”Det här är min nyligen bortgångna hane Rottweiler som heter Hank (11?). Han adopterades genom det lokala djurhemmet när han var ungefär två år. Den tidigare ägaren slog honom och anklagade honom för att inte vara ”tillräckligt elak”.”
”Jag har läst Cesar Milans böcker och tydligen hade Hank redan läst dem, för jag kunde inte hitta några dåliga vanor att rätta till. Vi tog ofta promenader och även om han ägnade alldeles för mycket tid åt att lukta på saker och ting så var jag nöjd med det eftersom jag också måste sakta ner. Han höll sig nästan alltid nära mig och ville inte släppa mig ur sikte när vi trädgårdsarbetade. Han undersökte grannskapet och försäkrade sig om att barnen hade roligt. Ifall det fanns någon som hade en fri hand eller en tennisboll var han redo. Hank skällde mycket sällan, men pratade med mig om han behövde gå ut. Han var lugn och visste att mamma hade allt under kontroll. Främlingar var förvånade över att han på kommando slutade med vad han höll på med och satt och stannade, även om en annan hund eller katt fick upp ögonen för honom. Om jag behövde hjälp fanns han där.
”Han sov i solrummet på sin egen säng med gott om ventilation och solljus och värme på vintern. Han hoppade på min säng endast en gång och förstod snabbt att han inte var inbjuden. Medan jag arbetade vid datorn eller tittade på tv låg han vid mina fötter och slappnade av. Jag tror att jag verkligen har varit välsignad över att ha haft en fantastisk följeslagare som Hank.”
DBI Side Note: För en hund handlar allt om ögonblicket och i samma ögonblick som Hank flyttade in hos sin nya ägare hade han en flockledare och han var verkligen en välbalanserad, lycklig hund. Om bara alla hundar hade samma tur som Hank. Han hade en ägare som gav honom det han behövde, i stället för att bara ta det som människan behövde. RIP Hank