Det finns en stor skillnad mellan att vara smart och att vara klok, mellan briljans och visdom. Vi kan vara mycket intelligenta men inte särskilt kloka. I idealfallet bör vi naturligtvis sträva efter att vara båda, men det är inte alltid fallet, särskilt inte i dag.
Vi lever i en kultur som belönar briljans framför visdom och inom vilken vi först och främst är stolta över att vara smartare än varandra. Vem har den högsta examen? Vem gick på det mest elitära universitetet? Vem är den mest företagsamma? Vem är mest populär? Vem är den smartaste vetenskapsmannen, forskaren, författaren, journalisten, tv-personligheten eller den klokaste på kontoret eller vid familjebordet? Vem är den mest briljanta? Vi frågar aldrig: ”Vem är den klokaste?”. I dag värderas intelligens långt högre än visdom, och det är inte alltid bra. Vi är ett mycket välinformerat och intelligent folk, men vår medkänsla är inte alls i nivå med vår briljans. Vi är smarta, men inte kloka.
Vad är skillnaden mellan intelligens och visdom? Visdom är intelligens som är färgad av förståelse (vilket, analyserat till sin rot, betyder genomsyrad av empati). I slutändan är det som gör visdom en intelligens som informeras av empati, en intelligens som med sympati förstår andras och världens komplexitet, och detta har konsekvenser.
Lärande, för att verkligen vara till hjälp, måste motsvaras av en lika stor tillväxt i empati. När detta inte sker kommer tillväxten i intelligens alltid att vara ensidig och, även om den kanske ger något till samhället, kommer den alltid att sakna den typ av förståelse som kan bidra till att binda samhället samman och hjälpa oss att bättre förstå oss själva och vår värld.
När intelligensen inte informeras av empati kommer det den producerar i allmänhet inte att bidra till det gemensamma bästa. Utan en samtidig empati blir intelligens alltid arrogant och nedlåtande.
Ett sant lärande är å andra sidan ödmjukt, självförnekande och empatiskt. När vi utvecklar oss själva intellektuellt, utan tillräcklig empati, blir våra talanger undantagslöst orsaker till avund snarare än gåvor för gemenskapen.
Ironiskt nog kommer en intelligens som inte är tillräckligt informerad av empati i slutändan inte att vara särskilt smart, utan i stället bli en fastlåst intelligens där felet inte ligger i vad den har lärt sig (för lärandet i sig självt är bra) utan i var lärandet slutade.
Den kommer att drabbas av en fara som den engelska 1700-talspoeten Alexander Pope så träffande benämnde ”a little learning is a dangerous thing”, där vi har läst en bok för mycket men en bok för lite!
Man skulle kunna invända mot detta och plädera för vetenskap och vetenskaplig objektivitet. Är inte den empiriska vetenskapen produkten av en ren intellektuell strävan som vägrar att färgas av något utanför sig själv? Är inte idealet för all inlärning att vara rent objektiv, att inte ha några som helst fördomar? Var spelar empati en roll i ren forskning? Förstör inte ett öga som vänds mot empati den rena objektiviteten?
En ren objektivitet existerar inte, vare sig inom vetenskapen eller någon annanstans. Vetenskapen accepterar idag att den aldrig kan vara rent objektiv. Alla mätningar har sin egen agenda, sin egen vinkel, och kan inte låta bli att störa (hur oändligt litet som helst kanske) det som de mäter.
Alla och allt, inklusive vetenskapen, har en bias (eufemistiskt uttryckt, en pre-ontologi). Eftersom allt lärande nödvändigtvis börjar med en vinkel, en bias, en pre-ontologi, är frågan således inte: ”Hur kan jag vara rent objektiv?” utan snarare: ”Vad tjänar oss bäst som en vinkel från vilken vi kan lära oss?”. Svaret är empati. Empati förvandlar intelligens till visdom och visdom förvandlar lärandet till något som bättre tjänar samhället.
Empati ska dock inte förväxlas med sentimentalitet eller naivitet, vilket ibland är fallet. Sentimentalitet och naivitet ser ett fel i själva intellektualiteten och ser själva lärandet som problemet. Men inlärning är aldrig problemet. Ett ensidigt lärande är problemet, nämligen ett lärande som inte är tillräckligt informerat av empati, som söker kunskap utan att förstå.
Jag undervisar doktorander som huvudsakligen förbereder sig för tjänstgöring inom sina kyrkor, och för dem ska lärandet på forskarnivå per definition vara mer än att bara få höga betyg, ta examen med ära, bli informerad och utbildad, eller till och med bara tillfredsställa sina egna intellektuella nyfikenheter och frågor.
Den egna kallelsen innebär att de strävar efter visdom mer än efter ren intelligens. Men även de, liksom de flesta andra i vår kultur, kämpar för att inte bli ensidiga i sitt lärande, för att studierna ska ge dem lika mycket medkänsla som kunskap. Vi kämpar alla med detta.
Det är svårt att motstå en frestelse som är lika endemisk i vår kultur som vissa bakterier är i våra vatten, det vill säga frestelsen att vara smart och smart, mer informerad än alla andra, oavsett om vi inte är särskilt medkännande personer efteråt.
Och därför är den här kolumnen en vädjan, inte en kritik: Till oss alla, oavsett om vi bedriver formella studier, om vi försöker lära oss den senaste informationstekniken, om vi försöker hålla oss informerade socialt och politiskt, om vi skriver artiklar, böcker eller bloggar, om vi utbildar oss för att få ett jobb eller om vi bara samlar ihop material till ett gräl vid familjebordet eller på arbetsplatsen, kom ihåg att det inte räcker med att bara vara smart, utan att vi också måste vara medmänskliga.