En av historiens mest avgörande strider är de som aldrig ägde rum.
På 1890-talet tävlade europeiska nationer om kolonier och inflytande i vad som kom att kallas ”Scramble for Africa” (kampen om Afrika). Tyskland, Italien, Portugal, Belgien och Spanien säkrade alla sina andelar av kontinenten, men de största aktörerna var Frankrike och Storbritannien. Det franska inflytandet var i stort sett centrerat i norra och västra Afrika, medan britterna dominerade i söder och delar av de centrala och östra regionerna. Egypten – som var lika aktuellt då som idag – blev en viktig del av det brittiska imperiet i Afrika efter ockupationen 1882.
När 1800-talet gick mot sitt slut fokuserade den engelsk-franska rivaliteten om Afrika på Övre Nilen i det som nu är Sudan och Sydsudan. Brittiska styrkor under Lord Kitchener trängde in i regionen för att besegra det mahdistiska upproret som hotade Egypten och vann en förkrossande seger i slaget vid Omdurman den 2 september 1898. Det gavs tillfälle att befästa den brittiska dominansen i Östafrika genom att koppla samman Egypten med det brittisk-kontrollerade Kenya. Kitchener lämnade Omdurman en vecka efter sin seger och följde Nilen söderut mot den lilla bosättningen Fashoda (nuvarande Kodok i södra Sudan). Han förde befäl över en flottilj av kanonbåtar och pråmar med mer än 2 000 afrikanska koloniala och brittiska trupper med kulsprutor och artilleri.
Då hade fransmännen redan intagit Fashoda. De franska kolonialisterna, som hoppades kunna utvidga sitt inflytande från väster över till Röda havet och Franska Somaliland (nuvarande Djibouti), hade länge haft siktet inställt på Övre Nilen. År 1897 påbörjade en expedition under major Jean-Baptiste Marchand en episk resa från Västafrika till Fashoda, där han hade order om att upprätta ett franskt protektorat. Efter en slitsam resa anlände Marchands styrka, som endast bestod av 120 senegalesiska soldater och en handfull vita officerare, till Fashoda den 10 juli 1898. Marchand gjorde vederbörligen anspråk på regionen och väntade på förstärkning från två andra franska expeditioner som närmade sig österifrån.
Brittiska och franska beslutsfattare betraktade möjligheten av en konfrontation mellan Kitchener och Marchand med lika stor självbelåtenhet. Insatserna verkade tillräckligt stora för att rättfärdiga ett krig som vardera sidan trodde att den skulle vinna. De främsta aktörerna i det annalkande dramat verkade också olämpliga för att spela rollen som fredsmäklare. Marchand, en 34-årig kolonialofficer med rykte om sig att vara modig och stridslysten, föraktade britterna efter att ha haft tidigare möten med dem på andra håll i Afrika. Kitchener, hjälten i Omdurman, var känd som en rigid och oflexibel officer. Om han fick ett mål skulle han fullfölja det till vilket pris som helst.
Marchand och Kitchener hade åtminstone en sak gemensamt – rädsla för och hat mot de muslimska mahdistrebellerna, som hotade att uppvigla till uppror mot det europeiska kolonialstyret i hela Nordafrika. När européerna kom i kontakt med varandra den 18 september fann därför franska och brittiska sändebud anledning till ömsesidig gratulation till segern vid Omdurman. Trots detta hade både fransmännen och britterna order om att formellt etablera kontroll över övre Nilen, även om det innebar en upptrappning till ett fullskaligt krig.
Av de två hade Kitchener den långt överlägsna styrkan, med kanonbåtar till sitt förfogande, men Marchand hoppades på förstärkning från de expeditioner som fortfarande försökte nå honom österifrån. Ingen skulle ha klandrat någon av dem för att de ställde upp på en strid. Politiken och den allmänna opinionen i både Frankrike och Storbritannien krävde en aggressiv hållning.
Efter att ha utbytt artiga anteckningar möttes Kitchener och Marchand på däck på en kanonbåt. Kitchener talade franska och de inledde en konversation. Det gick snabbt utför. Båda männen tryckte energiskt på sina respektive anspråk. Den brittiske överstelöjtnanten Horace Smith-Dorrien, som tittade på genom sin kikare, stod förskräckt när Kitchener och Marchand skrek och gestikulerade ilsket som om de var på väg att slåss i en närstrid. Kriget verkade oundvikligt.
Då, medan Kitchener och Marchand stod och stirrade på varandra, hände det till synes omöjliga. En infödd anlände med en bricka med whisky och läsk. Smith-Dorrien såg förvånat på när de två officerarna klinkade glas, skålade och satte sig ner för fredliga förhandlingar. Resultatet blev en kompromiss som innebar att officerarna beslutade att hissa den franska, brittiska och egyptiska flaggan över Fashoda och invänta sina respektive regeringars beslut innan de vidtog några ytterligare åtgärder. Under de följande månaderna satte diplomaterna igång, den franska regeringen backade och ett katastrofalt krig avvärjdes.
I krisens ögonblick kände Kitchener och Marchand – som inte hade någon större anledning att tycka om varandra – båda att mycket mer stod på spel än personlig stolthet. Deras ömsesidiga beslut att låta diplomatin fungera desarmerade inte bara den omedelbara krisen utan lade också grunden för den Entente cordiale mellan Storbritannien och Frankrike som skulle komma att spela en så viktig roll under 1900-talet.