Förr när band som Nirvana och Pearl Jam återinförde en estetik med sönderslitna jeans och ett råare, punkigare sound, vågade Billy Corgan och Smashing Pumpkins spela en mer episk, flashig, psykedelisk och egocentrisk rock ’n’ roll. De lyckades också på ett stort sätt och fick flera platinaalbum och ett rekord för den största konserten i Twin Cities historia, då de spelade inför uppskattningsvis 75 000 personer på 1998 års gratis Aquatennial Block Party.
Två decennier senare, i en tid då AutoTuned popstjärnor och förprogrammerade countrynummer nu dominerar arenakretsen, siktade Corgan och hans återförenade bandkamrater på en liknande återkomst till megastorlek, 70-talssmakande rock söndag kväll på Xcel Energy Center.
Den här gången var dock Pumpkins’ framgångsgrad mer hit-and-miss. De bjöd på den typ av genomarbetat, ambitiöst rockspektakel där även nykterister kan ha känt en stonerliknande dimma i slutet av showen. Eller alla hade i alla fall fått munchies när det var över, eftersom föreställningen varade i över tre timmar.
Från början verkade söndagens konsert inte så mycket som en återföreningsturné som drivs av kamratskap, utan snarare som en ny marknadsföringskampanj för det gamla varumärket Billy Corgan Is a Rock God™. Allt handlade fortfarande om Billy. Det spelar ingen roll att anledningen till att 10 000 personer kom i söndags – i motsats till de 1 000 som såg Pumpkins sista spelning i stan på Pantages – är att tre fjärdedelar av bandets originalbesättning återförenades.
Den 51-årige frontmannen, som bar en Ed Wood-liknande svart outfit med en silverfärgad kjol och ibland en cape, intog scenen alldeles ensam, sjudande, och gick genom en spricka i scenens stora videoskärm som Jesus som gick ut ur graven; eller kanske mer som Spinal Taps Derek Smalls som sprang ut ur kokongen.
Han stannade där uppe solo genom hela öppningslåten ”Disarm”, vilket gjorde att det blev en pinsam paus när resten av Pumpkins sedan kom ut och placerade sig.
Bandet i sig – med gitarristen James Iha, trummisen Jimmy Chamberlin och tre extra medlemmar – lät bra. Den här Pumpkins-besättningen kom till synes bättre, eller åtminstone tajtare, än vad de gamla Pumpkins ofta gjorde under sitt nyckfulla 90-tal.
Bandmedlemmar och fans verkade ha det jättekul när gruppen ångade sig igenom en rad fuzz-tonade, melodiska men mäktiga pärlor från de tidiga åren, bland annat ”Rocket”, ”Siva”, ”Rhinoceros” och ”Singles”-soundtracknyckeln ”Drown”.”
Alla, det vill säga, utom den ständigt gnällande Corgan.
Om han hade berättat för publiken att hans katt hade dödats den morgonen av en råtta i en bur, hade ingen blivit förvånad. Det skulle ha varit det längsta han sagt på hela kvällen också, fram till showens slut då han talade om att han spelade på 7th Street Entry 1990 och skröt om att Prince en gång sagt till honom att han gillade en av hans låtar.
Iha stod för det mesta av snacket – och fick sjunga en av sina sololåtar också – men talande nog var det Corgan och inte hans gitarrist som tog kvällens första utdragna gitarrsolo (på ”Siva”).
När han lade ifrån sig gitarren tycktes Corgans ego faktiskt blåsa upp sig ännu mer. Under den första av kvällens tre stora klassiska rockcovers, David Bowies ”Space Oddity”, byggde scenpersonalen oförklarligt nog upp en trappa med en enda sång för honom att stå på. Kanske för att komma närmare kosmos?
Corgan uppträdde från högt upp igen i mitten av setet under de långsamma, släpande balladerna ”For Martha” och ”Eye”, där besättningen – den stackars besättningen! – var tvungen att få upp ett piano på en tre meter lång upphöjning ovanför scenen. Det var inte så konstigt att det redan fanns två andra pianon på scennivå som han kunde ha använt.
Det kanske ultimata tecknet på Corgans förhöjda känsla för omfång kom tre fjärdedelar av setet, när han följde Pumpkins standardiserade cover av Fleetwood Macs ”Landslide” med en mycket mer fräckt vald version av Led Zeppelin’s ”Stairway to Heaven”. Det var en relativt träffsäker och givande tolkning av den allestädes närvarande rockklassikern, men det underströk hur uppblåst och onödigt lång showen var. Och hur konstigt. Så konstigt.
Tursamt nog blev spelningen lite mer jordnära och mycket mindre storslagen under de sista 45 minuterna, då hitsen hopade sig och låtarna i sig överglänste Corgans desperata showmanship.
Fansen sjöng med på ”Tonight, Tonight”, ”1979” och ”Today” – och pumpade sina nävar och huvuden med på ”Cherub Rock” och ”Bullet With Butterfly Wings” – med tillräckligt mycket ren glädje för att rättfärdiga Corgans överdrivna stolthet. Eller åtminstone hälften av den i alla fall, eftersom söndagens konsert visade sig vara halvbra i slutändan.