Uttrycket ”inculturation”, som tillämpas på kristendomen, betecknar presentationen och återuttrycket av evangeliet i former och termer som är lämpliga för en kultur. Det resulterar i en kreativ omtolkning av båda, utan att vara otrogen mot någon av dem. Evangeliseringen respekterar kulturen som en del av det mänskliga fenomenet och som en mänsklig rättighet. Att manipulera eller förtrycka kulturen är därför ett missbruk. Kultur är ett sammanhängande system av betydelser som förkroppsligas i bilder och symboler och som gör det möjligt för individen att relatera kognitivt, känslomässigt och beteendemässigt till världen och att kommunicera denna förståelse till andra. Den är det prisma genom vilket ett mänskligt samhälle betraktar hela sin erfarenhet, både den inhemska, politiska, sociala, ekonomiska och politiska erfarenheten. Kulturen lär sig människan genom socialisering och utvecklas under hela livet. Den ger en mänsklig grupp identitet och styr dess uppfattning av verkligheten. För teologins syften är den på en gång mer positiv och mer exakt än termen ”sammanhang”. Synkretism betecknar en onormal meningsmotsättning när kulturer i evangelisationsprocessen ”domesticerar” evangeliet och förvränger dess innebörd. Ingen kultur anses vara ofelbart kristen, eftersom inkulturation är en ständig uppmaning till omvändelse och förnyelse.
Evangelisationen måste inleda en dialog med kulturer om den ska ha någon effekt på människor. Kulturer är empiriskt olika; därför leder evangelisationen till kulturellt olika sätt att leva evangeliet. Inkulturation, i motsats till enhetlighet, kräver legitimering av mångfalden. Det kan inte finnas något monopol på kulturella former i en verkligt katolsk gemenskap. Detta gäller trots det ömsesidiga inflytandet från evangeliserande och evangeliserade kulturer (”interkulturation”) och trots att kyrkan har samlat på sig aktuella, men tillfälliga, kulturella element som ett nedärvt arv. Fram till 1900-talets insikt om att kultur är ett pluralistiskt fenomen tog kyrkan för givet att det fanns en enda, universell kultur för mänskligheten, vars fulländning ansågs vara kristendomen i dess västerländska, latinska form. Man tog inte hänsyn till faktorer av kulturell mångfald i teologiska kontroverser, och kyrkan var oförmögen att tillgodose initiativen från tidiga jesuitmissionärer som Mateo ricci, Roberto de nobili och Pedro Paez när de försökte evangelisera främmande kulturer inifrån. Under 1900-talet, särskilt vid det andra Vatikankonciliet och vid de efterföljande mötena i biskopssynoden, har kulturell pluralism accepterats, tillsammans med inkulturation som ett krav på evangelisering. En inflytelserik minoritet i kyrkan hävdar dock fortfarande att den västerländska kulturen har en universell betydelse för evangelisationen, trots dess teknokratiska natur, dess sekulariserande inflytande och dess tendens att undergräva de religiösa värdena i inhemska kulturer.
Kristologisk grund för inkulturation. Bland de kristologiska grunderna för inkulturation går läran om det världssådda logos som Guds agent i skapelsen tillbaka till justin martyr och andra århundradets apologeter, typifierade av clement av alexandria. Den har återuppstått i det andra Vatikankonciliets missionsdekret, Ad gentes, och i den moderna skapelseteologin. Logos, den gudomliga sanningen eller det gudomliga förnuftet, existerar i spridd form i hela skapelsen, och varje mänsklig tradition uppfattar den mörkt, innan den blir upplyst för dem genom det inkarnerade ordets förkunnelse. Denna förkunnelse överträffar inte dessa traditioner, utan erkänner med glädje de delar av sanningen som de innehåller. Ett annat kristologiskt tillvägagångssätt är analogin med Jesu Kristi inkarnation och parallellen mellan hans kulturella utbildning i Palestina och den moderna missionära evangelisationen. Parallellen visar att Kristus är föremål för inkulturation och att inkarnationen förde in honom i den mänskliga historiens interkulturella dynamik. Den tonar dock ner den utmaning som Kristus erbjöd sin egen kultur och antyder att evangeliet, liksom den gudomliga preexistensen, kommer till en kultur i en kulturellt avkroppsligad form. Det mest fruktbara kristologiska tillvägagångssättet är att jämföra inkulturationen med påskmysteriet, till vilket den är kopplad såväl kausalt som analogt. Genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse blev Kristus universell herre och gjorde sig tillgänglig för människor i alla kulturer. Påskmysteriet erbjuder också en analogi för kulturens omvändelse, som dör och reser sig under påverkan av evangeliseringen och därmed blir mer autentisk och mer trogen sin underliggande sanning.
Eklesiologiska metoder för inkulturation. Ecklesiologiska tillvägagångssätt för inkulturation innefattar först och främst logiken i kyrkans universella uppdrag. Detta uppdrag är fortsättningen på missio Dei, Guds kärleksfulla dialog med världen, och uppfyllandet av det stora budet om universell kärlek som logiskt sett föregår det stora uppdraget att undervisa alla nationer. Denna kärlek är en perfekt gemenskap av olikheter och därför befriande. På detta område möter inkulturationens teologi befrielsens teologi. Den andra ecklesiologiska grunden för inkulturation är kyrkans autentiska tradition och rollen för kyrkans lärdom. Kyrkans primära verklighet är lokal: den särskilda kyrkan och den sociokulturella region inom vilken dess vittnesbörd äger rum. Dess främsta uppgift är att förena den lokala kulturen med kyrkans tradition, som är inriktad på tolkningen av Kristushändelsen. Denna tolkning grundar sig på en betydelsebana som stiger upp till de nytestamentliga utsikterna. Den heliga traditionen, med sin växande insikt, passerar organiskt från kultur till kultur och från klarhet till klarhet genom historien. Även om Bibeln intar en privilegierad ställning i denna tradition, tillsammans med den sakramentala och hierarkiska tjänst som härrör från Kristi handlingar och befallningar som vittnas om i Nya testamentet, och även om innebörden av de trosuttalanden som görs av kyrkans magisterium inte är öppna för motsägelser, så kan allt detta i dag endast förstås med hänvisning till sina historiska och kulturella sammanhang. En omformulering i enlighet med kyrkans levda kulturella mångfald är strängt nödvändig om de ska tas på allvar.
Begreppet inkulturation tycks ha vissa konsekvenser för kyrkans utformning i framtiden, bland annat att man överger en preferens för den västerländska kulturen och att det kristna livet och den kristna praktiken blir mer diversifierad. Inkulturationens områden omfattar: teologi, katekes, liturgi, religiöst liv, äktenskap och familjeliv, hälsa och helande, sekundära kyrkliga tjänster och strukturer. Inkulturation skulle därför förutsätta en relativ pluralism inom alla dessa områden. Eftersom inkulturation inte kan påtvingas utan beror på lokalsamhällets erfarenheter och initiativ, verkar begreppet innebära kyrkliga strukturer som gynnar ökat deltagande och samarbete.