Raoul Wallenberg

Raoul Wallenberg var en svensk diplomat i det av nazisterna ockuperade Ungern som ledde ett omfattande och framgångsrikt uppdrag för att rädda livet på nästan 100 000 ungerska judar. Även om hans insatser för att rädda judar från Förintelsen är en av de mest uppskattade aspekterna av den tiden, är hans öde och slutliga död okänd än i dag.

– Tidigt liv & Utbildning
– Yrkesliv under Hitlers uppgång
– Förintelsen drabbar Ungern
– Svenska insatser för att rädda judar
– Wallenbergs ankomst till Ungern
– Wallenbergs diplomati
– ”Svenska hus” & Andra räddningsinsatser
– ”Dödsmarscher”, deportation, & Sista desperata ansträngningar
– Ryssarnas befrielse av Ungern
– Wallenbergs arrestering & Försvinnande
– Utredningar om Wallenbergs öde

Främre delen av livet & Utbildning

Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti, 1912, tre månader efter faderns död och sex år innan hans mor, Maj Wising Wallenberg, gifte om sig med Fredrik von Dardel 1918. Raoul tillhörde en av de mest kända familjerna i Sverige, den stora familjen Wallenberg. Det var en familj som bidragit till att Sverige haft bankirer, diplomater och politiker under flera generationer i landet. Raouls far, Raoul Oscar Wallenberg, var officer i flottan och hans kusiner Jacob och Marcus Wallenberg var två av Sveriges mest kända bankirer och industrimän.

Raouls farfar, Gustav Wallenberg, tog hand om Raouls utbildning. Planen var att han skulle fortsätta familjetraditionen och bli bankman, men han var mer intresserad av arkitektur och handel.

År 1930 tog Wallenberg examen med toppbetyg i ryska och teckning. Efter sin militärtjänstgöring reste han 1931 till USA för att studera arkitektur vid University of Michigan i Ann Arbor. Wallenbergs personliga brev avslöjar att han tyckte om sina studier och att han ägnade större delen av sin fritid åt att studera. Ändå njöt han grundligt av sin tid i Ann Arbor – han skrev till sin farfar: ”När jag nu ser tillbaka på det senaste skolåret finner jag att jag har haft en helt underbar tid.”

Wallenberg tog examen med utmärkelser på bara tre och ett halvt år och vann en universitetsmedalj som gick till den student som hade de mest imponerande akademiska meriterna.

Professionellt liv under Hitlers uppgång

År 1935 tog han sin kandidatexamen i arkitektur och återvände till Sverige. Men marknaden för arkitekter var liten i Sverige, så hans farfar skickade honom till Kapstaden i Sydafrika, där han praktiserade på ett svenskt företag som sålde byggmaterial. Efter sex månader ordnade hans farfar ett nytt jobb åt honom på ett holländskt bankkontor i Haifa i Palestina (nuvarande Israel).

Det var i Palestina som han för första gången träffade judar som hade flytt från Hitlertyskland. Deras berättelser om nazisternas förföljelser berörde honom djupt. Kanske för att han hade en mycket human inställning till livet och för att han ägde en droppe judiskt blod (Raouls mormors farfar var en jude vid namn Benedicks som kom till Sverige i slutet av 1700-talet). Wallenberg återvände till Sverige från Haifa 1936 och återupptog sitt gamla intresse för affärer.

Genom sin kusin Jacobs goda kontakter i affärsvärlden kom Raoul så småningom i kontakt med Koloman Lauer, en ungersk jude, som var direktör för ett svenskbaserat import- och exportföretag specialiserat på mat och delikatesser. Tack vare Raouls utmärkta språkkunskaper och hans större rörelsefrihet i Europa (judar fick inte resa mycket efter Hitlers uppkomst) var han en perfekt affärspartner för Lauer. Inom åtta månader var Wallenberg delägare och internationell direktör för Mid-European Trading Company.

Genom sina resor i det naziockuperade Frankrike och i själva Tyskland lärde sig Raoul snabbt hur den tyska byråkratin fungerade. Han gjorde också flera resor till Ungern och Budapest, där han besökte Lauers familj. Vid den tiden var Ungern fortfarande en relativt säker plats i en fientlig omgivning.

Förintelsen träffar Ungern

Under våren 1944 hade världen mestadels vaknat upp och insett vad Hitlers ”slutgiltiga lösning på det judiska problemet” faktiskt innebar. I maj 1944 nådde den första autentiska ögonvittnesskildringen om vad som hände i förintelselägret Auschwitz äntligen västvärlden . Den kom från två judar som hade lyckats undkomma gaskamrarna och Nazityskland tillsammans.

Hitlers planer på att utrota de europeiska judarna var nu kända. I början av 1944 bodde det fortfarande uppskattningsvis 700 000 judar i Ungern, ett land som hade anslutit sig till Tyskland i kriget mot Sovjetunionen redan 1941.

När tyskarna förlorade slaget vid Stalingrad 1943 ville Ungern följa Italiens exempel och kräva en separat fred. Hitler ringde upp den ungerska statschefen Miklós Horthy och krävde att han skulle visa fortsatt solidaritet med Tyskland. När Horthy vägrade att uppfylla dessa krav lät en upprörd Hitler den tyska armén invadera Ungern i mars 1944. Kort därefter började deportationerna av ungerska judar till koncentrationslägren. För de allra flesta av dessa judar var den enda destinationen Auschwitz-Birkenau i södra Polen – en resa som förde med sig en nästan säker död.

Tyskarna började visserligen med att deportera judar från den ungerska landsbygden, men de judiska medborgarna i Budapest visste att deras ödesstund också snart skulle komma. I desperation sökte de hjälp hos de neutrala ländernas ambassader där provisoriska identitetspass utfärdades för judar med särskild anknytning till dessa länder.

Ansträngningar för att rädda judar från förföljelse

Den svenska legationen i Budapest lyckades förhandla med tyskarna om att innehavarna av dessa skyddspass skulle behandlas som svenska medborgare och undantas från att bära den gula davidsstjärnan på bröstet. Det var Per Anger, en ung diplomat vid legationen i Budapest, som tog initiativ till det första av dessa svenska skyddspass. (1982 fick Per Anger utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” av Yad Vashem för sina hjältemodiga insatser för att rädda judar under kriget.)

Under en kort tidsperiod utfärdade den svenska legationen 700 pass, även om detta bara utgjorde en droppe i havet i jämförelse med det enorma antal judar som hotades av Hitler. För att hantera det stora antalet judar som sökte hjälp begärde legationen omedelbar personalförstärkning från utrikesdepartementet i Stockholm.

1944 inrättade USA The War Refugee Board (WRB), en organisation som skapades med uppdraget att rädda judar från nazisternas förföljelse. WRB insåg snart att allvarliga försök gjordes från svensk sida att rädda den judiska befolkningen i Ungern. WRB:s representant i Stockholm sammankallade en kommitté med framstående svenska judar för att diskutera lämpliga personer som skulle leda ett uppdrag i Budapest för en omfattande räddningsaktion. Bland deltagarna fanns Raoul Wallenbergs affärspartner Koloman Lauer, utvald som expert på Ungern.

Kommitténs första val var Folke Bernadotte, ordförande för Svenska Röda Korset och släkting till den svenske kungen. Efter att Bernadotte avvisats av den ungerska regeringen föreslog Koloman Lauer att hans affärspartner – Raoul Wallenberg – skulle ombes att leda uppdraget, och framhöll att Wallenberg kände till Ungern från de många resor han hade gjort dit när han arbetade för deras gemensamma företag. Raoul ansågs vara för ung och oerfaren, men Lauer var ihärdig i sin övertygelse att Wallenberg var rätt man – en snabb tänkare, energisk, modig och medkännande. Och han hade ett berömt namn.

Snart godkände kommittén Wallenberg och i slutet av juni 1944 utnämndes han till förste sekreterare vid den svenska legationen i Budapest med uppdraget att starta en räddningsaktion för judarna.

Raoul var mycket upphetsad över att få åka till Ungern, men först skrev han ett memo till det svenska utrikesdepartementet. Han var fast besluten att inte fastna i diplomatins protokoll och pappersbyråkrati. Han krävde fullt tillstånd att handla med vem han ville utan att behöva kontakta ambassadören först. Han ville också ha rätt att skicka diplomatiska kurirer utanför de vanliga kanalerna. Memot var så ovanligt att det skickades ända till statsminister Per Albin Hansson, som rådfrågade kungen innan han meddelade att kraven hade godkänts.

Wallenberg anländer till Ungern

När Wallenberg anlände till Budapest i juli 1944 hade tyskarna, under ledning av SS-officeren Adolf Eichmann, redan deporterat mer än 400 000 judiska män, kvinnor och barn från Ungern. De hade deporterats på 148 godståg mellan den 14 maj och den 8 juli.

Nu återstod endast cirka 230 000 judar av en befolkning som en gång i tiden uppgick till nära trekvarts miljoner.

I juli samma år förberedde Eichmann en plan som på en dag skulle utrota hela den judiska befolkningen i Budapest, den enda ungerska region som återstod med stora fickor av judar intakta. I en rapport till Berlin skrev han dock att ”de tekniska detaljerna kommer att ta några dagar”.

Om denna plan hade genomförts skulle Raoul Wallenbergs uppdrag ha varit helt meningslöst, eftersom ”judefrågan” skulle ha varit ”permanent löst” för judarna i Budapest.

Statschefen Horthy fick under tiden ett brev från den svenske kungen Gustav V med en vädjan om att stoppa alla deportationer. Horthy skickade ett brev tillbaka till den svenske kungen där han sade att han skulle göra ”allt i sin makt för att se till att principerna om mänsklighet och rättvisa skulle respekteras”. Kort därefter avbröts nazisternas deportationer i Ungern och ett tåg med 1 600 judar stoppades till och med vid gränsen och skickades tillbaka till Budapest.

Praktiskt nog godkände de tyska myndigheterna att deportationerna avbröts. Förklaringen kan ha varit att Heinrich Himmler, en av de främsta nazisttjänstemännen under denna tid, spelade ett spel för fred på hög nivå. Han trodde att han kunde förhandla fram en separat fred med de västliga allierade och kan ha trott att han skulle ha en bättre chans om trycket på judarna minskade. Eichmann kunde inte göra annat än att vänta och sitta på sin plan.

Under denna tid var minister Carl Ivar Danielsson chef för den svenska legationen. Hans närmaste medarbetare var sekreteraren Per Anger. Raoul Wallenberg ledde nu den avdelning som ansvarade för att hjälpa judarna. Redan innan Wallenber började hjälpa den svenska legationen hjälpte chefen för Röda Korset i Ungern, Valdemar Langlet, genom att hyra byggnader för Röda Korset och sätta upp skyltar som ”Det svenska biblioteket” eller ”Det svenska forskningsinstitutet” på deras dörrar. Byggnaderna användes sedan som gömställen för judar.

Wallenbergs diplomati

Raoul Wallenberg använde inte traditionell diplomati. Han chockade mer eller mindre diplomaterna på den svenska legationen med sina okonventionella metoder. Allt från mutor till utpressningshot användes med framgång. Men när resten av personalen på legationen såg hur Wallenbergs taktik gav resultat fick han snabbt deras oreserverade stöd.

Wallenbergs första uppgift var att utforma ett svenskt skyddspass för att hjälpa judarna mot tyskarna och deras ungerska allierade. Wallenberg hade i tidigare erfarenheter noterat att både de tyska och ungerska myndigheterna var svaga för flashiga symboler och han lät därför trycka passen i gult och blått med Sveriges tre kronors vapensköld i mitten och lämpliga stämplar och signaturer överallt. Wallenbergs skyddspass hade naturligtvis inget egentligt värde alls enligt internationella lagar, men de väckte respekt.

I början fick Wallenberg bara tillstånd att utfärda 1 500 av sina pass. Snabbt lyckades han dock förhandla fram ytterligare 1 000, och genom löften och tomma hot till det ungerska utrikesministeriet lyckades han så småningom höja kvoten till 4 500 skyddspass.

I verkligheten lyckades Wallenberg utfärda mer än tre gånger så många skyddspass som han officiellt fick. Till exempel kontrollerade han en personal på flera hundra medarbetare – alla judar – och på grund av deras arbete med Wallenberg behövde de inte bära den förnedrande gula stjärnan.

I augusti 1944 sparkade den ungerske statschefen Horthy sin tyskvänliga premiärminister Sztójay och lät general Lakatos efterträda honom. Situationen för judarna förbättrades avsevärt. Genom diplomatiska påtryckningar, förmedlade och betonade av Wallenberg, togs ansvaret för att ”lösa den judiska frågan i Ungern” från Adolf Eichmann.

Efter denna avgörande ”seger” trodde Wallenberg att hans avdelning vid legationen kunde avvecklas och att han själv kunde återvända till Sverige. Han förväntade sig att Sovjetunionens invasionstrupper snart skulle ta över Budapest från nazisterna.

Den 15 oktober förklarade Horthy att han ville ha fred med Sovjet. Men hans radiotal hade knappt hunnit sändas när de tyska trupperna tog kommandot. Horthy störtades omedelbart och ersattes av de ungerska nazisternas ledare Ferenc Szálasi. Szálasi var ledare för organisationen Pilkorset, som var lika fruktad som de tyska nazisterna för sina grymma metoder mot den judiska befolkningen. Adolf Eichmann återvände till Ungern och fick fria händer att fortsätta terrorn mot judarna.

”Svenska hus” & Andra insatser för att rädda judar

Wallenberg fortsatte att kämpa trots ondskans härskande makter och framträdde ofta som ett ovälkommet vittne till grymheterna. I många fall lyckades han rädda judar ur nazisternas klor med fast handlande och mod som enda vapen.

Det var vid denna tidpunkt som Wallenberg började bygga ”svenska hus” – ett 30-tal hus i den västligaste delen av staden där judar kunde söka skydd. En svensk flagga hängde framför varje dörr och Wallenberg förklarade husen som svenskt territorium. Befolkningen i de ”svenska husen” steg snart till 15 000 personer. Andra neutrala legationer i Budapest började följa Wallenbergs exempel och utfärdade egna skyddspass, och ett antal diplomater från andra länder inspirerades till och med att öppna egna ”skyddshus” för judiska flyktingar.

Till slutet av kriget, när situationen blev alltmer desperat, utfärdade Wallenberg en förenklad form av sitt skyddspass, en kopierad sida med enbart hans underskrift. I det rådande kaoset fungerade till och med detta.

Den nytillträdda ungerska nazistregeringen lät omedelbart meddela att skyddspassen inte längre var giltiga i och med maktskiftet. Wallenberg lät sig dock inte avskräckas och blev snart vän med baronessan Elizabeth ”Liesel” Kemény, utrikesministerns hustru, och med hennes samarbete blev passen återigen giltiga.

”Dödsmarscher”, deportationer & Sista försöken

Under den här tiden inledde Eichmann sina brutala ”dödsmarscher”. Han genomförde sin utlovade deportationsplan genom att tvinga ett allt större antal judar att lämna Ungern till fots. Den första marschen inleddes den 20 november 1944 och förhållandena längs den 200 kilometer långa vägen mellan Budapest och den österrikiska gränsen var så fruktansvärda att till och med de nazistiska soldater som följde judarna klagade själva.

De marscherande judarna kunde räknas i tusentals oändliga rader av svältande och torterade människor. Raoul Wallenberg var hela tiden på plats för att dela ut skyddspass, mat och medicin. Han hotade och mutade tills han lyckades befria dem med svenska pass.

När Eichmanns mördare transporterade judarna i fulla tåg intensifierade Wallenberg sina räddningsinsatser. Han klättrade till och med upp i tågvagnarna, ställde sig på spåren, sprang längs vagnarnas tak och stack ner buntar med skyddspass till människorna i dem. Ibland beordrades tyska soldater att öppna eld, men de var så imponerade av Wallenbergs mod att de medvetet siktade för högt. Wallenberg kunde hoppa ner oskadd och kräva att judarna med passerkort skulle lämna tåget tillsammans med honom.

I slutet av 1944 förflyttade sig Wallenberg över floden Donau från Buda till Pest där de två judiska gettona låg. Till och med den en gång minimala lagnivå som fanns på den här sidan var nu borta. Samtidigt växte Wallenbergs avdelning vid den svenska legationen ständigt och höll till slut 340 personer ”anställda”. Ytterligare 700 personer bodde också i deras byggnad.

Wallenberg sökte desperat efter lämpliga personer att muta och fann en mycket mäktig allierad i Pa’l Szalay, en högt uppsatt tjänsteman inom polisen och medlem av pilkorset. (Efter kriget var Szalay den enda pilkorsmedlem som inte avrättades. Han släpptes fri som ett erkännande för sitt samarbete med Wallenberg.)

Under den andra veckan i januari 1945 upptäckte Wallenberg att Eichmann planerade en total massaker i Budapests största ghetto. Den enda som kunde stoppa den var general August Schmidthuber, överbefälhavare för de tyska trupperna i Ungern.

Wallenbergs allierade Szalay skickades för att överlämna en lapp till Schmidthuber där han förklarade hur Wallenberg skulle se till att generalen hölls personligen ansvarig för massakern om den genomfördes och att han skulle hängas som krigsförbrytare efter kriget. Massakern stoppades i sista minuten tack vare Wallenbergs insats.

Rysk befrielse

Två dagar senare anlände ryssarna och fann 97 000 judar levande i Budapests två judiska ghetton. Totalt överlevde 120 000 judar nazisternas utrotning i Ungern. Enligt Per Anger, Wallenbergs vän och kollega, måste Wallenberg hedras för att ha räddat minst 100 000 judar.

Den 13 januari 1945 såg en framryckande sovjetisk arméenhet en man som stod och väntade på dem framför ett hus med en stor svensk flagga över dörren. På flytande ryska förklarade denne man, Raoul Wallenberg, för en förvånad rysk sergeant att han var svensk chargé d’affaires för de ryskbefriade delarna av Ungern. Wallenberg begärde och fick tillstånd att besöka det sovjetiska militära högkvarteret i staden Debrecen öster om Budapest.

Wallenbergs arrestering & Försvinnande

Den 17 januari 1945, på väg ut ur huvudstaden med rysk eskort, stannade Wallenberg och hans chaufför vid de ”svenska husen” för att ta farväl av sina vänner. Till en av sina kollegor, dr Ernö Petö, sa Wallenberg att han inte var säker på om han skulle bli ryssarnas gäst eller deras fånge, även om han uttryckte en förhoppning om att han skulle vara tillbaka inom åtta dagar.

Raoul Wallenberg sågs aldrig mer.

Om Wallenberg är vid liv eller inte är osäkert. Ryssarna hävdar att han dog i rysk fångenskap den 17 juli 1947. Ett antal vittnesmål tyder dock på att han levde efter detta datum och att han kan ha levt fram till och med 1980-talet.

Men varför ville Wallenberg ha kontakt med ryssarna i Debrecen? Och varför arresterade ryssarna honom?

I november 1944 hade Wallenberg inrättat en sektion inom sin avdelning som under hans överinseende skulle utarbeta en detaljerad plan för ekonomiskt stöd till de överlevande judarna. Ryssarna hade inte samma syn på judar och kunde förmodligen inte förstå att en person hade vigt sin själ för att rädda dem. Därför var det viktigt för Wallenberg att förklara sin räddningsaktion.

Ryssarna å andra sidan trodde förmodligen att Wallenberg hade andra skäl till sina räddningsinsatser. De misstänkte förmodligen att han var en amerikansk spion och var nästan säkert skeptiska till Wallenbergs kontakt med tyskarna.

Wallenberg och hans chaufför Vilmos Langfelder återvände aldrig från Debrecen. Enligt tillförlitliga vittnesmål arresterades de och skickades till Moskva. De greps av NKVD, den organisation som senare blev känd som KGB, som placerade Wallenberg och Langfelder i separata celler i Lubjanka-fängelset, enligt ögonvittnen.

Wallenberg var inte den enda diplomaten i Budapest som väckte sovjetisk misstanke. Den schweiziska legationen hade också genomfört omfattande räddningsaktioner för den ungerska judiska befolkningen. Ryssarna arresterade en sekreterare från deras legation tillsammans med en kontorist och skickade dem till Sovjetunionen. Schweizarna lyckades dock få dem utlämnade i utbyte mot sovjetiska medborgare som hölls fängslade i Schweiz.

Det skulle dröja innan myndigheterna i Stockholm blev bekymrade över Raoul Wallenbergs försvinnande. I ett brev till den svenske ambassadören i Moskva förklarade den ryske vice utrikesministern Dekanosov att ”de ryska militärmyndigheterna hade vidtagit åtgärder och steg för att skydda Wallenberg och hans tillhörigheter.”

Svenskarna förväntade sig naturligtvis att Wallenberg snart skulle skickas hem. När ingenting hände kontaktade Raouls mor, Maj von Dardel, den ryska ambassadören i Stockholm, Aleksandra Kollontaj, som förklarade för henne att hon borde vara lugn eftersom hennes son var välbehållen i Ryssland. Kollontaj berättade också för den svenske utrikesministern Christian Günthers fru att det vore bäst för Wallenberg om den svenska regeringen inte rörde upp saker och ting.

Den 8 mars 1945 meddelade den sovjetkontrollerade ungerska radion att Raoul Wallenberg hade mördats på väg till Debrecen, troligen av ungerska nazister eller Gestapoagenter. Detta skapade en viss passivitet inom den svenska regeringen. Utrikesminister Östen Undén och Sveriges ambassadör i Sovjetunionen antog att Wallenberg var död. På de flesta håll togs radiomeddelandet dock inte på allvar.

Många har dragit slutsatsen att Sverige hade en möjlighet att förhandla om Wallenbergs frigivning efter kriget men att de missade sin chans.

Undersökningar om Wallenbergs öde

Från 1965 finns ett tal från Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander som ingår i en samling dokument om forskningen kring Raoul Wallenberg. Erlander drog slutsatsen att alla ansträngningar som hade gjorts kort efter kriget avslutades utan resultat. Faktum är att de sovjetiska myndigheterna till och med hade förnekat kännedom om Wallenberg.

Mellan 1947 och 1951 hände inget nytt. Men efter januari 1945, när utländska fångar började släppas från ryska fängelser, kom många vittnesmål om Raoul Wallenbergs öde.

I april 1956 reste statsminister Tage Erlander tillsammans med inrikesminister Gunnar Hedlund till Moskva där de träffade de sovjetiska företrädarna Nikita Chrusjtjov, Nikolaj Bulganin och Vjatjeslav Molotov. Dessa män lovade att på nytt undersöka vad som hade hänt Raoul Wallenberg.

Den 6 februari 1957 meddelade ryssarna att de hade gjort omfattande undersökningar och funnit ett dokument som med största sannolikhet rörde Wallenberg. I det handskrivna dokumentet stod det att ”den för er bekante fången Wallenberg avled i natt i sin cell”. Dokumentet var daterat den 17 juli 1947 och undertecknat Smoltsov, chef för Lubjanka-fängelsets sjukstuga. Dokumentet var adresserat till Viktor Abakumov, ministern för statens säkerhet i Sovjetunionen. Ryssarna beklagade i sitt brev till svenskarna att Smoltsov dog i maj 1953 och att Abakumov hade avrättats i samband med utrensningar inom säkerhetspolisen. Svenskarna var mycket misstänksamma mot denna förklaring, men ryssarna har än idag hållit fast vid samma uttalande.

Vittnesmål från olika fångar som suttit i ryska fängelser efter januari 1945 berättar, i motsats till den ryska informationen, att Raoul Wallenberg satt fängslad under hela 1950-talet.

År 1965 publicerade den svenska regeringen en ny officiell rapport om fallet Wallenberg. En tidigare vitbok hade släppts 1957. Enligt den nya rapporten hade Erlander gjort allt i sin makt för att ta reda på sanningen om Raoul Wallenberg. Efter denna senaste svenska rapport 1965 gick Wallenbergfallet in i en fas då det inte hände så mycket. Strömmen av krigsfångar från Sovjetunionen minskade och vittnesmålen blev allt svagare.

I slutet av 1970-talet togs dock fallet upp igen. Enligt det svenska utrikesdepartementet låg två mycket intressanta vittnesmål till grund för en not till Moskva där man begärde att fallet skulle omprövas. Svaret från Kreml var detsamma som tidigare – Raoul Wallenberg dog 1947. På grundval av ytterligare material som ansågs tillförlitligt skickade utrikesminister Ola Ullsten i början av 1980-talet ytterligare en begäran om Wallenberg till den ryske regeringschefen Aleksei Kosygin. Svaret var detsamma som vanligt – Wallenberg dog 1947.

Under 1980-talet ökade intresset för Wallenberg runt om i världen. År 1981 blev han hedersmedborgare i USA, 1985 fick han samma ära i Kanada och likaså i Israel 1986. I Sverige och andra länder arbetade Raoul Wallenberg-föreningar oavbrutet för att finna svar på vad som hänt.

I november 2000 meddelade Alexander Jakovlev, chef för en presidentkommission som undersökte Wallenbergs öde, att diplomaten hade avrättats 1947 i KGB:s Lubjanka-fängelse i Moskva. Han sade att Vladimir Kryuchkov, den tidigare sovjetiska chefen för den hemliga polisen, berättade för honom om avrättningen i ett privat samtal. Ryssarna släppte ett annat uttalande i december där de medgav att Wallenberg felaktigt arresterades på grund av spionageanklagelser 1945 och hölls i ett sovjetiskt fängelse i två och ett halvt år tills han dog. Uttalandet förklarade inte varför Wallenberg dödades eller varför regeringen ljög om hans död i 55 år och från 1957 till 1991 hävdade att han dog av en hjärtattack medan han stod under sovjetiskt beskydd (Washington Post, (23 december 2000).

Den 12 januari 2001 släppte en gemensam rysk-svensk panel en rapport som inte kom fram till någon slutsats om Wallenbergs öde. Ryssarna återkom till påståendet att han dog av en hjärtattack i fängelset 1947, medan svenskarna sade att de inte var säkra på om Wallenberg var död eller levande. I rapporten framkom bevis för att anledningen till att Sovjet arresterade Wallenberg var att de misstänkte att han var spion för USA (Washington Post, 12 januari 2001).