När taierna flyttade in på Sydostasiens fastland kom de i kontakt med folk som talade mon-khmeriska språk och som länge hade bott i regionen. Indiska handelsmän som reste till Kina under de första århundradena av det första årtusendet hade fört med sig hinduiska och buddhistiska trosuppfattningar och sedvänjor till en del av dessa folk, däribland monerna, som bodde i det som nu är Myanmar. Monfolket var det första folket på Sydostasiens fastland som anammade buddhismen. Mellan 600- och 800-talet etablerade monerna flera små buddhistiska kungariken inom det område som omfattar dagens södra Myanmar och centrala Thailand. Från de nuvarande städerna Nakhon Pathom och Lop Buri i centrala Thailand utvidgade de sin makt österut över Khoratplatån, norrut så långt som till Chiang Mai och nordost in i det nuvarande Laos. Dessa Mon-kungariken kallas tillsammans för Dvaravati. Dvaravati-perioden är känd för sina konstverk, särskilt sina buddhistiska skulpturer och votivbilder gjorda av terrakotta eller stuckatur.
När Tai flyttade söderut in på Sydostasiens fastland mötte de också khmererna i Kambodja. Mellan 800- och 1200-talet utvidgade khmererna sina domäner från sin huvudstad Angkor och upprättade ett imperium som på sin höjdpunkt under Jayavarman VII (regerade 1181-c. 1220) sträckte sig över ungefär hälften av dagens Thailand. Medan Mon-rikena var övervägande buddhistiska till sin karaktär, var khmerernas civilisation – som fick sitt högsta uttryck i det stora tempelkomplexet i Angkor – starkt influerad av hinduiska idéer och praktiker. Tai lånade från khmererna många element av indisk kultur, inklusive kungliga ceremonier, sedvänjor som följdes vid hovet och särskilt det indiska eposet Ramayana, som påverkade inte bara litteraturen utan även den klassiska dansen. Även i den moderna thailändska kulturen är arvet från Angkors indiska kultur fortfarande tydligt.
I början av 1200-talet började Tai sätta press på både mon- och khmerimperierna. Tai hade bosatt sig i hela Chao Phraya-bäckenet, och en Tai-härskare var etablerad så långt söderut som i furstendömet Nakhon Si Thammarat på den malaysiska halvön. Genom Nakhon Si Thammarat hade en dynamisk ny form av buddhism, theravada, kommit in på Sydostasiens fastland från Sri Lanka. Theravada-buddhismen fördes av munkar inte bara till områden under mon- eller khmerstyre utan även till de nya tai-furstendömen som började växa fram. Sukhothai och Lan Na (Lanna), de första stora Tai-kungarikena i Thailands historia, var theravada-buddhistiska.