar och de följande sidorna är en krönika över idrottens upp- och nedgångar under respektive årtionde.