Under fyra decennier har Mark Pauline förvandlat robotteknik till performancekonst. År 1978 startade konstnären från Bay Area Survival Research Laboratories (SRL), ett samarbetsprojekt med det uttalade syftet att ”omdirigera teknikerna, verktygen och principerna inom industrin, vetenskapen och militären bort från deras typiska manifestationer i praktiska tillämpningar, produkter eller krigföring”. Sedan dess har Pauline och ett team av ”kreativa tekniker” byggt en armé av massiva maskiner – den gigantiska ledade Spine Robot som försiktigt plockar upp föremål med sin mekaniserade arm, den farligt kraftfulla Pitching Machine som kan kasta en 2 x 4 i en hastighet av 200 mph, och naturligtvis Mr Satan, en masugn med ett mänskligt ansikte som skjuter flammor från sina ögon och sin mun. Dessa används i föreställningar som väcker lika delar vördnad, spänning och rädsla. Pauline och SRL-teamet är i New York den här veckan för sin första stora galleriutställning på Marlborough Contemporary, Fantasies of Negative Acceleration Characterized by Sacrifices of a Non-Consensual Nature, som öppnar lördagen den 6 januari, med föreställningar som börjar kl. 16.00. Vi talade med konstnären från hans studio i Petaluma.
The Art Newspaper: De här maskinerna är tänkta att ha ett eget liv, de är oberoende aktörer på ett sätt?
Mark Pauline: Egentligen är de bara tänkta att ersätta mänskliga aktörer i de evenemang som vi iscensätter. De är bra på det. Jag har kunnat utforma föreställningar och komma med idéer för maskiner som på något sätt har accepterats av människor under årens lopp som kapabla att generera levande föreställningar, i motsats till att de bara är skulpturer. Så det är för sent för folk att bestämma sig för att det inte är sant. Det har gått 40 år sedan vi startade SLR.
Vi kommer att göra några roliga saker inför invigningen. Jag har alltid varit fascinerad av hela höger- och vänsterflygeln. Med progressiva handlar det mer om en accelererad värld där saker och ting förändras snabbt, och reaktionärerna är människor som försöker stoppa förändringarna. Så det är ”negativ acceleration”.
Jag tänkte att det kunde vara roligt att fysiskt representera detta koncept med SRL-maskiner. Det kommer i princip att vara Pitching Machine som skjuter in brädor i en låda som är tungt bepansrad och med mycket tjockt skottsäkert glas. Den kommer att offra små robotar och utplåna dem.
Som konstnär är det mer spännande att tänka sig att man arbetar i en superhögerdiktatur där man inte kan säga något direkt och allt måste vara underförstått. Som i det gamla Sovjetunionen. Jag bestämde mig för att låtsas att det verkligen är farligt – jag menar, det är det åtminstone inte ännu. Vi befinner oss fortfarande på en plats där man inte behöver oroa sig för det . Jag tycker att det är roligare att göra implicita uttalanden. Så temat för föreställningen ligger i linje med det. Jag är inte ute och säger något direkt, men jag tror att budskapet är tydligt att jag står på accelerationens sida.
Det finns en viss punkt där man inte riktigt kan stå i vägen för utvecklingen, eller hur? Antingen följer man med eller så hamnar man på efterkälken.
Man kan stå i vägen i betydelsen, man kan ställa sig framför tåget. Något kommer att hända, men kommer det att bli det du hade tänkt dig?
Undertiteln på föreställningen är ”kännetecknad av uppoffringar av icke-konsensuell karaktär”. Jag försöker alltid göra titlarna till föreställningarna riktigt konstnärliga, men också representativa för ett allmänt medvetande, vad folk tänker på. Det verkar som om folk tänker mycket på icke-konsensuella saker och på en rädsla för att gå bakåt. Så i föreställningen kan vi fysiskt representera dessa idéer på ett mycket empatiskt sätt, eftersom vi har all denna utrustning.
Slr-föreställningarna är ett slags serie av syntolkningar. Det här är en mindre produktion, men det kommer att hända en del saker ute på gatan framför galleriet, vilket är en annan variation på temat offer.
Säger det sig självt att det här är första gången som den här typen av verk presenteras på ett galleri?
Nja, i princip är det sant. Vi har visat små bitar i San Francisco. Men det var bara för ett par dagar. Det var inte en femveckorsperiod på ett stort galleri. Det var mer en slags pop-up, och det var också kopplat till en föreställning i staden. Det här är på en annan nivå. Gallerier där man eventuellt skulle kunna sälja en utrustning eller ett konstverk av det här slaget existerar inte riktigt i San Francisco. Det är förmodligen därför människor som jag och andra konstnärer har utvecklat mer ad hoc-metoder för att ställa ut sina verk.
Hoppar du på att maskinerna ska sälja här i New York?
Det är en vacker tanke. Jag har 11 000 kvadratmeter lagerutrymme och det är helt fullt av robotar och maskiner som jag har byggt här och som har tillverkats här. Så, ja, jag skulle inte ha något emot – jag menar, bara ur en rent praktisk synvinkel när det gäller utrymme, eftersom vi i huvudsak har en modern fabrik här, med all datorstyrd utrustning och designprogramvara, vi kan producera de här sakerna väldigt snabbt här – skulle jag vilja ha mer utrymme, och jag skulle vilja slippa göra något annat arbete än det här arbetet.
Vilket annat arbete gör du?
Jag har alltid finansierat SRL själv, personligen. Jag har ingen trustfond eller något annat inkomstmedel än arbete. Så jag har bara funderat ut sätt – jag menar, kapitalflödena är så extrema att till och med en person som jag, som är en konstsporre, en marginell person, kan få godtyckliga summor pengar.
Det slutade med att jag blev en slags go-to person i Bay Area för företag som har överskottstillgångar, vilket innebär att högteknologiska företag lägger ner laboratorier, och de behöver någon som kan komma in och som vet vad all utrustning är och som kan köpa in den och reparera den och sedan släppa ut den på marknaden igen och inte skrota den.
Det har blivit ett mycket populärt sätt att göra affärer med din överskottsutrustning, när du inte behöver den längre, men du vill få bort den från din bokföring av en eller annan anledning. Ibland köper jag bara hela företag. Jag är killen som, om du ser mig gå in genom dörren till ditt företag, så vet du att det i princip är över.
Du är nästan som en återförsäljare på andrahandsmarknaden för teknik.
Ja, på sätt och vis. Problemet som dessa företag har när de försöker göra det är att det inte finns någon egentligen – jag kallar det beige box-syndromet – ingen vet egentligen vad något är förutom de forskare som använde. Men jag har utbildat mig själv, och jag är ganska bra på teknik och har ett bra minne. Jag kan läsa handböcker. Jag tror att det är det viktiga nuförtiden om man sysslar med något tekniskt, om man kan läsa handböcker och kan läsa vetenskapliga artiklar är man ganska bra.
Vilka andra projekt jobbar du med just nu?
Det finns en särskild maskin som jag kommer att jobba med efter att vi har installerat showen och kommit tillbaka till San Francisco. Den är baserad på teknik som används i några av de moderna stridsflygplanen, till exempel F35. Det är en typ av förbränningsanordning som vi använder i denna mycket lilla men mycket kraftfulla eldkastare. Jag läste om dessa nya bränsleförångningsmodeller som användes i F35, och jag sa: ”Jag måste skaffa några sådana.” De är mycket svåra att få tag på, eftersom de är reglerad teknik. Man får inte köpa den. Det betraktas som ett massförstörelsevapen. Man måste skriva under sidor och sidor av dokument. Företagen kan faktiskt inte sälja dem till dig, de ger dem i princip till dig eftersom de inte är till salu.
Oroheten är att jag antar att ryssarna eller kineserna skulle kunna använda tekniken för att skapa effektivare Tiger jetmotorer eller motorer för kryssningsmissiler. Det är en mycket avancerad teknik för bränslespray. Jag har ett avtal med företaget och regeringen om att om någon skulle komma hit måste jag visa dem var alla de dussintals munstycken som jag har finns. Om jag lämnar landet måste jag få ett tillstånd att lämna landet med dem. Om jag överlåter äganderätten måste jag få ett tillstånd för att överlåta äganderätten, och det ansvaret går vidare till nästa person i ledet.
Tanken är att skapa en mycket varm och mycket stor låga. Den perfekta lågan gör inget annat än att skapa värme och ljus. Flamman i din bilmotor utför arbete. Idén här är att ha en låga som inte gör något arbete alls och som är så het som möjligt och mycket rent brinnande och mycket intensiv – den är tillräckligt het för att smälta stål. Den är monterad på en mycket stor industrirobot som kan svänga runt den.
Det finns en hel vinjett som är kopplad till den maskinen, där vi har en stor rekvisita som kommer att förbrännas av den här eldkastaren. Vi ska göra det under några av monumenten i San Francisco, som Coit Tower, på natten, och jag ska skriva ut vykort. Sedan jag flyttade hit har jag alltid velat ha konst i de där vykortsställen som finns överallt i San Francisco, till exempel vid Pier 39.
Vi kommer förmodligen att göra en under Golden Gate Bridge, med bron i bakgrunden. Det är ett av mina långvariga mål här på SRL, att göra något som kan distribueras som vykort. Jag vet inte om butikerna kommer att ta emot dem, men jag slår vad om att de kommer att göra det.
Jag har en massa andra idéer – men jag är en stark anhängare av att begränsa kreativiteten. Självklart finns det människor som Jeff Koons och de flesta av de stora konstnärerna. De får en idé och bygger någon liten leksak i en fabriksanläggning, och sedan säger de: ”Jag vill ha fler sådana här som är huggna i grå granit, typ 30 fot höga”. Och det är det sista de tänker på det. Sedan går de iväg och spenderar pengarna som de tjänar på att sälja dessa saker och kommer liksom bara på en annan leksak eller idé.
Min känsla är att om man packar in sitt arbete med all den här tekniken så måste man faktiskt veta hur man använder den. Det sätter rätt begränsning på det kreativa tänkandet. Det är inte bra att bara sitta där och tänka på alla de saker man ska göra en dag, eftersom man förmodligen inte kommer att få många av dem gjorda om man inte är zillionär. Men jag har en hel rad framtida projekt på gång. Jag menar, jag har förmodligen ett dussin saker som jag har planerat i framtiden, så jag skulle vilja göra alla dessa saker. Det är lätt att hitta på saker. Det är inte det som är problemet.