MÅNGA med vår moderna musik. Konserverad skit från rapflunkier som inte kan sjunga utan mumlar till ett dunkande beat – de babblar en värdelös, avvikande monolog av prosa med en obligatorisk video av liderliga skönheter som fästs vid artisten, och festar som om det inte fanns någon morgondag. För dem och deras karriärer finns det förmodligen ingen morgondag. Pink är en av de få samtida artister som är värda att lyssna på, i en tom tid av musik och olika hybridversioner, eftersom hon faktiskt kan sjunga. Men även Pink är redan fångad i en dyster skymning av ortodoxa melodier och gammaldags konventionell passion. Det finns en kvardröjande rytmisk nostalgi där ute som får en att vilja ta tag i det förflutna och remastera banden som en blå solstråle. Min unga dotter tål inte modern musik, men älskar U2. Hennes familj är mycket stolt. Jag bryr mig inte om att Beatles-eran tog hela skördar av droger samtidigt som de skrev genialiteter som Long and Winding Road och Come Together. Ända sedan den stora poeten Judith Wright berättade för Launceston College-studenterna, inklusive mig, att pulsen och takten i verserna var musikens dragningskraft, har jag förstått sång. Jag är rädd att hennes tal också var en profetia om rap. Jag förstod att Bob Dylan inte bara informerade mig om mina rättigheter utan också gjorde det till en catchy melodi. Eller att Carly Simon kunde fördjupa sig i den manliga fåfängaens dumhet och Mick Jagger kunde fokusera på husmödrarnas svåra situation när de knäppte piller. På 60-talet, när Beatles album släpptes, satt vi runt bordet för att utvärdera texterna och förundras över melodierna. Beach Boys hit Good Vibrations fick oss att tro att sex var poetisk rättvisa. The Animals’ When I Was Young var min ungdomshymn. Moody Blues gjorde mig fantastiskt deprimerad. Nights In White Satin är min absoluta favoritlåt, medan Beatles fortfarande är min absoluta favoritgrupp. Ursäkta – band. Och de gjorde det i studior som är så primitiva att kvaliteten är mirakulös. Dagens studio med wannabe rockstjärnor lär sig helt enkelt en Michael Jackson-dansrutin, spelar upp en låt på auto-tune och lägger senare till voice-over till en massa prefabricerade ljud, som en felkörd bongoorgel, som tummar på programmerade rifts av beats och toner. Rap-räddarna ersatte sången med ett så meningslöst struntprat att de borde dölja texterna, om det nu finns några. De kallar det rap eftersom det är vad man vill att de ska göra – att de ska slå in det. Rap började i USA på 1970-talet som en typ av gatukonst (sic), enligt apologeterna. Mer som en slösad litterär licens, som hackar i rytmen i poesins förtalade jambiska pentameter. Rapsnackare lyckades undvika tävlingar som The Voice och American/Australian Idol för att slå sig in på topplistorna med hjälp av fenomenet snabbljudande. När de väl hade skrivit på ett inspelningskontrakt producerade de efter behag ett öronbedövande staccatotal om spyor, våld, blod, sex och mörka depressioner. Rap är musikhistoriens största bedrägeri. Rap dödade melodin. Tänk dig Bing Crosby som stammade och stammade White Christmas eller True Love. Tänk dig Stevie Nicks som reciterar Rhiannon i en drollig monoton ton. Tänk dig Stairway to Heaven utan refräng och utan luftgitarr. På 1980-talet kapade den moderna musiken – låt oss kalla den M’n M – världens ljuva melodier och belägrade sången. Generationer av förvirrade tonåringar med pengar använder sina iPods för att blockera sanningen medan de kastar bort bra pengar efter dåliga. Tack gode Gud för den sista kvarlevan av Pink. Rap är en anstalt för lätt upprörda nobodies, som blir rastlösa med sina lemmar och blir intensiva och rika på en ensidig, egoistisk konversation. Sedan när har en tungt koreograferad trupp med en provocerande dansrutin och en tungt tatuerad kommentator någonsin illustrerat en låt på rätt sätt? Rap är lika dåligt som läppsynk och lika ohederligt.