HAPA-mottagaren Mary Freeman berättar om sitt arbete med att göra primärkällor vid Columbia Rare Book and Manuscript Library tillgängliga för en bredare publik i och utanför New York.
A Certificate of Manumisson
Bilden ovan (klicka för att förstora) är ett exempel på det primära källmaterial som jag har arbetat med för mitt projekt History in Action. Den här källan är särskilt intressant eftersom den är ett av få objekt i Columbia Rare Book and Manuscript Library som direkt dokumenterar slaveriets historia i New York City. Den är också ovanlig bland de andra föremålen i bibliotekets samlingar eftersom det är ett manumissionsdokument som juridiskt ger frihet åt en förslavad man vid namn George som var Joseph Dehaneys egendom. De flesta andra källor som rör slaveri i bibliotekets samlingar är köpebrev, kvitton, testamenten, bouppteckningar och andra juridiska dokument som värderar slavar som egendom.
Detta dokument, daterat 1817, markerar ett övergångstillfälle i slaveriets historia i New York. Från 1799 till 1827 genomgick delstaten New York en period av gradvis frigörelse. Den första lagen om gradvis frigörelse i New York antogs 1799. New York State var den näst sista nordliga delstaten som antog en frigörelselag, vilket återspeglar den enorma ekonomiska styrkan hos slaveriet i New York under denna tidsperiod. Lagen föreskrev att alla barn som föddes i slaveri efter den 4 juli 1799 i delstaten skulle vara fria när de fyllde 25 år (för kvinnor) eller 28 år (för män). Dessa ålderskategorier säkerställde att slavägare skulle kompenseras för sin förlust av egendom med arbetskraft från slavarnas mest produktiva år. Ytterligare en lag, som antogs 1817, gav slavar som var födda före 1799 eventuell frihet, men den fördröjde deras frigörelse med tio år. Slaveriet i delstaten New York fick inte ett fullständigt juridiskt slut förrän den 4 juli 1827.
De mellanliggande åren mellan den första lagen om gradvis frigörelse 1799 och avskaffandet av slaveriet i New York 1827 skapade en atmosfär av osäkerhet kring slaveriet i delstaten. Det avbildade manumationscertifikatet är ett exempel på hur vissa slavägare medgav att avskaffandet var oundvikligt och frigjorde sina slavar före tidsfristen 1827. Utifrån den knapphändiga information som ges i detta dokument är det dock omöjligt att veta vad slavägare John Dehaney hade för motiv, eller vad slavägare George, den frigivne slaven, upplevde. Genom att titta närmare på detta dokument, noggrant analysera den information det ger och använda denna information för att formulera frågor och bedriva ytterligare forskning om detta ögonblick i historien, kan det ändå fungera som en väg in i det bredare ämnet amerikanskt slaveri.
Vad är en primärkälla? Hur använder historiker primärkällor för att lära sig om det förflutna?
Professionella historiker och doktorander i historia är ständigt fördjupade i forskning om primärkällor. Allmänheten lockas också ofta till historien genom möten med primärkällor – tänk på ett tillfälle då du uppmanades att forska vidare om ett historiskt ämne efter att ha stött på en förstahandsberättelse, ett ögonvittnesskildring om en person, en händelse eller en idé. Dessa individuella berättelser kan frammana människor, platser och händelser från det förflutna med en omedelbarhet som nästan alltid går förlorad i de stora berättelserna i läroböckerna. Att möta en primärkälla är dock bara ett första steg i den historiska forskningsprocessen. Historiker lär sig färdigheter i att titta närmare, analysera och forska vidare för att väva in enskilda källor i större berättelser och argument om det förflutna. Dessa undersökningsmetoder är tillämpbara långt bortom kraven på vetenskapligt skrivande.
Det första steget i mitt projekt är en webbplats, som jag planerar att lansera senare i höst, som använder sig av primärkällor från Columbia RBML:s samlingar i en interaktiv utställning som modellerar processen för forskning av primärkällor genom frågor och lektionsplaner. Webbplatsen fokuserar på det amerikanska slaveriets historia, som undersöks genom föremål som dokumenterar olika aspekter av slaveriet i RBML:s samlingar. Målgruppen för webbplatsen är lärare och elever på gymnasienivå. Hittills har skapandet av webbplatsen inneburit att man har skannat cirka 200 föremål från RBML för totalt cirka 500 högkvalitativa bilder, skapat metadata (information om källorna, t.ex. datum, skapare, plats, typ av dokument etc.) för dessa föremål och laddat upp dem till en Omeka-webbplats. När webbplatsen har lanserats kommer nästa steg i projektet att vara att bjuda in lokala lärare till en kvällsworkshop på RBML och att ordna klassrumsbesök för elever i området så att de kan besöka biblioteket och interagera med källorna personligen.
An Uncertain Freedom
Tänker man på hur och varför detta manumissionsdokument skapades öppnar sig ett fönster in i erfarenheterna för de fria svarta människor som levde i New York City under det tidiga 1800-talet. George kan ha använt det här intyget som bevis på sin frihet vid en tidpunkt i New York City då statusen för fria svarta människor var osäker. George skulle inte bara ha mött rasistisk diskriminering i sitt dagliga liv, utan han och andra fria svarta män, kvinnor och barn i New York City levde också under det ständiga hotet att bli kidnappade och sålda som slavar. Faktum är att Richard Riker, en av de stadstjänstemän som undertecknade detta dokument, var känd som en medlem av ”kidnappningsklubben”. Denna grupp bestod av stadstjänstemän som sanktionerade och stödde lokala gäng som kidnappade fria svarta människor i New York City och förde dem till sydstaterna för att säljas som slavar.
En noggrann granskning av språket i det här dokumentet kan avslöja ytterligare detaljer om processerna kring slaveri och manumission i New York City under den här tidsperioden. Det är till exempel talande att manumierade personer måste visa sig vara under fyrtiofem år gamla och ”av tillräcklig förmåga att försörja sig själva”. Kanske var detta språkbruk tänkt som en paternalistisk åtgärd för att hindra slavägare från att ge bort äldre eller handikappade slavar som, i avsaknad av egendom eller besparingar, skulle bli arbetslösa och utfattiga. Ur perspektivet av de stadstjänstemän som skapade och undertecknade detta dokument är det dock lika troligt, om inte mer troligt, att detta språkbruk fanns med för att utesluta behovet av att staden skulle försörja dessa personer ekonomiskt efter att de fått sin frihet.