Min drömfamilj

Jag har alltid drömt om att jag skulle bli mamma till pojkar. Tre pojkar, för att vara exakt. Högljudda, smutsiga, sportfixerade pojkar. Jag skulle köra SUV:n som alltid luktade av fötter, och varje gång jag öppnade bakluckan skulle jag undvika fotbollsbollar, fotbollsskydd och vad som helst annat som kom tumlande ut mot mig.

Jag skulle vara den coola mamman. Den som alltid hade snacks och som skrattade åt pruttskämt. Jag skulle vara värdinnan i huset där alla ville umgås. Jag skulle vara den högljuddaste hejaklacksledaren vid sidan av deras matcher och deras liv. De skulle alla vara längre än mig och retas med mig, precis som deras pappa gör. Jag skulle skjuta bort deras stora fötter från mina möbler och rufsa deras ostyriga hår.

Jag älskade mitt imaginära liv med mina imaginära tre pojkar.

När vi fick reda på att vårt första barn var en pojke blev vi överlyckliga. Det är inte meningen att man ska gå in på sonografin i 20 veckor med en önskan, men både min man och jag höll tummarna för att det skulle bli en pojke. Vi kunde knappt hålla tillbaka vår spänning. Vi var en tredjedel av vägen till min drömfamilj.

Jag njöt av min roll som pojkmamma. Jag acklimatiserade mig snabbt till allt som har med lastbilar, sport och smuts att göra. Jag var ämnad för detta. När jag blev gravid igen visste jag bara att det skulle bli ännu en pojke.

Men jag hade fel. Ultraljudet visade tydligt att vi skulle få en flicka.

Jag önskar att jag kunde säga att jag hanterade nyheten med elegans och mognad. Att ett friskt barn var det enda som betydde något och att det att se 10 perfekta fingrar och 10 perfekta tår utplånade all besvikelse.

Det gjorde det inte. Jag sörjde min orealistiska dröm om den perfekta familjen med tre pojkar. Jag var säker på att min (vid den tidpunkten) 16 månaders erfarenhet som pojkmamma inte skulle kunna översättas till att vara förälder till en flicka.

Jag gillade inte flicknamn. Jag gillade inte sängkläder för flickor. Jag gillade inte flickkläder. Jag visste att jag var dömd.

När hennes förlossningsdatum kom allt närmare började jag föreställa mig livet med min lilla flicka. Jag valde tyg till täcken, målade hennes rum och köpte förstås hårbågar.

När jag fick värkarbete fick vi veta att hon inte väntar på någon. Efter att hon förlöste sig själv, utan att hon tryckte på någon hjälp, visste vi att vi hade en speciell flicka i våra händer. Vi hade några skrämmande minuter då vi bad henne att gråta och bli rosa.

I det ögonblicket visste jag att hon ingick i min perfekta familj. Jag visste att jag var ämnad att vara hennes mamma. Hon var perfekt för mig och jag var perfekt för henne.

Sedan hon låg i mina armar försvann alla tvivel.

Nu när vi har gjort en resa runt solen tillsammans (hon fyller ett år på onsdag) tänker jag fortfarande på hur mitt liv skulle se ut med tre stinkande högljudda pojkar. Jag är så tacksam att Gud inte lät mig välja. För jag skulle ha missat henne.

Hon kompletterar min riktiga familj, och den är bättre än vad jag någonsin kunde ha drömt om.