Som 21-åring som lever i 2000-talets Amerika är det oundvikligt att jag har deltagit i min beskärda del av modekoster. Atkins, kaloriräkning och så vidare. Men i januari 2015 framstod juicing som det senaste och bästa hjälpmedlet för viktminskning – och jag ville ge det ett försök.
Hur allt började
Under min uppväxt hade jag alltid haft lite bebisfett, men efter en cancerdiagnos och efterföljande tunga ransoner av steroider hade jag utvecklat lite mer än bebisfett.
Efter att ha fått diagnosen akut promyleoid leukemi (APML) när jag var 17 år, tog jag det medvetna beslutet att ta ett sabbatsår efter gymnasieexamen för att låta mina blodvärden återhämta sig. Även om mina läkare hade sagt till mig att jag var i remission sex månader efter min diagnos, gjorde de kvardröjande effekterna av fem omgångar kemoterapi mig dimmig och aldrig riktigt så föryngrad som jag hade varit innan jag blev sjuk.
Den lediga tiden var välbehövlig, men den gjorde att jag ofta kände mig uttråkad och hade liten kontroll över mitt liv. I gymnasiet var jag klassföreståndare, bäst i klassen och engagerad i sport, och nu satt jag bara och hade lite vägledning.
Så varför juice?
I min desperata längtan efter att gå ner i vikt och få lite kontroll googlade jag ”det snabbaste sättet att gå ner 60 pund”.
Till slut snubblade jag över vad jag såg som den heliga graalen bland modekoster – juicing. Jag blev genast lockad när jag hörde påståenden om människor som förlorade tre kilo på en vecka, utöver en klarare hud och ett skarpare tänkande. Dessutom hade jag cancer och jag hade övertygat mig själv om att min kropp behövde rensas från de gifter som fanns kvar efter fem omgångar kemoterapi.
Jag njöt av det faktum att det inte fanns någon tvekan om vad som var ”tillåtet” på den här dieten. Det fanns bara färskpressad juice – ingen mat. Denna kristallklara uppdelning gjorde juicen tanklös.
Begynnandet av rensningen
Min mamma köpte en juicemaskin åt mig, och inom en vecka började jag med rensningen. Inspirerad av dokumentären ”Fat, Sick, and Nearly Dead” inledde jag en 100-dagars juicefasta, där jag strikt konsumerade färskpressad frukt- och grönsaksjuice och inte en tugga mat. Jag tänkte att det var 100 dagar av mitt liv – vad var det värsta som kunde hända?
De första dagarna var rena helvetet. Jag svalt och dagdrömde ständigt om mat. Jag övertygade mig själv om att när jag blev mer förankrad i rensningen skulle det bli en andra natur. Efter ungefär en veckas juicing hade jag redan gått ner i vikt, vilket hade skjutit alla tvivel jag hade i periferin. Allteftersom rensningen fortskred ersattes de gamla symptomen med nya.
Varje gång jag reste mig upp kände jag mig yr. Jag frös alltid och hade svårt att sova på natten. Jag hade ofta drömmar om att jag skulle äta och gå upp i vikt igen.
Hur som helst hade jag blivit immun mot frestelser. I slutet av min rening hade jag uthärdat en resa till Mexiko, Boston, otaliga semestrar och mer än en handfull sociala sammankomster där jag förnekade all mat och bara drack min färskpressade juice.
När jag insåg att det inte bara var en fadäsning
När fastan närmade sig sina sista dagar hade de symtom som jag hade upplevt under de tidigare perioderna av reningen förstärkts till en allvarlig och farlig grad.
Mina ben stack ut, mitt hår föll ut i klumpar på grund av den snabba viktminskningen och mitt hjärta slog runt 40 slag per minut – vilket var vad mina läkare kategoriserade som ”anorektiskt”. Dessutom var min familjs maträkningar astronomiska, i genomsnitt minst 70 dollar i veckan bara för mina produkter.
Jag hade förlorat en tredjedel av min kroppsvikt under loppet av 100 dagar, men det räckte ändå inte. Mina läkare varnade mig för att om jag inte slutade fanns det en risk att jag kunde få hjärtstillestånd och dö. Trots oron från min omgivning ville jag inte sluta.
Det hade blivit lika självklart för mig som att äta skräpmat, och jag var helt beroende av att se siffran sjunka på vågen varje gång jag ställde mig på den.
En faddiet förvandlades till en ätstörning
Efter 120 dagar och intensiv påtryckning från min familj och mina läkare åt jag äntligen min första tugga mat. Bloggarna jag refererade till föreslog att man skulle äta katrinplommon blötlagda i vatten, så det var vad jag gjorde.
Efter några bitar sprang jag upp för trappan för att titta i spegeln och försäkra mig om att min lårspalt inte hade försvunnit. Jag vägde mig, och jag hade tagit på mig några kilo igen. Jag bröt ut i gråt och lovade att juice tills de där kilona försvann.
Till slut tog jag mod till mig för att äta igen. Mina känslor av självkontroll tycktes försvinna för varje tugga jag tog, vilket gjorde att jag kände mig helt okontrollerbar. Jag plundrade köket och åt allt jag kunde få tag på. Jag brydde mig inte om det smakade gott eller hur mätt jag kände mig – jag kunde inte stoppa mig själv.
Därmed började en ond tvåårig cykel av juicing, binginging och sedan juicing. Jag missbrukade ofta laxermedel och diuretika i försök att få mig själv att se smalare ut. Jag längtade efter hur mina höftben stack ut och min käklinje såg mer definierad ut efter bara några få dagars juicing.
Overcoming It All
Jag pratade med terapeuter och försökte ”äta hälsosamt”, men ingenting verkade fastna på samma sätt som juicing gjorde. Så småningom insåg jag att jag utkämpade en mental kamp, inte en fysisk.
Det var inte förrän jag kom till University of Wisconsin-Madison, nästan två år efter att mitt juicing craze började, som jag började utveckla en ”normal” matrutin, som bestod av balanserade måltider, som föll mellan de två ytterligheterna som jag tidigare hade ägnat mig åt.
Punkten med detta är varken att fördöma juicing, eller att främja det, utan att bevisa de bieffekter som följer av att ta till sig ”fad dieter” till en sådan extrem nivå. Jag är ingen läkare – jag är i bästa fall en novis när det gäller att förklara de tentakeleffekter som juicing medför för ens hälsa.
Om jag ser tillbaka, ju mer vikt jag lade vid varje enskild kalori som jag stoppade in i min kropp, desto mindre lycklig var jag. Att begränsa mig själv till en sådan extrem nivå gjorde den här dieten helt ouppnåelig i längden, trots vad jag hade övertygat mig själv om.
Hur klyschigt det än må vara så lärde mig min erfarenhet av juicing hur viktigt det är att etablera en livsstil, inte bara en diet som ska räcka i några månader.