(BDN) — Då och då möter du en person som berättar för dig om ”katten som kom undan”. Även om Maine inte tros ha någon reproducerande population av bergslejon är många människor övertygade om att de finns här, och lika övertygade om att de har sett de svårfångade, långsvansade katterna här i Pine Tree State.
Förra veckan delade Bangor Daily News med sig av några av dessa berättelser och öppnade dörren för BDN:s läsare att dela med sig av sina egna bergslejonhistorier. Och som vi misstänkte visade sig ämnet vara populärt, med tusentals läsare och dussintals som delade med sig av sina tankar i kommentarer på nätet. Mer än 50 tog sig tid att skicka e-post eller lämna telefonmeddelanden om sina egna möten.
Självklart är inte alla troende. I en kommentar på Facebook tog en guide från Maine avstånd från att BDN ens frågade om folk hade bergslejonhistorier att rapportera. Hans åsikt: Med alla spårkameror som används i Maine skulle någon, om bergslejonen verkligen fanns här, ha fått ett bra foto av dem vid det här laget.
Förfarande är många Maine-bor övertygade om att de har sett de stora katterna, som också kallas pumor, puman och catamounts.
Här är bara några av de berättelser som människor ivrigt delade med sig av till oss, redigerade för utrymme och tydlighet.
Följ skyltarna
I maj 2018 körde jag till Donnell Pond-området på Tunk Lake Road i Sullivan när ett bergslejon korsade framför mig. Färgen sa först ”hjort” till mig, men gången och formen sa ”katt”, och den mycket långa svansen bekräftade katt. Intressant nog skedde detta i närheten av en handgjord skylt med texten ”Big Cat Crossing”. Jag har sedan dess hört att många människor har sett katten i Donnell Pond-området.
– Jennifer Fisk of Town Hill
Vad dödade rådjuret?
Jag höll på med lite fågelskådning och spaning före säsongen utanför Stud Mill Road i Milford när jag hittade större delen av ett rådjurs bakben som var delvis täckt av löv. På en lerig plats några meter bort såg jag ett distinkt kattfotspår. Det var definitivt större än en huskatt och hade inga klösmärken, så det var inte en prärievarg.
Det finns inga lodjur i Milford (naturligtvis ska det inte heller finnas några bergslejon, men lodjur är ganska väl undersökta). Stora lodjur har varit kända för att ta små hjortar, men benet var inte särskilt litet; det måste ha varit ett rejält lodjur. Elimineringsprocessen och indicier leder mig till att jag tror att det var ett bergslejon. Vem vet egentligen, men jag gillar att tro att det var det.
I slutändan tror jag att den konservativa karaktären hos de statliga och federala byråkratierna gör det osannolikt att om inte ett bergslejon hade kattungar på guvernörens bil skulle de erkänna att det finns en avelspopulation i Maine, men jag tror att bevisen är ganska övertygande för att det finns en liten restpopulation i norra New England och Maritimes.
– Geoffrey Wingard
Katten efter fåglarna
Kanadensarna driver en fasanranch på andra sidan gränsen från den plats där jag jagar och en fruktansvärd mängd fasaner flyger över till vår sida av gränsen efter att ha skjutits på och missats eller skadats, man kan höra dem skrika i hela skogen, vilket drar till sig alla kända rovdjur.
På denna kalla och soliga novembermorgon, med solen i ryggen, höll jag utkik på 140 meter när jag såg detta huvud komma ut ur buskarna. Först trodde jag att det var en prärievarg och jag satte mitt kikarsikte på den när den kom fram och blottade hela kroppen. När jag lutade mig ut för att få en bättre titt måste den ha upptäckt min lilla rörelse. Den hoppade till höger om mig och så fort fötterna träffade marken gjorde den en 180 graders sväng och hoppade tillbaka åt samma håll som den kom och tillbaka in i skogen. Jag hade perfekt utsikt över den och såg den långa svansen. Vilken vacker stor katt. Man kan helt enkelt inte förväxla den här katten med något annat. Ingen tvekan om att puman festade på fasaner, gåvor från våra kanadensiska grannar.
Jag berättade för några personer om denna observation, några var skeptiska, andra inte så mycket. Ungefär en månad senare fick en av de personer som hört talas om min observation en puma springa över framför sin bil på Route 1 ungefär tre fjärdedelar av en mil i kråkfågelvägen från där jag befann mig. Jag är säker på att det var samma.
– Larry Tardy, Limestone
Solbadande puma
Tillägger mig till din lista. En varm, solig vårmorgon i början av 1980-talet observerade jag ett bergslejon på avsatserna ovanför Lake Megunticook på västra sidan av Camden Hills State Park. Jag bodde i Camden vid den tiden och tog en vandring på en stig som leder från Lincolnville Road upp vid Maiden Cliff. När jag nådde en punkt där jag tydligt kunde se avsatserna i söder fanns den där. Den överraskade mig fullständigt.
Förresten hände detta ungefär samtidigt som observationer av bergslejon rapporterades i närheten av Friendship.
I början trodde jag att det var en stor hund som solade sig i solen. Jag fortsatte att gå vidare, men sedan stannade jag och tittade närmare. Ingen hundägare dök upp och ingen annan var i närheten. På ett avstånd av ungefär 200 meter kunde jag se att den låg utsträckt på en sten och tittade åt sydväst. Storleken, huvudets form och framför allt den långa svansen, som djuret hela tiden viftade med några sekunders mellanrum, fick mig att inse att det var ett bergslejon. Jag tittade på den i tre eller fyra minuter – tillräckligt länge för att få en bra titt på dess profil. Så småningom återupptog jag min vandring. Jag kände mig aldrig hotad, och den förblev bara mycket lugn, avslappnad och tittade aldrig i min riktning. Jag tyckte att hela upplevelsen var anmärkningsvärd, till och med surrealistisk, och jag minns det i dag som om det hände igår.
En gång sprang en lodjur över vägen som leder upp till brandtornet på Beech Mountain i Acadia National Park. Detta hände också i början av 1980-talet. Den befann sig mindre än tio meter från mig. Den stora katten på klippan var ingen bobcat.
– Peter J. Brown
En enkel ID
För cirka åtta år sedan var jag på väg till jobbet och körde på Bucksport Road mot Ellsworth när jag stötte på en puma som korsade vägen framför mig. Det rådde ingen tvekan om att det var en puma, eftersom min son var i den åldern att han gillade att se samma film om och om igen och om igen och den veckans film handlade om en pojke och en puma hade jag sett filmen med min son tillräckligt mycket för att känna igen puman omedelbart.
Min första instinkt var att bromsa, men puman sprang så fort att jag inte behövde bromsa alls. Den skrämde mig och jag var ganska exalterad över att se den. Den korsade vägen strax efter vägningsstationen, nära växeln, på Route 1, på väg mot Surry.
När jag kom till jobbet berättade jag för folk om det. Jag ringde myndigheterna och berättade om den. Jag gav dem mitt nummer om det senare skulle uppstå frågor. De verkade inte förvånade, de verkade inte riktigt bry sig om min observation. Ingen ringde någonsin tillbaka till mig för att få mer information. Det finns inga pumor i Maine. Ha ha, just det.
Jag har sett många vilda djur som levt hela mitt liv i det här området (rådjur, älg, lodjur, björn, räv, prärievarg) men det var min första och enda puma.
– Vicki Carter, Bucksport
Ett Oxbow lejon
I slutet av 1970-talet färdades jag tillsammans med min man på en bakväg i Oxbow när en lång, lång, gul katt med lång svans korsade grusvägen framför oss. Det som slog mig var kattens storlek och längden på dess långa svans. Den korsade vägen ungefär 70 fot framför oss och vi hade en bra sidobild av den stora katten.
Vi stannade fordonet där katten hade gått in i skogen. Katten stod i sidled, omgiven av träd, och tittade tillbaka på oss och tittade på oss. Den stod där i flera minuter innan den vände sig om och försvann in i skogen.
När man har beskrivit denna upplevelse för andra har man ”antagit” att det måste ha varit en ”stor lodjurskatt”, eftersom ”bergslejon inte finns i Maine”. Jag är helt säker på att det var ett bergslejon som korsade vår väg den dagen.
– Lynn Nickerson
En katt från 60-talet
Det var för ungefär 53 år sedan när min dåvarande make, min lille son och jag var på väg tillbaka från Patten till Millinocket. Det var mörkt och våra strålkastare uppfattade vad som såg ut som en stor katt nära vägkanten. Min man stannade bilen och vände sig mot katten, eftersom det inte fanns någon trafik. Han kunde lokalisera katten med strålkastarna.
Jag glömde aldrig den scenen. Den enorma katten ett bergslejon. Den sprang inte utan hade munnen öppen, antar jag, och morrade mot det som för den måste ha sett ut som ett rovdjur. Den scenen är mycket tydlig i mitt minne. Den morrande öppna munnen belyst av våra strålkastare. Vi antog att den kanske hade blivit påkörd av ett annat fordon och att det var därför den inte sprang, eller att det bara var ett slumpmässigt möte när den korsade den motorväg vi befann oss på vid den tidpunkten. Jag såg aldrig någon annan, trots att jag bodde i den delen av Maine i 20 år.
– Marjorie Monteleon, Southwest Harbor