Luftläckagesyndromet innefattar interstitiellt lungemfysem, pneumothorax, pneumomediastinum, pneumopericardium, pneumoperitoneum, subkutant emfysem och systemisk luftembolism. Den vanligaste orsaken till luftläckagesyndrom hos nyfödda är otillräcklig mekanisk ventilation av de ömtåliga och omogna lungorna. Förekomsten av luftläckage hos nyfödda är omvänt relaterad till spädbarnets födelsevikt, särskilt hos spädbarn med mycket låg födelsevikt och mekoniumaspirerade spädbarn. När luftläckan är asymtomatisk och spädbarnet inte är mekaniskt ventilerat finns det vanligen ingen specifik behandling. Akut nålaspiration och/eller tubdränering är nödvändigt vid behandling av spänningspneumothorax eller pneumoperikardium med hjärttamponad. För att förhindra luftläckagesyndrom är försiktig ventilation med lågt tryck, låg tidalvolym, låg inspirationstid, hög frekvens och klok användning av positivt expiratoriskt sluttryck nyckeln till vård av mekaniskt ventilerade spädbarn. Både högfrekvent oscillerande ventilation (HFOV) och högfrekvent jetventilation (HFJV) kan ge adekvat gasutbyte med extremt låg tidalvolym och suprafysiologisk hastighet hos nyfödda med akut lungdysfunktion, och de anses ha potential att minska riskerna för luftläckagesyndrom hos nyfödda. Det finns dock fortfarande inga avgörande bevis för att HFOV eller HFJV kan bidra till att minska nya luftläckage i publicerade kliniska prövningar av neonatala patienter. Sammanfattningsvis kan neonatala luftläckor uppträda som en thorakal nödsituation som kräver ett akut ingripande. För att förhindra luftläckagesyndrom är försiktiga ventileringar nyckeln till vård av ventilerade spädbarn. Det finns inte tillräckliga bevis som visar vilken roll HFOV och HFJV spelar för att förebygga eller minska nya luftläckor hos nyfödda spädbarn, så ytterligare undersökningar kommer att vara nödvändiga för framtida tillämpningar.