Foto: Jessica Lin
”Hej, Hulk! Hur mår du idag?” Jag frågar med min mest artiga Spider-Man-röst och vinklar glatt plastsuperhjälten mot Hulk-figuren som min treårige son håller i handen. ”Vad åt du till lunch i dag, Hulk? Min smörgås var riktigt god.”
”Bang! Smash!” skriker Oliver och använder Hulk som ett helkroppsvapen för att slå Spider-Man ur mina händer och skicka honom klirrande till golvet.
Det är så här leken går till med min son – på något sätt glömmer jag alltid bort att superhjältar blir otåliga med småprat och att handling övertrumfar ord. Som en självutnämnd tjejtjej hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle bli mamma till en pojke, än mindre till två.
Reklam
Det är omöjligt att uttrycka hur mycket jag älskar mina pojkar, men ändå befinner jag mig fortfarande i en slags kulturkrock. Efter nästan fyra år tycker jag fortfarande inte om brottning, jag vet inte vem Green Lantern är och jag känner mig obekväm med att använda mina fingrar som en låtsaspistol. Jag känner fortfarande av besvikelsen över könstillhörigheten. Jag ville ha en flicka – egentligen ville jag ha två.
När jag var gravid med Oliver var jag helt övertygad om att jag skulle få en flicka. Jag var så övertygad att jag gav henne namnet Lucy. Jag var så övertygad att jag kunde föreställa mig hennes mjuka blonda lockar, ljusblå ögon och söta grumliga kinder. Jag drömde om att måla våra naglar, hitta nyskapande användningsområden för glitter och leka utklädning i hennes noggrant utvalda kostymer. Så när en liten pojke lades i mina armar efter sex timmars förlossning blev jag otroligt överraskad. Naturligtvis blev jag genast förälskad i Olivers knubbiga kinder och gyllene hårtofs, men jag var chockad och visste inte riktigt vad jag skulle göra.
Nu vet jag att det är meningen att vi ska vara post-gender. Jag borde inte vilja påtvinga mina dagdrömda stereotyper på mina barn. Även om jag kanske identifierar mig som en flickflicka är jag definitivt en övertygad feminist och liberal. Jag stöder helt och hållet små pojkar som leker med dockor och små flickor som gräver med dumprar. Jag älskar hur de traditionella könsgränserna suddas ut alltmer. Intellektuellt vill jag inte att det ska spela någon roll, men jag kämpar fortfarande med att acceptera verkligheten när det gäller mina barns kön.
Jag längtar fortfarande efter en liten flicka som jag kan ha tebjudningar med i lugn och ro. En liten flicka som jag kan klä i rosa nyanser och roliga prickar och fransiga tutus. En liten flicka som kan växa upp till en kvinna och bli en nära vän. Detta är något som jag aldrig fick uppleva med min egen mamma, som dog när jag var 14 år. När jag växte upp längtade jag efter att få lära känna henne som vuxen. Jag fick inte möjlighet att ha en vuxen vänskap med henne, och jag kommer aldrig att få det med en egen dotter heller.
När ett blodprov i början av min andra graviditet avslöjade att vi faktiskt skulle få en andra son, grät jag inte, som vissa mammor gör. Men jag kände i maggropen en tung känsla av besvikelse.
Advertisement
Men det skulle bli en andra pojke, och när jag började dela med mig av nyheten insåg jag att jag inte var den enda som var fixerad vid att få en flicka. Vänner, bekanta och främlingar verkade rent av förkrossade när jag avslöjade att jag skulle få en pojke till – till och med min pappa sa att han hade hoppats på ett barnbarn. Alla hade en åsikt. Det var tufft att lyssna på min fotvårdare som berättade för mig hur hennes väninna inte tog några risker: Hon skulle åka till USA, sa min fotvårdare, där man för rätt pris skulle välja ut hennes mans sperma för att få en dotter. (Är detta verkligen en sak, undrade jag när jag satt framför henne med en pojke i magen?)
Varför firar vi som kultur inte en familj med två eller fler pojkar och inga små flickor? Varför anser vi att en mamma behöver en dotter? Ja, jag ville ha en flicka, men jag drömde aldrig om att gå lika långt som min pedikyrists väninna.
Vad som överträffar min önskan att få en dotter är den yttersta sanningen att mänskligt liv, oavsett kön, är något som ska värnas och firas. Jag har förälskat mig i mina barn som individer, för de små, roliga, underbara människor de är. Jag har förälskat mig i Olivers upprepade påstående att han kommer att bli en T. Rex när han blir stor och hans generositet med dyrbara, mycket eftertraktade gelébönor. Jag har förälskat mig i nio månader gamla Sam som är fullständigt fascinerad av allt som hans storebror gör och hur han anser att peekaboo är helt fantastiskt roligt.
Jag skulle inte byta ut mina pojkar mot en miljon småflickor. (Jag kan dock behöva bjuda in Hulk och Spider-Man till ett särskilt actionfyllt teparty.)
Debatten: Bör föräldrarna ta reda på sitt barns kön?
Kinesisk könsförutsägelse
Bekännelse: Jag hatar att leka med mitt barn