En bön i nöd
1En psalm av David.
Härskare, hör min bön;
i din trofasthet lyssnar du till min vädjan;
svar mig i din rättfärdighet.
2Du ska inte gå in i rätten med din tjänare;
inför dig kan ingen vara rättvis.a
3Fienden har förföljt min själ;
han har krossat mitt liv till marken.b
Han har fått mig att bo i mörker
som de sedan länge döda. c
4Min ande är svag inom mig;
mitt hjärta är förtvivlat. d
5Jag minns de gamla dagarna;
jag funderar över alla dina gärningar;
de gärningar som du utfört minns jag.e
6Jag sträcker ut mina händer mot dig,
min själ till dig som ett uttorkat land.f
Sela
7Skynda dig att svara mig, HERRE;
för min själ sviker mig.
Skydda inte ditt ansikte för mig,
så att jag inte blir som de som går ner i gropen.g
8I morgonen låt mig höra om din barmhärtighet,
för på dig litar jag.
Visa mig den väg jag ska vandra,
för jag anförtror dig mitt liv.h
9Rädda mig, HERRE, från mina fiender,
för jag söker min tillflykt till dig.
10Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Må din goda ande leda mig
på en jämn mark.
11För ditt namns skull, HERRE, ge mig liv;
i din rättfärdighet led min själ ut ur nöden.
12I din barmhärtighet gör slut på mina fiender;
alla som förtrycker min själ,
för jag är din tjänare.i
* Som en av kyrkans sju botgöringspsalmer är denna klagosång en bön om att bli befriad från dödsbringande fiender. Psalmisten vänder sig till Gud, medveten om att det inte finns någon jämlikhet mellan Gud och människor; frälsningen är en gåva (Ps 143:1-2). Psalmisten, som är offer för onda människor (Ps 143:3-4), reciterar (”minns”) Guds tidigare handlingar till förmån för de oskyldiga (Ps 143:5-6). Psalmen fortsätter med ivriga böner (Ps 143:7-9) och en stark önskan om vägledning och skydd (Ps 143:10-12).
a. Eccl 7:20; Jb 4:17; Rom 3:20.