Spela dig förbi vakterna … Team America. Fotografi: Melinda Sue Gordon/AP
Hotet om en strejk bland Hollywoodskådespelare den 30 juni, oavsett om den är berättigad eller inte, har återupplivat min övertygelse om att filmskådespeleri och filmskådespelare är enormt överskattade. Filmskådespeleri är den minst kvalificerade av alla scenkonster och den som kräver minst träning. Det har bevisats gång på gång att vem som helst kan plockas upp från gatan och fås att göra en fantastisk prestation på film. Kan man tänka sig att göra samma sak med en balettdansare, operasångare eller klassisk pianist? Som Spencer Tracy en gång påpekade: ”Allt du behöver göra är att kunna dina repliker och inte stöta in i möblerna.”
Detta har varit uppenbart ända sedan Lev Kuleshovs experiment med montage i början av 1920-talet. Kuleshov redigerade en kortfilm där bilder av den berömde skådespelaren Ivan Mosjoukines ansikte alternerades med olika andra bilder (en tallrik med soppa, en vacker flicka, en gammal kvinna i en kista). När filmen visades för en publik berömde de Mosjoukines skådespeleri eftersom han visade uttryck av hunger, begär och sorg när han ”tittade” på de tre olika sakerna, och trodde att uttrycket i hans ansikte var annorlunda varje gång. I själva verket var filmerna av Mosjoukines ganska uttryckslösa ansikte identiska.
Det är ett faktum att nästan vem som helst kan bli en bra filmskådespelare – gammal, ung, skröplig, intellektuell, dum, snygg eller ful. Till och med djur kan göra underbara prestationer: se Robert Bressons Balthazar. Bland Bressons andra icke-professionella ”skådespelare” fanns den oförglömliga Nadine Nortier i Mouchette, Claude Laydu i En lantprästs dagbok och Martin La Salle i Pickpocket.
För Bresson gäller: ”Ju mindre skådespelarna vet om filmen, desto mer gillar jag den. Jag ber dem bara: ’Du sitter här – titta på den där dörren’. Sedan repeterar vi det tio gånger. Sedan säger jag: ’När vi är där säger du den här meningen. Säg den så lugnt som möjligt, så mekaniskt som möjligt. I handlingen ser du att det som den här flickan eller pojken har fått inom sig sker utan att de vet om det.”
Några av filmens största prestationer har utförts av personer som aldrig tidigare eller senare har spelat teater: Falconetti i Carl Dreyers Jeanne d’Arc’s passion, Lamberto Maggiorani och Enzo Staiola i Vittorio De Sicas Cykeltjuvar och Carlo Battisti i De Sicas Umberto D och den 13-årige Edmund Meschke i Roberto Rossellinis Tyskland år noll. Barn är i allmänhet lysande skådespelare på filmduken, vilket man kan se i flera iranska filmer under de senaste åren. Men oavsett om det är barn, vuxna eller djur är skådespelare bara lika bra som sina regissörer. Skådespelare är för filmregissören vad lera är för skulptören.
Tänk på skådespelare som förknippas med en regissör och som aldrig är lika bra utan dem: till exempel Kinuyo Tanaka och Kenji Mizoguchi, Chishu Ryu och Yasujiro Ozu, Anna Karina och Jean-Luc Godard, Toshiro Mifune och Akira Kurosawa, Jean-Pierre Leaud med både Godard och Francois Truffaut, Edith Scob och Georges Franju, Monica Vitti och Michelangelo Antonioni.
Jag undantar dock filmstjärnor från den här diskussionen eftersom de förmedlar komplexa bilder som innehåller flera betydelser och som har att göra med deras uppfattningar utanför skärmen lika mycket som med deras personlighet på skärmen. De är ikoniska närvaron snarare än artister, som förlitar sig på sitt utseende och sina tillverkade personligheter. Publiken har ända sedan början av stjärnsystemet, som fortfarande existerar, inte betalat för att se dem agera, utan för att se dem uppträda så som de förväntas uppträda.
{{topLeft}}
{{bottomLeft}}
{{topRight}}
{{bottomRight}}
{{/goalExceededMarkerPercentage}}
{{/ticker}}
{{heading}}
{{#paragraphs}}
{{.}}
{{/paragraphs}}}{{highlightedText}}
- Film
- Filmblogg
- blogginlägg
- Dela på Facebook
- Dela på Twitter
- Dela via e-post
- Dela på LinkedIn
- Dela på Pinterest
- Dela på WhatsApp
- Dela på Messenger