Jag kände mig så skyldig. Vem i hela världen lät mig få barn? Jag var den sämsta mamman i hela världen! Varje mamma tycker att de är den absolut värsta när något råkar hända med deras barn av misstag genom deras egna händer. Här är sanningen: du är en superhjälte, en krigare, en trygg hamn, en kvinna med ett hjärta som är så starkt att det är mjukt. Det är okej att gråta, mamma, det är okej att gråta en ful gråt – som en rörig, flämtande gråt från ett katastrofområde. Men låt inte skuldkänslorna hålla dig som gisslan! Alla mammor, varenda mamma har råkat tappa, slå eller blåsa sina små bebisar av misstag. Här är berättelser från mammor precis som du och jag som har varit i samma situation!
”Alyssa låg på sitt skötbord och jag satt på huk för att hämta några kläder till henne ur den nedersta lådan. Mark kom in och vi pratade och jag var inte uppmärksam på Alyssa och nästa sak jag vet är att hon ligger på marken. Jag tog upp henne och vi båda började genast gråta. När jag äntligen hade fått henne lugnad tillbringade jag resten av morgonen med att ”testa” henne för att se om hon var okej. Jag kontrollerade hennes ögon, försäkrade mig om att hon använde sina armar, gav henne att dricka och slutligen, efter en rigorös kontrollrunda, tog jag med henne till min svärmor där jag började processen om igen innan jag kom till jobbet. Lyckligtvis har jag haft några mycket vänliga människor som kommit fram till mig och berättat sina historier, vilket har fått mig att känna mig mycket bättre – även om jag fortfarande känner mig som den sämsta mamman någonsin.” – Traci A.
”Min dotter föddes 7 veckor för tidigt – och vägde 4 pund. Efter att hon släppts ut från intensivvårdsavdelningen hade vi flera möten på sjukhuset för kontroller. Hon föddes i slutet av januari – och det råkade vara en särskilt otäck vinter det året med snö och is. Vid ett av hennes uppföljningsbesök bar jag henne in på sjukhuset (varför jag inte tog in henne fortfarande fastspänd i bilbarnstolen har jag ingen aning om). Min tå fastnade på en ojämn plats på betongen och på grund av isen halkade jag och föll. I det ögonblicket visste jag att jag inte kunde falla ovanpå henne, så jag slängde i princip min söta 4-pundiga bebis!! Hon åkte över isen, helt hopkrupen – och mådde bra. Vi har berättat den här historien många gånger under årens lopp – och alltid med känslan av att Gud vakade över henne och skyddade henne! Men herregud….d jag kände mig som den sämsta mamman i världen!!! ” – Leslie Z.
”Jag bröt mot reglerna och lät Lucas sova med mig på sjukhuset. Efter att ha fött barn var jag extremt trött. Medan jag sov lugnt och stilla blev han ”oavsiktligt” knuffad och/eller vändes ut ur sängen på sjukhusgolvet. Jag fann mig själv i färd med att plocka upp min 12 timmar gamla bebis. Jag dammade av honom och hoppades att ingen såg honom. Förresten vet min man fortfarande inte….. min son blir 12 år nästa vecka. Så om jag kan hålla det hemligt bara lite längre skulle jag uppskatta det! ” – Anonym Baby Dropper
”Om jag hade fått en dollar för varje gång min stora, feta, gravida rumpa knuffade ner mitt barn på marken när jag böjde mig ner för att plocka upp något, skulle jag ha råd med ett månadsabonnemang på gymmet!” – Laura W.
”När jag först flyttade till Chicago i januari hade jag min fyra månader gamla tvillingdotter i bilbarnstolen i kundvagnen. Det snöade och var typ 0 grader ute. Jag sprang genom tomten med handen på hennes babysäte när jag körde på ett stort potthål som jag inte såg i snön och vagnen stannade kallt. Hennes stol vände sig bokstavligen genom luften och rullade till ett stopp på tomten. Tack och lov var bärhandtaget uppe och hon stannade bara efter att ha vänt omkring fyra gånger. Jag trodde att jag bröt skenbenet eftersom jag slog det så hårt mot vagnen. Hon gnällde inte ens förrän jag fick henne till bilen och tog ut henne ur sätet. Hon mådde 100 procent bra, men jag var hysterisk i fyra dagar och trodde att DCF skulle komma och ta henne ifrån mig. Det är förmodligen därför jag ALDRIG dömer en annan mamma!” – Whitney F.
”När mitt fjärde barn bara var 6 veckor gammalt besökte vi mina föräldrar i Pennsylvania. Jag var så sömnlös att jag slumrade till när jag matade honom. När jag vaknade upp insåg jag att han hade ätit färdigt och jag fortsatte att lägga honom upp på min axel för att rapa honom. Jag somnade om igen och vaknade av att han grät eftersom han föll av mig och ner på golvet. Jag vet fortfarande inte exakt vad som hände, men det var hemskt. Jag kände mig genast som världens sämsta mamma. Vem tappar sin sexveckorsunge från sängen? Särskilt eftersom jag inte håller med om samsovning. Jag väckte min man för att be om hjälp och han trodde att jag bara behövde en paus… Jag tittade på honom och sa ”nej, jag tappade honom bara på golvet”. Det är onödigt att säga att han vaknade ganska snabbt efter det. Jag grät till och från hela dagen eftersom jag mådde så dåligt.” – Kristy L.
”Nyligen lekte jag med min treåring på hans säng, och jag slog honom lekfullt med kudden och han skrattade och föll dramatiskt bakåt och slog huvudet i väggen. Jag kände mig fruktansvärt dålig!” – Kendra P.
När min nu tvååring var bara tre månader gammal höll jag henne upprätt på min axel. När jag kysste hennes svettiga huvud tappade jag fotfästet i trappan och båda fötterna försvann rakt under mig! Stackars Eleanors ansikte träffade trappstegets hörn rakt mellan ögonen. Hon skrek och det skakade mig till grunden. Jag trodde säkert att jag just hade förändrat hennes ansikte för alltid och att hon nu hade en hjärnskada. Jag kunde inte ens titta på henne av rädsla för att det skulle bli så mycket blod! Jag överlämnade henne till min man och ringde till min syster som var ambulanssjukvårdare och bad henne att skynda sig hit. Hennes svar efter att ha hört min vädjan: ”Edie… seriöst… jag är säker på att hon mår bra”. Det fanns aldrig något blod. Hon hade slutat gråta när jag lade på luren och log bara.
Om vi tror att vi är de enda som någonsin har gjort dessa saker kan skuldkänslorna äta oss levande. Våra stackars mammahjärtan kan bli så skadade att vi övertygar oss själva om att vi aldrig borde ha fått tillåtelse att ens få barn. Men mamma, du rockar det! Och du är absolut, absolut, absolut INTE den enda som någonsin har tappat, slagit eller blåslagit ditt barn av misstag.