NEWS

William Shakespeares romantiska pjäser

Shakespeares kanon av pjäser kan grovt delas in i fyra grundläggande genrer: tragedier, komedier, historier och romanser. Sju år efter Shakespeares död gav John Heminges och Henry Condell ut First Folio, den första publicerade samlingen av Shakespeares pjäser. Den officiella titeln på First Folio som trycks på samlingens titelsida är ”Mr William Shakespeare’s Comedies, Histories, & Tragedies”. Denna samling var första gången som Shakespeares verk hade grupperats efter genre.

Sedan publiceringen av First Folio har tolkningarna av Shakespeares pjäser utvecklats. Nya tolkningar och analyser av pjäserna har lett till skapandet av en fjärde kategori för de få Shakespearepjäser som inte helt tycks passa in i den traditionella arketypiska formen för en tragedi eller en komedi – romaner.

Shakespeares romanspjäser är en blandning av tragedi och komedi. Kännetecknet för en Shakespeares tragedi är att pjäsen slutar med ett antal dödsfall, både på och utanför scenen, medan Shakespeares komedier karakteristiskt nog slutar med äktenskap. Romanser börjar vanligtvis som tragedier, men slutar inte så. På grund av detta kallas romanser ofta för ”tragikomedier”. De pjäser som faller in i just denna kategori är bland annat:

– Perikles (skriven 1608)

– Cymbeline (skriven 1610)

– The Winter’s Tale (skriven 1611)

– The Tempest (skriven 1611)

Det är intressant att notera att Shakespeare började skriva dessa romanser mot slutet av sin karriär och slutet av sitt liv, eftersom dessa pjäser fokuserar mycket på det förflutnas effekter på nuet. Dessa pjäser genomsyras av en melankolisk ton, och handlingen i pjäsen tenderar att fokusera på att åtgärda en tidigare orättvisa. Förlåtelsen är central i slutet av de romantiska pjäserna. Även om inte alla oförrätter som begåtts under pjäsens gång rättas till, så repareras mycket av det som gått sönder.

Romantiska pjäser har ett lösare förhållningssätt till tiden än Shakespeares komedier, tragedier och historier. I The Tempest utforskar Shakespeare hur tiden fungerar i det narrativa berättandet genom att hålla sig till vad som är känt som tidens enhet – det vill säga att all handling i pjäsen äger rum på samma tid som det tar för pjäsen att löpa. I The Winter’s Tale däremot dyker tiden upp på scenen som en karaktär för att överbrygga en sextonårig lucka i berättelsen. Reflektion spelar en viktig roll i dessa pjäser när karaktärerna brottas med händelser i det förflutna och ger sig ut på en fysisk eller känslomässig resa mot en plats för fred och försoning. I slutet av en romantisk pjäs har de överlevande karaktärerna förändrats och mognat.

Magi och fantasi spelar viktiga roller i de romantiska pjäserna. Dessa element bidrar till en tvetydig och mystisk miljö för var och en av pjäserna – ingen av de romantiska pjäserna utspelar sig strikt inom den välkända verklighetens område. Elementen av magi och mystik kompletterar de förvandlingar som karaktärerna gör genom hela pjäsen.

Läs mer från The Winter’s Tale Publikguide.

Upplev Shakespeares mest magiska romans genom att skaffa biljetter till The Winter’s Tale idag!