Denna samling av nya duos av kompositören Michael Hersch ger lyssnaren en chans att höra de intensiva uttrycksfulla kontraster som är så karakteristiska för hans musik i ett djupt intimt sammanhang. Herschs röst framträder starkt genom hela denna inspelning med tre av hans mest frekventa samverkande artister, från skrikande, tätt intill varandra liggande intervaller, till känsliga, eteriska harmonier, och till kraftfullt virtuosa passager: Patricia Kopatchinskaja, Miranda Cuckson och Jay Campbell, samt kompositören själv på piano.
Kopatchinskaja gav Hersch i uppdrag att skriva ett verk som kombinerar sång och instrumentalt framförande, och resultatet är ett gripande stycke som förenar berättande med sång. Den talande delen i …das Rückgrat berstend är exakt noterad med omfattande uttrycksmarkeringar, som avgränsar specifik dynamik, varaktighet och teckenangivelser som engagerar sig i en form av ordmåleri med talad berättelseform. Källtexten är av Christopher Middleton, och på Kopatchinskajas begäran översattes den till tyska. Rösten hörs mestadels på egen hand medan strängarna svarar och färgar texten på ett responsivt sätt. Herschs noggranna notation av röstpartiet säkerställer att det fyller en dubbel roll, både som berättare av Middletons ångestfyllda poesi och som ett tredje ”instrument” i kompositionen. Som med mycket av Herschs musik är de stunder av vila i verket inte helt vilsamma – en ihålig oro dröjer sig kvar i de kroppslösa intervallen.
Hersch gjorde tillsammans med violinisten Miranda Cuckson en duoföreställning på Brooklyns spelplats National Sawdust hösten 2018. Med utgångspunkt i sina verk för violin och piano (The Wreckage of Flowers), soloviolin (The Weather and landscape are on our side, Fourteen Pieces, Five Fragments) och solopiano (The Vanishing Pavilions) skapade Hersch ett nytt kvällslångt stycke – ett utdrag ur detta finns med på den här inspelningen – som ytterligare understryker den våldsamma och noggranna karaktären hos både musiken och framförandet av den. Ett atletiskt, brådskande material står i kontrast till statiska, meditativa, ihållande toner och vertikala pelare av resonerande sonoriteter i ett sammanhängande verk som skickligt väver samman disparata kompositioner till ett nytt verk, och som fångar en påtaglig balans mellan fokus och frihet från själva framförandet.
Varje av de tretton satserna i Carrion-Miles to Purgatory är parade med ett fragment ur Robert Lowells diktsamling, Lord Weary’s Castle. Kopplingarna mellan Lowells dikter och Herschs musik är till stor del omedvetna, men dikterna gav Hersch tröst under kompositionen – en tid då han kämpade med en nära väns nyligen inträffade död. Genom att kräva en sparsam användning av vibrato genomgående visar Hersch sitt intresse för en ljudvärld med maximal sårbarhet, vilket visas i de osäkra instabila ackorden i de inledande satserna. Sats III är en förvrängd sorgsång, då disharmoniska ackord gungar fram och tillbaka mellan de två instrumenten, och den monolitiska kvaliteten hos de rytmiska gesterna i de föregående satserna börjar luckras upp i sats IV. Sats V påminner om material från tidigare satser och är en inledning till material som kommer att höras under resten av stycket. Den står mitt i kompositionen som en sammanfattning och en förebådelse och engagerar omedelbart lyssnaren i en metadialog med styckets struktur medan man lyssnar på det. Sats VI kännetecknas av lysande uthålliga dyader i violinen, ur vilka cellon framträder med oroväckande ponticello-uttalanden. Sats VII, ”Ferociously”, återvänder till de viscerala, höga tonerna från sats III och bekräftar återigen Herschs mönster av dikotomi mellan inåtvänd och påfallande utåtriktad musik (vilket understryks ytterligare av den gripande, ljuvliga melodin i sats VIII). Hersch fortsätter enligt detta mönster av kontrasterande energier, med nytt uppfinningsrikt material i varje efterföljande sats, och når fram till verkets sista och längsta sats, en utdragen meditation över det material som ingår i de föregående satserna. Verket avslutas lugnt, när vi hör hymnliknande material genom en dimma av resignation. Carrion-Miles to Purgatory förenar den storskaliga strukturella gesten med ett karaktärsstycke i miniatyr, och gör det inom den drastiska ramen för Herschs uttrycksvärld, vilket framhäver hans förmåga att skriva gripande material i detta mest inåtvända sammanhang, den instrumentala duon.
-D. Lippel